Två militärkupper och en dödad president. I Västafrika skakas Guinea-Conakry, Mali och Chad av omfattande oro, samtidigt som Frankrikes roll blir allt mer oklar. Vägen mot ett civilt, demokratiskt styre, ser minst sagt skakig ut, skriver Hans Eriksson i denna analys.
Guinea-Conakry: Fördröjd övergång till civilstyre
Den femte september avsatte militären och arresterade president Alpha Condé. Kuppen leddes av general Mamady Doumbuya, ledare av presidentens specialstyrkor sedan 2018 och innan dess mångårig officer inom den franska främlingslegionen.
Eftre kuppen har ett lagstiftande organ, Conseil National de Transition (CNT), bildats och en civil premiärminister tillsatts. Övergångsrådet CNT har genomfört en omfattande konsultation med representanter för alla politiska partier och civilsamhället (bland annat religiösa och fackliga organisationer). Därefter har juntan presenterat en Charte de la Transition som visar hur övergångsregeringen skall fungera och leda fram till återupprättande av ett valt, civilt styre. General Doumbuya stannar tills vidare kvar vid makten, men kan inte ställa upp i framtida val enligt de riktlinjer som presenterats. Varken civila eller militära personer som haft en roll i övergångsstyret kan bli valda i de kommande valen. Ett syfte med detta är att lugna befolkningen, efter de våldsamma protester som skedde när den avsatte presidenten Alpha Condé tvingade igenom en folkomröstning för att ändra konstitutionen så han skulle kunde ställa upp för en tredje mandatperiod.
La Charte skall ses som en guide under perioden och innehåller framtagande av en ny konstitution och organiserandet av demokratiska och transparanta val, som skall stärka demokratin. De finns hänvisningar till mänskliga rättigheter och inkluderande deltagande av alla delar av samhället. Minst 30 procent av alla tillsatta poster reserveras för kvinnor. Medverkan av regeringsmedlemmar från den störtade presidenten är dock uteslutna. La Charte nämner dock inte precist längden på övergångsperioden, utan den skall beslutas gemensamt av ”nationens krafter och militärrådet CNT”.
Den västafrikanska samarbetsorganisationen ECOWAS, Afrikanska unionen AU, FN och västmakter som USA och Frankrike har krävt en kort övergångsperiod på sex månader. Det troliga är att dessa partners tvingas acceptera en längre övergångsperiod. Frågan är om det är bättre med en längre övergång – som sker på ett för befolkningen trovärdigt sätt – än att det går snabbt att återställa den konstitutionella ordningen.
Guinea Conakry, med tretton miljoner invånare (varav 80 procent är muslimer), är rikt på naturresurser som bauxit, guld, diamanter, järn, mangan. Men inkomsterna från utvinningen har som inte kommit majoriteten av befolkningen till del och fattigdomen är utbredd. Utländska gruvbolag har bidragit till en omfattande korruption. Under president Alpha Condé blev Kina en viktig partner, bland annat i exploaterande av världens största järnmalmsförekomst.
Mali: Regeringen vill förhandla med jihadisterna
Framstegen går långsamt för den nuvarande övergångsregeringen med general Assimi Goita som statschef efter en andra kupp i april 2021 och med Choguel Maiga som civil premiärminister.
Juntan har antytt att det inte kommer att vara möjligt att hålla löftet att ordna val redan i februari 2022, och menar att det är viktigare att långsiktigt lyckas återuppbygga staten och bekämpa korruption och straffrihet.
Både Mali och Guinea-Conakry har nyligen lagstiftat om att de militärer som tagit makten inte ska kunna ställas inför rätta juridiskt i framtiden.
Den civila premiärministern i övergångsregeringen Maiga har understrukit Malis rätt att själv besluta om sin säkerhet. Samtidigt har han kritiserat Frankrike beslut att, utan konsultation med Malis regering eller FN, avsluta och dra ned den franska styrkan Barkhane.
Vissa inom juntan och civilsamhället har samtidigt uttryckt en önskan om att inleda förhandlingar med jihadisterna, även med dem som anslutit sig till IS och al-Qaida. Nyligen har Malis Högsta Islamska Råd fått regeringens uppdrag att kontakta de två mest kända upprorsledarna, jihadistledarna Iyad Ag Ghalis och predikanten Akuffo, för att inleda förhandlingar. Detta har mött kraftigt motstånd från Frankrikes president Macron och från franska militärer som bekämpar jihadisterna militärt. Lokala förhandlingar om försoning mellan boskapsskötande Peuls och jordbrukande Dogon i mellersta Mali har tidigare inletts och uppfattats som början till en framgång.
Ytterligare en sak som försämrar relationerna mellan Frankrike och Mali är rykten om att ryska säkerhetsstyrkor från den privata legostyrkan Wagner skulle vara på väg till Mali. Macron motsätter sig bestämt att Mali välkomnar ryska styrkor. Men anti-franska demonstrationer med stöd av både politiska partier och olika religiösa ledare har ägt rum och många är positiva till ett ryskt stöd för att skydda regeringen och utbilda armén. Samtidigt är det många som avskräcks av utvecklingen i Centralafrikanska republiken (CAR) där den ryska närvaron inneburit övergrepp mot civilbefolkningen, beslagtagande av naturtillgångar och extra tullar på importvaror som ”betalning” för en ryska närvaron.
