USA bekräftar i slutet av april att de drar sig ur både Niger och Tchad. Kommer de snabbt att ersättas av ryska vapen och rådgivare? Medan västvärlden famlar utan att förstå vad som driver länderna flyttar Ryssland fram sina positioner i Sahel-regionen, skriver Hans Eriksson i denna analys.
Sju månader efter att 1 500 franska militärer tvingats lämna Niger i december 2023 är det dags för de amerikanska trupperna att packa bagaget på uppmaning av militärjuntan som kom till makten i juli 2023. USA har en styrka på 1 100 man på två flygbaser, varav den viktigaste i Agadez i öknen i norr tjänar som en regional plattform för drönare i kampen mot terroristgrupper. Den byggdes för sex år sedan för 110 millioner USD, men har varit inaktiv sedan militärkuppen.
Iran kan få tillgång till uran
USA, som varit mjukare i sin kritik av militärjuntan än Frankrike, hade hoppats att kunna återupprätta det militära samarbetet med Niger vid ett besök i mars av en högnivådelegation (vice utrikesminister ansvarig för afrikanska frågor Molly Phee, vice försvarsminister Celeste Wallander och general Michel Langley chef för Africom) som träffade Nigers premiärminister Ali Mahamane Lamine Zeine och medlemmar av det styrande militärrådet. I början ville delegationen förhandla om återgång till demokratiskt styre mot återupptagande av det militära samarbetet, men till slut handlade det bara om att den amerikanska militären inte skulle vara på samma ställe som den nyanlända ryska militären. Det senare skulle ha irriterat militärjuntan. Den amerikanska delegationen fick inte träffa juntaledaren general Abdourahamane Tiani, utan fick höra att försvarsavtalet sagts upp genom lokala media. Avtalet skulle enligt juntan ha ”påtvingats ensidigt ”. Men det var först den 19 april i Washington som premiärministern Ali Lamine Zeine officiellt meddelade inför Kurt Campbell, nummer två i Utrikesdepartementet, att den amerikanska kontingenten inte var välkommen. USA har sedan accepterat att dra tillbaka sina mer än tusen soldater och förhandlingarna handlar nu bara om villkoren.
Veckan innan besöket i USA hade Nigers premiärminister åkt till Moskva. Redan i december 2023 hade ett närmare militärt samarbete offentliggjorts. Resan fortsatte sedan till Teheran där han mottogs av president Ebrahim Raissi. USA fruktar att Iran skall få tillgång till Nigers uran.
Samtidigt, i mitten av april 2024, anlände fraktflyg med militärutrustning och ett hundratal ryska ”instruktörer ” som tillhör den nya Africa Corps- styrkan (som lyder direkt under försvarsdepartementet och därmed Wagnerstyrkan). Det är ingen tillfällighet att just efter den ryska ankomsten till ägde anti-amerikanska demonstrationer rum med flera tusen deltagare i huvudstaden Niamey. I början av maj meddelade tv-stationen TeleSahel att ytterligare två ryska fraktflyg kommit till Niamey.
Det militära samarbetet mellan Niger och Ryssland är resultatet av de upprepade besök generalöverste Iounous-bek- Eykourov med ansvar för Afrika, gjort i Sahelländerna och de försvarsavtal som undertecknats.
Händelseutvecklingen visar tydligt hur felaktig den amerikanska och västerländska analysen och kalkylen varit.
Byter Tchad sida?
Västländernas relationer verkar också osäkra i Tchad, dit franska styrkor förflyttades efter att ha tvingats lämna Niger. Tchads övergångspresident Mahamat Idriss Deby Itno besökte i januari 2024 Moskva och togs emot av ryska presidenten Putin, ett både symboliskt och strategiskt viktigt besök. Samtidigt fortsätter Frankrike sitt villkorslösa stöd till statschefen i Tchad, den sista västallierade partnern i regionen. Tchad har sedan tidigare gamla ryska vapen som behöver uppdateras, samtidigt som landet har försvarsavtal med Frankrike. Franskt flygvapen har flera gånger räddat Deby Itno-regimen, som suttit vid makten sedan 1990, från allvarliga rebellattacker.
I början av april signerade flygvapenchefen, general Amine Ahmed Idriss ett brev som krävde att USA ”omedelbart ” upphör med sina militära aktiviteter på flygbasen Sergent chef Adji Kossei i huvudstaden N’Djamena, eftersom det saknades formella dokument som skulle motivera den amerikanske närvaron. Samtidigt hotade Tchad att säga upp avtalet om statusen för de amerikanska trupperna. Enligt CNN är det specialstyrkorna som avses, vilka är förlagda till flygbasen i N’Djamena som är en central punkt för anti-terroristaktiviteter.
Ingen kunde i januari 2024 förutspå en sådan utveckling då chefen för US AFRICOM, general Michael Langley, träffade Tchads generalstabschef Abakar Abdelkerim Daoud för att diskutera regionala säkerhetsutmaningar och Tchads bidrag till kampen mot väpnad extremism i Sahel. Langley sade att AFRICOM önskade varaktigt partnerskap med Tchad och andra Sahelländer i säkerhetsfrågor. Instabiliteten i Sahel hotar USA:s intressen och dess engagemang bidrar till regional stabilitet och ekonomisk utveckling. Ändå bekräftade general Pat Ryder, talesman för Pentagon, den 26 april att amerikanska specialstyrkor kommer att lämna N’Djamena och ”återgrupperas” utanför Tchad. Detaljer kommer att diskuteras vidare nu när presidentvalet är avlutat och övergångspresidenten Mahamat Idriss Deby Itno blev vald ” på riktigt”.
Är den ändrade tonen från Tchad gentemot USA ett tecken på att även Tchad är på väg att ändra allians och öka det militära samarbetet med Ryssland? Eller är det ett sätt för Tchad öka insatserna när man vet att landet är den sista västliga partnern i Sahelregionen?
Hur som helst verkar det klart att de militärjuntor som tagit makten i först Mali, sedan Burkina Faso och under 2023 i Niger vänder sig till Ryssland och kör ut västländerna från Sahelregionen. Liksom Libyen efter inbördeskriget som startade efter Khadaffis fall 2011, har denna del av Afrika blivit ett spelfält för utländska makter, främst Ryssland, som garanterar säkerheten för kuppregimerna och genomför stora informationskampanjer som lett till att västerländska styrkor tvingats lämna. Men även Kina, Turkiet, Iran, Qatar och Saudi-Arabien ökar sin närvaro – politiskt, militärt, ekonomiskt och religiöst. Ledarna för de jihadistgrupper anslutna till Al-Qaida och IS som attackerar civilbefolkning och samhällsinfrastruktur i Mali, Burkina Faso och Niger, är ofta radikaliserade imamer som utbildats i den stränga wahabistläran i Saudi-Arabiens och Qatar.
Det är ett tungt konstaterande att européer och amerikanare alltför sent blivit medvetna om utvecklingen. Och att de inte verkar förstå hur de skall svara.
Hans Eriksson
Ekonom och statsvetare, Västafrikakännare
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
