KRÖNIKA. Att förebygga konflikter kostar en hundradel av priset för konflikthantering. Detta om något borde vara ett ett incitament för att investera i program som kan lösa och förebygga konflikter, skriver Johan Eldebo.
Detta är en krönika. De åsikter som framförs är författarens egna.
SIPRI meddelade nyligen att de totala militärutgifterna 2025 uppgick till 2 887 miljarder dollar. 2026 börjar de globala humanitära behoven på 23 miljarder enligt FN, varav ungefär 20 procent har finansierats än så länge.
Med detta tryck finns det ett stort och förståeligt behov av att prioritera insatser och säkerställa att pengarna ger största möjliga värde.
Men vi bör komma ihåg att majoriteten av de humanitära behoven orsakas av konflikter.
Humanitärt bistånd kan minska konsekvenserna av konflikter, men det löser sällan konflikterna i sig och bör inte förväntas göra det. Humanitära insatser behandlar oftast symptom snarare än bakomliggande orsaker.
Dock behöver humanitärt bistånd fungera där konflikter pågår, men det behövs andra aktörer för att lösa konflikterna då de ofta har med politiska frågor att göra.
Detta innebär tre saker.
För det första behöver humanitärt bistånd grunda sig i god kontextanalys för att förstå konflikter och kunna förhålla sig känsligt till dem.
Det kräver investeringar i kapacitet och kompetens, både på huvudkontor och lokalt, för att säkerställa att tid och resurser finns tillgängliga för analys och implementering av konfliktkänslighet. World Vision’s Good Enough Context Analysis (GECARR) och Integrating Peacebuilding and Conflict-Sensitivity (IPACS) är exempel på tillgängliga verktyg inom sektorn som har visat sig fungera.
För det andra behöver det internationella samfundet bli bättre på att förstå och lösa de stora, långvariga konflikter som driver humanitära behov.
För mycket tid läggs på att reagera och svara på dem och deras symptom i form av humanitära behov, fördrivning, migration och fattigdom. Det faktum att IMF och One Data påminner oss om att konfliktförebyggande kostar 1 procent av konflikthantering bör vara ett incitament att investera i att lösa och förebygga konflikter.
För det tredje måste privata aktörer och innovativt kapital lockas till att investera i fragila kontexter genom att visa att riskerna kan hanteras genom välinformerat och lokalt ankrat arbete. Humanitarian Finance Summit tidigare i år rapporterade att endast 3 procent av innovativ finansiering når sköra sammanhang.
Om det internationella samfundet menar allvar med att möta de mest utsatta barnens största behov, måste pengarna också kunna nå platser om drabbas av konflikter och naturkatastrofer samtidigt, vilket innefattar länder som Afghanistan, Kongo DRK och Somalia.
Humanitära och lokala aktörer har lärt sig hur man arbetat i kontexter där det mesta inte fungerar, och kan tillsammans med nya aktörer möte de större behoven samt bättre bygga upp förutsättningarna för återhämtning och tillväxt i de länder som borde vara välmående med sina tillgångar.
Men detta börjar med att människor som inte vanligtvis pratar tillräckligt mycket med varandra gör det, och sedan arbetar tillsammans för det som långsiktigt är i allas intresse.
Johan Eldebo
Senior rådgivare, World Vision
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