I mitten av september talade premiärminister Choguel Maiga i FN:s Generalförsamling om hur Frankrike ”övergivit” Mali” sedan president Macron annonserat sin avsikt att avsluta Barkhane-styrkan och successivt minska antalet soldater från 5 000 till 2 000, samt att dra tillbaka trupperna från norra Mali och istället koncentrera dessa runt Gao-regionen (landgränsen mellan Mali, Burkina Faso och Niger), där det största jihadisthotet finns.
Macron reagerade starkt på uttalandet som han fann helt oacceptabelt och sade sig vara chockad. Han kallade uttalandet för skamligt från en ”premiärminister vars legitimitet i princip var noll”.
– Vi är där för att den maliska staten 2013 bett oss att bekämpa terrorism. Utan Frankrike skulle Mali vara i terroristerna händer, menade Macron.
Macron pressar också på för att andra EU-länder bidrar med specialstyrkor för att utbilda och strida tillsammans med nationella styrkor inom G5Sahel (Mauretanien, Mali, Burkina Faso, Niger, Tchad) för att bekämpa terrorismen i Sahelregionen, både i norr där franska styrkor skall dras tillbaka och i Gao-regionen. Det går trögt, men hittills har åtta europeiska länder skickat trupp inom Takubastyrkan eller är på väg. Sverige skickar en styrka och Takuba kommer att ledas av en svensk general, för första gången utan fransk ledning. Den svenska regeringen har samtidigt beslutat att dra ned och avsluta den svenska insatsen 2023. Varken Storbritannien eller Tyskland vill deltaga, utan skickar enbart rådgivare. Danmark ska skicka några hundratal soldater. Italien är på väg att skicka en större styrka, men är orolig för att underställas Frankrike. Norge har inte tagit något beslut om en insats, men enligt uppgift lovat inkludera norsk militär inom den svenska styrkan. I övrigt ingår militär från bland annat Estland och Tjeckien.
Säkerhetssituationen har inte förbättrats och nödvändiga, men kanske orealistiska, förberedelser inför ett utlovat val i februari 2022 har inte genomföras, samtidigt som oenigheten med Frankrike blivit allt större. Allt detta gör att framtiden för Mali känns än mer oklar idag. Inbjudan till ryska Wagner-styrkan att verka i landet ser ut att ytterligare komplicera situationen.
Tchad: Väpnade grupper tvekar om samtal
I april 2021 dödades president Idriss Deby efter strider med rebellgrupper. Han ersattes av sin son Mahamat Itno Deby som ledare för ett militärråd med uppgift att bland ordna fria val inom arton månader, trots protester från landets opposition och den afrikanska unionen som menar att övergångsperioden är alltför lång.
Frankrikes president Macron deltog i begravningen och har erkänt maktövertagandet. Tchad är och har varit en viktig fransk militär partner, inte minst i kriget mot terrorismen i Sahel.
I augusti 2021 besökte en delegation från Libyen Tchads huvudstad N’Djamena för första gången sedan Idriss Debys död, för att bland annat diskutera hur man säkrar den tusen kilometer långa gränsen mellan länderna där väpnade grupper och jihadister rör sig. Det var också från Libyen som rebellgruppen PACT, vilken orsakade Idriss Debys död, kom.
Efter att alla institutioner och konstitutionen upplösts, har övergångsregeringen bjudit in till omfattande konsultationer med politiska oppositionspartier, militär-politiska grupper och organisationer från civilsamhället. Löftet att ordna fria val inom arton månader har bekräftats.
Fem månader efter Idrriss Debys död har ett nationellt övergångsråd tillsatts bestående av 93 medlemmar med representanter från politiska partier, civilsamhället, fackföreningar och religiösa grupper. En majoritet är unga och en tredjedel är kvinnor. Övergångsrådets främsta uppgift är att utarbeta ett framtida förslag till ny konstitution.
Den civila premiärministern Albert Padacké säger att organiserandet av en bred politiska partier och civilsamhället är ”på god väg”. Men det återstår att inkludera ledarna för de främsta rebellgrupperna. Utan dem blir det ingen varaktig fred. Regeringens villkor är dock att de lägger ned vapnen. Den före detta presidenten Goukouni Ouddeye (som själv avsattes 1982) vädjar i en appell att de militär-politiska grupperna skall delta. Två av de främsta grupperna, UFR och FACT, har dock krävt att samtalen förs utomlands för att garantera deras säkerhet. En av de äldsta försvararna av mänskliga rättigheter, Mahamat Nour Ibedou, säger att han är redo att delta i den nationella dialogen.
Framsteg görs i förberedelser för en nationell dialog, men mera återstår för att övertyga den väpnade oppositionen att deltaga. Frågan är om det kommer att finnas utrymme för kompromisser och maktdelning?
Hans Eriksson
Lyssna också på:
|
Uppläsning av artikel
|
