Håller palestinierna på att helt förlora omvärldens stöd? Flera arabländer tecknar nu avtal med Israel som ger tillgång till militär spetskunskap och ekonomiskt utbyte. Samtidigt får kravet om rättvisa för palestinierna allt lägre prioritet för Västvärlden och USA.– Det är en ny spelplan, men den innehåller möjligheter också för Palestina, menar Mellanösternanalytikern Anna Vidén, associerad forskare vid Utrikespolitiska institutet och verksam i USA.
Det har skett en rejäl omorientering av den internationella Israel/Palestinapolitiken de senaste åren, till synes till nackdel för palestinierna på Västbanken och den överbefolkade Gazaremsan.
Allra tydligast är USAs omsvängning under president Trump. Trots USA:s öppna och lojala stöd till staten Israel har man under många år även bidragit till FNs insatser för palestinska flyktingar via UNWRA, FNs särskilda organ för dessa frågor. År 2016 betalade USA drygt tre miljarder kronor till UNWRA, dubbelt så mycket som EU bidrog med, och var därmed den största enskilda bidragsgivaren.
USA har också delat uppfattningen att Jerusalem ska vara huvudstad för både Israel och en framtida palestinsk stat och i alla fall formellt hävdat att internationell rätt om bosättningar och ockupation ska gälla även för palestinier.
Allt detta har Trumpadministrationen ändrat på. Bidraget till UNWRA har drogs in 2018 med motiveringen att det mesta försvinner i korruption och att hela UNWRA behöver reformeras, USA har erkänt Jerusalem som Israels huvudstad och flyttat sin ambassad dit, och sist men inte minst, öppnat för att Israel kan annektera de centrala och bördiga delar av Västbanken där flera stora israeliska bosättningar är belägna.
Annekteringen skulle ha inletts den 1 juli i år, men stoppades i sista stund när Förenade Arabemiraten ingick ett avtal med Israel om att utveckla handel och samarbeten inom en rad områden. För att skriva på avtalet krävde Arabemiraten att planerna på en annektering skulle skrotas. Hur allvarligt Israel ser på detta krav återstår att se, redan några dagar efter att avtalet undertecknats förklarade Israels premiärminister Netanyahu att annekteringen inte stoppats, enbart skjutits lite på framtiden.
EU ligger lågt
EU har också legat tämligen lågt de senaste åren när det gäller Palestinafrågan. Sveriges erkännande av Palestina år 2014 fick inte många efterföljare, och även om USAs omsvängning har mött kritik, har den inte varit särskilt öronbedövande. Istället hörs allt oftare kritik mot det palestinska självstyret – att det är korrupt, att man inte förmår ordna fria och demokratiska val utan låter president Abbas sitta kvar år efter år, att man inte får bukt med våld och terrorism.
Vad beror den här omorienteringen på och vad kan den leda till? Håller drömmen om en tvåstatslösning på att vittra bort? Hur ser i sådana fall framtiden ut för palestinierna på Västbanken, Gazaremsan och i diasporan?
Anna Vidén ār politisk analytiker med fokus på MENA-regionen, Mellanöstern och Nordafrika och bor sedan 2011 i USA. Hon är knuten till konsultnätverket GlobalWonks och associerad forskare vid Utrikespolitiska institutet.
Iran det stora hotet
Att Palestinas sak inte längre är lika angelägen för världssamfundet har flera orsaker, menar hon. En är att Iran har seglat upp som ett hot mot arabiska grannländer som Saudiarabien och Förenade Arabemiraten efter det andra Gulfkriget och den amerikanska ockupationen av Irak.
– I och med det andra Gulfkriget ökade Irans inflytande i regionen, vilket har ändrat hela spelplanen. Iran uppfattas nu som ett hot både av Israel och av många arabstater, vilket innebär att de har en gemensam fiende. Detta har bidragit till att flytta fokus från kärnkonflikten, som ju är mellan Israel och Palestina, till hur Iran agerar och vilka följder det får.
Även de folkliga upproren i bland annat Tunisien, Egypten, Algeriet och Marocko 2011, det som kommit att kallas ”den arabiska våren”, har påverkat palestinierna negativt, fortsätter Ann Vidén:
– Upproren innebar för många arabländer att inrikesfrågor blev betydligt angelägnare än utrikesfrågor. Det blev viktigt att förhindra en revolution liknande den i Egypten med ledare som hade bindningar till det Muslimska brödraskapet. Därmed fanns det ytterligare en anledning att närma sig Israel, vilket innebar att Palestinafrågan förlorade i betydelse.
Att USAs dåvarande president Obama under upprorsåret gick ut och krävde att den egyptiske presidenten Mubarak skulle avgå – eller ”slängas under bussen” som det engelska uttrycket lyder – fick också betydelse.
– Att man kunde behandla en tidigare allierad på det sättet sådde tvivel bland flera arabstater om USAs inställning – kanske fanns det en risk att USA skulle ställa krav på fler ledares avgång. Då började man leta efter andra samarbetspartners, och även om det fanns många skäl till tvivel så framstod Israel som en intressant möjlighet.
Ett viktigt skäl var Israels spetskunskap när det gäller deras för många arabstater mycket attraktiva högteknologiska kunnande kring produkter för övervakning och underrättelseinsatser. Man räknar också med att ett ökat ekonomiskt utbyte inom andra områden ska ge fördelar för alla parter.
