Ebola handlar inte om en utan om tre sammanhängande kriser. För att lyckas måste vi hantera alla tre samtidigt, konstaterar Johan Eldebo som var på plats i Kongo (DRK) och Västafrika under det tidigare ebola-utbrottet.

Ebola utbrottet i östra DR Kongo växer, men i skrivande stund är det för tidigt att veta med säkerhet hur stort det blir. Jag var själv i DR Kongo och Västafrika under tidigare ebola-utbrott och kommer väl ihåg stressen och svårigheterna att hantera en mycket smittsam och dödlig sjukdom samtidigt som de väpnade konflikterna fortsatte. 

Det har nu gått ett par år sedan det sista stora utbrottet, men lärdomarna därifrån är viktiga att komma ihåg.

1. Det är ett ebola-utbrott 

Detta är skrämmande och behöver hanteras med bland annat medicin och kunskap. Det vi lärde oss tidigare är hur svårt detta är att hantera i den komplicerade kontexten som finns i östra DR Kongo och det centralafrikanska området med otillgängliga områden, höga berg, sjöar, djungel och interna och nationella gränsdragningar som ofta förhindrar transporter. Sjukdomar och dess behandling möte ofta med okunskap, stigma, desinformation och rädsla. 

Det är viktigt att komma ihåg att i dessa områden finns det redan många farliga sjukdomar innan, vilket kan göra att initiala symptom kan förväxlas med andra. Det är också viktigt att tänka på att många av de system som byggdes upp efter tidigare utbrott nu är borta, delvis på grund att nedskärningar. Därför finns också en risk att den faktiska spridningen är mycket större än den som är uppmätt än så länge.

Ebola är en sjukdom som kan förstås med modern kunskap och diagnostik. Men vi lärde oss i Västafrika att den kunskapen behöver kompletteras med kulturell kunskap för att bli effektiv. Begravning blev ofta dödliga i det ebola-utbrottet då människor rörde vid en död kropp vid begravning som ett tecken på respekt för den döde. Men den beröringen blev alltför ofta dödlig då den förde smittan vidare. 

Bland annat genom World Vision’s “Channels of Hope”, en metodik för att genom lokalt samarbete, ofta med religiösa ledare, ändra skadliga beteende-mönster framtogs säkrare sätt att med respekt ta farväl av döda, och därmed gick smittspridningen ned. Lärdomen är att teknisk kunskap måste samverka med lokala kultur och tradition.


2. Det är en humanitär kris  

Redan innan ebola så var det flera kriser i östra DR Kongo.  Bara i provinsen Nordkivu är fler än en miljon människor på flykt. Området drabbas ofta av naturkatastrofer, något som också gör både akuttransporter och långtids-utveckling svårt och dyrt. Att människor ofta flyr från plats till plats gör det svårt för dem att bygga upp bättre ekonomiska förutsättningar. 



Biståndsorganisationer har under lång tid arbetat tillsammans med myndigheter och lokala organisationer för att förbättra situationen, men många samhällen är fortfarande utsatta. Utmaningen här i samband med ebola är att ibland blir människors behov av att tjäna ihop pengar till mat för dagen starkare än viljan att skydda sig från ebola. Därför måste båda kriserna hanteras samtidigt. Mat och vatten kan inte ta en paus på grund av ebola. Framförallt barn drabbas väldigt snabbt av undernäring och sjukdom när stöd försvinner.


3. Det är en konflikt 

Detta försvårar allt annat och måste båda hanteras och lösas.

Konflikter mellan olika väpnade grupper, regeringsstyrkor och FN-soldater har pågått i många år, genom åren med ingripanden av grannländer också. Många aktörer, i regionen och runt jorden har intressen av att konflikterna pågår, samtidigt som internationella fredsfrämjande insatser behöver mer resurser än vad som finns att tillgå. 

Detta har skapat en myriad av olika allianser och grupperingar som gör humanitärt tillträde komplicerat, opålitligt och svårt att upprätthålla. Det krävs starka lokala kontakter, respekt för humanitära principer och bevisligen effektivt arbete på plats för att kunna arbeta. World Vision har med sin långa närvaro, ofta långt från de större samhällena, upprätthållit arbete genom att vinna förtroende på lokal nivå. Det lokala förtroendet, ofta i samarbete med lokala partner-organisationer och ledare är det som gör humanitärt arbete möjligt.



Det är också med fotfäste i det lokala förtroendet som kampen mot ebola förs framåt. Kunskapen som krävs, det nödvändiga humanitära tillträdet och de lokala samarbetena måste bygga på de långsiktiga relationerna mellan organisationer, samhällen och människor, både på plats i de drabbade områdena och globalt.  


Det räcker inte att hantera en av kriserna i taget, utan det måste bli alla tre samtidigt med humanitära, fredsfrämjande och utvecklingsinsatser i samverkan. 

Johan Eldebo

Läs också

Därför är det lönsamt att förebygga konflikter 

Uppläsning av artikel