KRÖNIKA. Kontakten mellan den oppositionella rörelsen i Belarus och Ukraina har präglats misstänkliggöranden. Svjatlana Tsichanouskaja nyligen klev av tåget i Kyiv markerade det därför början på en ny och viktig relation, skriver Maria Söderberg som följt utvecklingen i Belarus sedan 1997.
Detta är en krönika. De åsikter som framförs är författarens egna.
Just nu händer det något riktigt spännande i Europa. Under de senaste dagarna har ett genombrott skett på högsta politiska nivå mellan den belarusiska exilregeringen och Ukraina. Allt utspelar sig på plats i Kyiv. När jag såg bilderna av Svjatlana Tsichanouskaja, den exilbelarusiska regeringens president, kliva av tåget i den ukrainska huvudstaden den 25 maj 2026 blev jag rörd, men också djupt imponerad; varje steg under flera år mot ett närmare samarbete ger nu resultat. Och detta sker när Kyiv utsatts för en av de största attackerna sedan den 24 februari 2022.
Vägen mot närmande mellan den oppositionella rörelsen mot Lukasjenka och Ukraina har präglats av svårigheter och misstänkliggöranden. Detta trots att en mycket stor grupp exilbelarusier öppet stödjer Ukrainas kamp mot den ryska aggressionen, och trots att det finns belarusier som kämpar på slagfältet för Ukraina. Misstroendet bygger på uppfattningen att en så stor del av den belarusiska befolkningen inte har valt att göra uppror mot sin egen diktator. Under årens lopp har jag läst många bittra ukrainska röster som uttrycker denna frustration. Misstroendet fördjupades självklart när ryska trupper tillåts agera i Belarus och därifrån attackera Ukraina.
För snart sex år sedan strömmade hundratusentals belarusier ut på gatorna i protest. Det var efter det starkt ifrågasatta presidentvalet den 9 augusti 2020. Demonstrationerna var uttalat fredliga och ytterst kreativa. Uppemot 100 000 till över 200 000 demonstranter gick i centrala Minsk där deltagarna bar den historiska röd-vita flaggan, symbolen mot regimen. Självklart kände sig den Kremlstödda regimen trängd – här kunde det uppstå ett nytt Majdan! – och snart sattes kravallpolis in som utövade ett extremt våld. Fängelserna fylldes med politiska fångar. Tortyr och dödsfall i statligt förvar har följt i dess spår. Många valde att lämna landet, en möjlig siffra är ca 600 000 människor. Min idé är att de enormt stora protesterna i Belarus gav Putin extra bränsle och fart för att ytterligare kväsa opposition inom det forna Sovjetunionen, både inom landet och främst Ukraina. Därtill bidrog han till att stärka Lukasjenkas position.
I allt detta finns självklart hopp. När presidentkandidater sommaren 2020 fängslades trädde nya in på arenan. Svjatlana Tsichanouskaja, som själv inte ansåg sig vara en politisk person, var en av dem. Hennes man, som ställt upp i valet, hade blivit dömd till 18 års fängelse.
Idag finns det många starka och livfulla röster som fortsätter sitt arbete i exil, allt från författare till människorättskämpar. Inne i landet finns också ett motstånd, men det uttrycks inte alls lika öppet som sommaren 2020. En stor grupp människor tror, trots allt, på stabilitet och att den blott kan utövas av ett nuvarande illegitimt presidentstyre. Men, jag bugar mig inför alla de människors insatser där själva livet står på spel, där man från en dag till en annan riskerar långa fängelsestraff. Kan ni tänka er? Hur skulle det vara att leva i en diktatur? Belarus – som blev ett eget land sist av alla sovjetrepubliker 1991 – hade ett nära och integrerat samarbete med Kreml. Den belarusiska identiteten var svag, det egna språket nära på utsuddat till förmån för ryska.
När president Volodymyr Zelenskyj talade vid det fjärde internationella toppmötet för städer och regioner den 26 maj var Svjatlana Tsichanouskaja, och hennes delegation, på plats. ”För första gången på denna konferens finns det representanter från Belarus”, sa han och fortsatte: ”Och nyligen sa Lukasjenka till mig att det vore dags för presidenterna i Ukraina och Belarus att träffas. Det här blev ju riktigt intressant: Lukasjenka sa så, och – Svjatlana Tsichanouskaja kom”. Deltagarna i salen sprack upp i leenden och applåderade. För den belarusiska oppositionen – och för oss i Europas grannländer – var detta en viktig stund.
Natten mellan den 9 och 10 november 1989 öppnades Berlinmuren efter 28 år av delning. Få kunde tänka sig den snabba utvecklingen. Självklart kan dessa dagars möte i Kyiv inte jämföras med de historiska dagarna i det som blev ett enat Tyskland, men kanske fick vi ändå en glimt av samma sak: att det som länge verkar omöjligt plötsligt kan börja röra på sig.
Maria Söderberg
Fotograf och eldsjäl som första gången reste till Belarus 1997. Maria Söderberg har bland annat organiserat litteraturresor i landet. Den 11 maj 2026 mottog hon en medalj av exilpresident Svjatlana Tsichanouskaja, ”För fruktbart arbete till förmån för Belarus”.
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
