Mitt i den unga självsäkerheten finns rädslan. Rädslan för att vi ska tröttna och glömma bort Ukraina när det inte längre är så enkelt att vinna som vi tidigare trodde. Nu måste landet blicka utåt för att också förstå och lära av andra. Berättelsen måste förnyas om vi ska orka följa med hela vägen, skriver David Isaksson.
Det är en alldeles vanlig dag. Också i den ukrainska staden Lviv har den försenade våren äntligen kommit; alltför bleka armar och ben i det obarmhärtigt avslöjande ljuset, men vem bryr sig om det när våren äntligen är här och det går att frysa under en filt på en blåsig uteservering?
Det är alltid speciellt att vara tillbaka i Ukraina. Det jag framför allt slås av denna gång är normaliteten – och hur modernt allting är. Iklädda sina gula västar går dagisbarnen lydigt över gatan hand i hand, en man klistrar nya reklambudskap på stortavlorna och i de små serveringarna smakar cappucinon utmärkt.
Trots kriget går moderniseringen i Ukraina i rasande fart. På de charmigt, skakiga gamla spårvagnarna betalar jag biljetten direkt med min mobil. Unga, självsäkra tjejer dominerar stadsbilden och vem jag än frågar svarar utan att tveka på engelska.
För den som aldrig levt i ett krig är det svårt att förstå hur vardagen kan pågå, trots allt det där andra som är nära, men ändå långt borta: Lviv är inte Kramatorsk och inte heller de byar i Kharkiv-regionen som nu mals sönder under förnyade ryska anfall, men det är och förblir samma land, samma smärta, samma vänner och släktingar som dödats, fängslats eller tvingats på flykt.
Det är vardag. Vardag, men ändå krig.
På bussen möter jag Anna från Odessa, hon är inne på sitt andra år som journalist efter utbildningen. Hon är fylld av förväntan. Här på Lviv Media Forum – på samma sätt som under Festival Gabo i Colombia – dominerar en ung energi.
Vi lämnar motvilligt solskenet och går ner till det skyddsrum under Lviv Tech Center där konferensen genomförs. Vi får veta var toaletter och nödutgångar finns – och vad vi ska göra om det blir det ett anfall (”Om strömmen går så kommer inte våra mikrofoner fungera, stanna bara där ni är”, säger moderatorn lugnande).
– Jag vill inte skrämma dig, men bara dagarna efter förra årets konferens slog en rysk raket ned i byggnaden alldeles bredvid dig, säger en av mina ukrainska kollegor med ett skratt, liksom för att testa mig.
Det är tionde gången i rad som Lviv Media Forum samlar journalister och mediearbetare från Ukraina och andra länder. Temat detta år är “Common Language for Common Sense: Search For Meaning in a Polarized World”.
“Den tid då snabba nyheter om den ryska invasionen garanterade världens solidaritet med Ukraina är förbi. För att bli hörda och få stöd måste vi nu engagera oss i det globala samfundet på lika villkor, formulera oss och förstå andra”, konstaterar Olga Myrovych, chef för Lviv Media Forum.
Mitt i självsäkerheten och moderniseringen finns rädslan. Rädslan för att vi ska glömma bort Ukraina, landet som trots kriget mer och mer framstår som ett föredöme för demokrati och tolerans. Den berättelse vi hittills levt med räcker inte längre.
Hur gör vi för att hitta mening när allt känns hopplöst och ingen ser ett slut på kriget? Hur kommer vi ifrån den polarisering där Ukraina ställs mot Gaza?
En av inledningstalarna är filosofen och den postkoloniala teoribildningens främsta guru, indiskan Gayatri Chakravorty Spivak. Spivak nämner Palestina, hon nämner Ghandi, hon sätter in det ryska aggressionskriget i samma postkoloniala sammanhang som frihetskampen i hennes eget hemland Indien. Hon höjer också ett varningens finger: Gör inte samma misstag som många av de länder som lämnade kolonialismen bakom sig bara för att hamna i den totalitära maktens haveri.
Ukraina är på väg mot EU, men vägen är långtifrån enkel. Och för att nå dit krävs att öppenheten överlever också kriget. De modigaste journalisterna i Ukraina är därför kanske ändå inte de som riskerar livet vid fronten, utan de som fortsätter att gräva och granska makten i sitt eget land, som avslöjar korruption och skandaler i det egna landets egna myndigheter.
Det finns de i Ukraina som ser dessa granskare som illojala, att det de avslöjar riskerar att minska stödet utifrån. Men själva säger de tvärtom: att vi måste leva som vi lär, bara då blir vi fria på riktigt från den ryska kolonialismens band.
Och jag tänker: Låt inte kriget bryta ner människorna i Ukraina. Låt oss hitta en gemensam grund för samtal och sans. Och utan att någonsin ge avkall på vår moraliska kompass.
David Isaksson
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