Alltid haft utbyte
Israel har i praktiken alltid haft någon form av utbyten och relationer med ett flertal arabländer och har sedan tidigare avtal med Egypten och Jordanien. Men de diplomatiska relationer som Förenade Arabemiraten och Bahrein nu har upprättat med Israel innebär ett stort närmande och en stor förändring, understryker Anna Vidén. Enligt Trumpadministrationen väntas fler arabländer inom kort teckna liknande avtal.Saudiarabien är dock ett viktigt undantag, fortsätter hon:
– Saudiarabien har rollen som den främste företrädaren för Sunniislam. Det gör att de avvaktar med att etablera diplomatiska relationer med Israel, förmodligen till kung Salmans bortgång.
En annan intressant signal om den nya inställningen får man om man tittar på nygjorda arabiska tv-serier som sänds i de länder som har närmat sig Israel. Där framställs israeler i betydligt mer positivt än tidigare.
Något som också ligger Palestina i fatet är att man inte har något att lämna i utbyte vid en förhandling – ingen olja eller andra naturtillgångar, inte heller andra politiskt eller ekonomiskt intressanta ”vinster”.
– Palestinas enda förhandlingskapital är deras moraliska rätt till det land de bebott sedan länge och områdets ideologiska betydelse för kristna och araber runt om i världen och för arabstaterna. Faktum är att många grannstater genom åren har tagit emot palestinska flyktingar och stöttat Palestina ekonomiskt. Men hittills har arabstaterna har inte varit en tillräckligt stark kraft för att utmana Israel och driva igenom kravet om en självständig palestinsk stat.
Även historien bakom staten Israels bildande har betydelse, understryker Ann Vidén:
– Ur ett amerikanskt, religiöst perspektiv har Palestina alltsedan 1865, efter det amerikanska inbördeskriget, varit ett heligt, mytologiskt land. Med andra världskriget och Förintelsen blev det också ett viktigt land ideologiskt och politiskt, inte minst på grund av att USA, i likhet med flertalet länder i Europa och övriga världen, inte ville ta emot stora grupper av utsatta och hemlösa judiska flyktingar. Istället blev lösningen att bilda staten Israel. Och det fick ske på bekostnad av de palestinier som bodde där då.
Vissheten om, och det dåliga samvetet för, att palestinierna fick betala ett högt pris vid staten Israels bildande, ledde till en viss förståelse för palestiniernas utsatta situation. FN, många västländer och tidigare USA har därför bidragit ekonomiskt till den palestinska myndigheten ända sedan staten Israels bildande 1948, och initiativ till fredssamtal och medling tagits med jämna mellanrum. Men denna mer förstående inställning till Palestina börjar alltså avta, konstaterar Ann Vidén.
– Både i USA och Israel används i allt oftare religiösa argument för att försvara Israels brott mot internationell rätt när det gäller Palestina. Särskilt vanligt är det inom den växande och högljudda religiösa högern som stödjer Trump. Även personer som egentligen inte tror på de religiösa utsagorna om Harmagedon och att Guds lovat Israels barn att få återvända till det historiska Palestina, använder dessa myter för att försvara Israels politik gentemot palestinierna.
– Tyvärr finns det inte längre några rimliga, moderata parter som kan fortsätta denna mer modesta väg. President Trump har fört USA långt högerut och vänstern i Israel säckat ihop. Jag menar att en terroristdiskurs har tagit hela Mellanöstern i sitt grepp!
Vilka lösningar finns det då?
– Det finns de som tror att tvåstatslösningen fortfarande kan bli av. Men i praktiken är den knappast genomförbar om man ser till bosättningarna, USAs erkännande av Jerusalem som Israels huvudstad och planerna på en annektering av delar av Västbanken. En enstatslösning är inte möjlig om Israel ska förbli en judisk stat.
Palestinsk befolkningsökning
En orsak till att en enstatslösning är utesluten är folkmängden. Det finns drygt 5 miljoner palestinier i Gaza och på Västbanken, och i grannländerna ytterligare ett par miljoner som är ättlingar till palestinier som flydde vid staten Israels bildande och som hoppas på att kunna återvända. Israels befolkning är idag nära 9 miljoner, varav omkring 1,7 miljoner är araber med palestinsk bakgrund. Befolkningsökningstakten är högre i den palestinska befolkningen än bland israeler, och det finns risk finns att den judiska befolkningen inom några år skulle bli en minoritet i Israel. Något som de flesta israeler uppfattar som helt otänkbart.
– Det kan möjligtvis bli en judisk stat där araber har sämre medborgerliga rättigheter än judar. Men då är ju Israel inte längre en demokrati, konstaterar Anna Vidén.
Finns det något hopp om en rimlig framtid för palestinierna?
– Om man ska försöka ha ett positivt perspektiv och vara mycket pragmatisk så är det utlovade stödet från främst Gulfstaterna en ny möjlighet. Det kan innebära en ekonomisk förbättring för många palestinier och en hjälp att utveckla och modernisera det palestinska samhället.
De nya avtalen mellan Israel och vissa arabstater är viktiga för Israel både ekonomiskt och militärt, och om även Palestina utvecklas så behöver det inte vara ett hot mot Israel, menar hon:
– Man måste jobba med de förutsättningar som finns, inte bygga luftslott.Om man inte är involverad kan man inte påverka. Därför är det bättre att delta i samtal om lösningar på konflikten och föra fram sin kritik där.
Agneta Carleson
