KRÖNIKA. ”Tack för ert stöd, tack för era pengar – men framför allt – tack för att ni kommer hit!” Det brukar människor säga när jag träffar dem, skriver Christian Jutvik som ordnat flera gruppresor till Ukraina.
Detta är en krönika. De åsikter som framförs är författarens egna.
Ukraina bör man absolut resa till, förutsatt att du är intresserad, engagerad i landets kamp för frihet och allt vi i Europa tar för givet. Det är faktiskt roligt att åka dit! Låter lite märkligt förstås, men att bli mött av ett varmt välkomnande hela tiden är en fantastisk upplevelse. Jag ser det som en förmån att få se landet och en hel befolknings kamp bakom fronten.
Jag arrangerar studieresor till Ukraina och gör i april den åttonde resan sedan maj 2022. Det främsta syftet med resorna är att besöka volontärorganisationer och sådana finns det ett oräkneligt antal. Stora, som är verksamma över hela landet, mindre som stödjer ett visst arméförband ned till en familj som stödjer en släkting vid fronten. Nätverken är som överlappande spindelnät som täcker hela landet, huvudsakligen med stöd till de stridande vid fronten, men även humanitära insatser.
Den här kampen bygger helt på enskilda initiativ. Organisationerna har direkt kontakt med ett visst stridande förband, eller utsatta grupper i samhället, till exempel barn som mist sin far, eller de många internflyktingarna. Stödet blir effektivt och snabbt när det inte skall kanaliseras genom en statlig byråkrati. Om en soldat tappar en handske så kommer det strax en ny genom det privata postbolaget Nova Posta.
Utan denna massiva uppbackning från hela befolkningen så kanske inte Ukraina skulle lyckats så bra i försvaret för sin frihet. De vet så väl vad de kämpar för! Flera gånger har jag ställt frågan – Hur många är det som aktivt lämnar någon form av stöd i kampen mot ryssarna? Svaren landar kring 80 procent. Att ge 10 procent av sin lön tycks vara någon slags norm.
Att besöka Ukraina nu är i sig ett sätt att visa solidaritet. Iryna Zhluktenko vid volontärorganisationen Dzygas Paw i Lviv sade så här:
”Tack för era pengar, tack för ert vapenstöd, men framför allt tack för att ni kommit hit för att visa er solidaritet!”
Hur farligt är det?
Trots allt är det bare ett fåtal som är intresserade av att följa med på resorna. ”Det törs jag inte”, är det vanliga svaret. Den inställningen förstår jag. Varje dag ser vi på tv bostäder som raserats och gråtande, förtvivlade människor. Media visar plötsliga händelser, och dessa plötsliga händelser är nästan alltid hemska händelser.
Sällan ser vi reportage om vardagen från alla de platser som inte drabbats av den ryska terrorn. Ukraina är det största landet i Europa (förutom ryska imperiet) och på de flesta platser pågår livet ganska normalt. Folk går till jobbet, strosar på gatorna, går i kyrkan, ungefär som vi gör här hemma. Under en av resorna såg vi balett på Odessas opera.
Omkring 40 miljoner ukrainare har överlevt kriget under fyra år av rysk terror. Med det perspektivet kan man fundera kring riskerna.
Men det finns en risk att få en rysk projektil i huvudet, om än mikroskopisk. Ganska likt att råka ut för en bilolycka.
Under 2025 dödade ryska attacker 2 248 ukrainska civila (Ukraine News). Samma år dog 3249 personer i trafikolyckor i Ukraina (The Guardian). Det betyder inte att jag vill förminska risken av rysk aktivitet. Mediabilden av Ukraina är sann, men den ger oss bara ett skevt utsnitt av den större verkligheten.
Christian Jutvik
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
