DEBATT. Västafrika håller på att delas i två geopolitiska sfärer. När Sverige Europa drar sig tillbaka fyller Ryssland snabbt tomrummet. Därför måste v stanna kvar, men på ett annat sätt än tidigare. Och en nyckel är landet Togo, skriver Nicolò Branchesi på Centerpartiets internationella stiftelse.
Detta är en debattartikel. De åsikter som framförs är författarens egna.
Solen sjunker över Guineabukten. Jag sitter med en iskall virgin mojito i handen, sanden fortfarande varm efter en lång dag. Ute vid horisonten arbetar kranarna vid Lomés hamn i Togo i ett monotont tempo. Container efter container lastas om, varor på väg norrut mot Burkina Faso.
Det ser ut som vanlig logistik. Men varje container bär på något mer än varor.
I praktiken är det geopolitik. För det som rör sig genom hamnen är inte bara gods – det är inflytande och makt.
Regionen genomgår just nu en geopolitisk omvälvning. Den ordning som länge burits upp av den västafrikanska regionala organisationen ECOWAS försvagas efter militärkupperna i Mali, Burkina Faso och Niger.
Västafrika håller därmed på att delas i två geopolitiska lag. Å ena sidan kustländerna, där samarbete med väst, regional integration genom ECOWAS och relativ institutionell stabilitet fortfarande präglar utvecklingen. Å andra sidan Sahelländerna, som brutit sig loss från den gamla ordningen och bildat Alliance of Sahel States (AES) – ett alternativt maktblock bestående av militärregimerna i Burkina Faso, Mali och Niger och med stöd från Ryssland.
Skillnaden märks tydligast i hur makt utövas och legitimeras. Där regimerna i AES konsoliderar kontrollen försvagas institutioner, civilsamhället trängs tillbaka och rättssystem blir politiska verktyg. På kort sikt kan det skapa en känsla av stabilitet. På längre sikt urholkar det de fundament som hållbar stabilitet vilar på: ansvar, rättssäkerhet och förtroende.
Det får också ekonomiska konsekvenser. Utveckling kräver mer än resurser och säkerhetsarrangemang – den kräver förutsägbarhet. När rättsstat och transparens försvagas minskar viljan att investera. Kapital, både inhemskt och internationellt, söker sig någon annanstans.
Mot denna bakgrund växer en europeisk reflex fram: att dra sig tillbaka. Minskade ambitioner, reducerad närvaro. I Sveriges fall kopplat till förändrade biståndsprioriteringar, i andra fall – som i Frankrike – till att man helt enkelt inte längre är välkommen.
Men det riskerar att vara ett dyrt misstag.
Geopolitiken lämnar inga tomrum. När en aktör kliver åt sidan fylls utrymmet snabbt av någon annan.
Rysslands framryckning i Sahel är ett tydligt exempel. Inflytandet har byggts snabbt – inte genom långsiktigt institutionsstöd, utan genom säkerhetssamarbeten med begränsad insyn, politisk påverkan och informationskampanjer, ofta via aktörer som Wagnergruppen och dess efterföljare.
Resultatet är inte bara nya allianser, utan ofta också svagare institutioner och ett allt snävare utrymme för fri- och rättigheter.
I praktiken har delar av Västafrika utvecklats till en arena för rysk maktprojektion, där lokala konflikter och antivästlig retorik används för att stärka politiskt inflytande och omforma den regionala maktbalansen – utan direkt militär konfrontation.
Samtidigt är Västafrika ingen passiv spelplan. Regionens länder söker egna vägar, egna partnerskap och egna prioriteringar. Legitimitet kan inte importeras utifrån. Erfarenheterna av tidigare europeisk närvaro – inte minst Frankrikes – har dessutom skapat ett motstånd som dagens militärregimer aktivt utnyttjar.
Men frånvaron av europeisk närvaro skapar inte självständighet. Den riskerar i stället att skapa obalans, där aktörer med kortare tidshorisont och svagare fokus på långsiktig utveckling får större spelrum.
Stanna kvar på ett annat sätt
För Europa, och Sverige, borde slutsatsen därför vara tydlig: stanna kvar – men på ett annat sätt.
Inte genom att efterlikna Rysslands metoder, utan genom att bygga långsiktigt förtroende och partnerskap som uppfattas som legitima lokalt. Inflytande som består formas inte i krisens ögonblick, utan i uthållig närvaro.
Detta är också en fråga om egenintresse.
Västafrika är ingen perifer randzon. Regionen är central för frågor som terrorism, organiserad brottslighet, migration och handel. Flöden av människor, varor och resurser passerar här – och påverkar direkt Europas säkerhet och stabilitet.
Att lämna innebär därför inte att vända ryggen åt ett avlägset problem. Det innebär att förlora greppet om en utveckling som i hög grad formar Europas egen framtid.
Och framtiden är inte förutbestämd. Även i auktoritära system finns krafter som vill något annat. Utan externa kopplingar riskerar de att isoleras och tystna.
Det är här Togo träder fram.
Landet erbjuder något som blivit alltmer sällsynt: tillgång. Geografiskt nära Sahel. Logistiskt avgörande genom Lomés hamn – en livlina för inlandsländernas handel. Men framför allt politiskt positionerat i ett mellanrum där andra i högre grad har valt sida.
Togo navigerar öppet mellan ECOWAS och AES, mellan västliga och östliga partnerskap. I en region som polariseras skapas där ett smalt men strategiskt utrymme för dialog.
För Europa öppnar det en konkret möjlighet: att behålla närvaro i Sahel, indirekt men reell, även när direkt engagemang blir allt svårare.
Genom att stärka handelsflöden via Lomé och utveckla diplomatiska kanaler kan inflytande bevaras – utan att exponeras direkt i militärregimernas kärnområden.
Men närvaro handlar inte bara om handel och diplomati. Lika avgörande är riktade demokratibiståndsinsatser: att stödja oberoende medier, stärka civilsamhället och möjliggöra säkra plattformar för informationsdelning i allt mer repressiva miljöer.
Andra kustländer, som Senegal och Elfenbenskusten, erbjuder på pappret mer attraktiva förutsättningar. De är stabilare och har starkare institutioner. Men just därför uppfattas de ofta som en del av den ordning som militärregimerna i Sahel har vänt sig bort från – vilket begränsar deras roll som brobyggare.
Att arbeta via Togo är ingen ideal lösning. Landet brottas med egna demokratiska brister, och samarbetet rör sig i gränslandet mellan värderingar och realpolitik.
Men att avstå är sannolikt ett större misstag.
I en region där dörrar stängs, där direkt närvaro blir allt svårare och där andra aktörer snabbt fyller tomrummet, är tillgång i sig en strategisk resurs.
Togo erbjuder just det – ett kvarvarande handlingsutrymme i en alltmer sluten geopolitisk miljö.
Att missa den möjligheten innebär att förlora både inflytande och relevans.
Och i en region där flöden av varor, människor och makt ständigt omfördelas kommer frånvaro förr eller senare med en nota – ofta högre än man räknat med.
Nicolò Branchesi
Senior Program Manager, Centerpartiets Internationella Stiftelse (CIS)
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
