KRÖNIKA. Stora delar av västs förhållningssätt till Afghanistan framstår som plakatpolitik med regler, biståndsformalia och prioriteringar. Engagemang kommer med risker. Men vad ska vi med biståndet till om det inte är modigt, skriver Kajsa Johansson, generalsekreterare för Svenska Afghanistankommittén/ Solidarity Committee for Afghanistan.
Detta är en krönika. De åsikter som framförs är författarens egna.
Jag funderar på vad vi ska med biståndet till om det inte är modigt. Under det gångna året har jag träffat en rad högre företrädare från Afghanistans regering och myndigheter. De flesta av dem tillsatta sedan talibanernas maktövertagande för fem år sedan, samtliga män. I de allra flesta samtal har vi på något sätt diskuterat flickors utbildning, kvinnors ekonomiska egenmakt och rätt till hälsa, inte sällan genom en försynt fråga från deras håll. Hur går det med barnmorskeklinikerna? Ni vet väl om att ni kan stötta kvinnors företagande och jordbruk? Hur går det med utbildningsprogrammen?
Det är en balansakt från bådas håll. Precis som deras fråga är försynt ställd, är mina svar trevande, åtminstone till en början. Försiktigt dras gränslinjer för samtalet upp och det utrymme inom vilket vi kan röra oss blir någorlunda tydligt. Det finns hos många av dem vi möter något som kanske kan liknas vid sorg och skam. De vet att situationen är orimlig, det går inte att motivera eller förklara det förtryck som flickor och kvinnor utsätts för i Afghanistan i dag.
De vi träffar är företrädare för regimen, men de för en annan idé och praktik än den som dikteras från den maktfullkomliga emiren i Kandahar. Dekret efter dekret skickas ut från Kandahar om allt ifrån skilsmässor, bröllop, mäns skägg och kvinnors klädsel till mobiltelefoner och internet. Det mesta är fasansfullt.
En ständig följeslagare är frågan om jag för mig själv och andra kan motivera att ändå sitta ner och samtala med dem som är en del av systemet. Jag ältar om jag har blivit en nyttig idiot som legitimerar värderingar som är motsatta mina. Och samtidigt, om vi inte använder det utrymme som ritats upp och där vi kan diskutera det allra viktigaste – vad har vi då kvar?
Jag har flera gånger slagits av vad jag uppfattar som kraften i samtalen – de jag möter frågar för att de verkligen vill prata. Stundom är känslan att de är mer intresserade av ett genuint samtal än företrädare för demokratiska regeringar. Det finns inga möjligheter för dem att plocka några poänger i dessa samtal, det finns inga röster att vinna eller pengar att tjäna. Det finns egentligen bara risker, och en möjlighet att vara den som stått upp för och i bästa fall bidragit till förändring – om än liten.
För det utrymme som ritas upp handlar inte bara, eller ens främst, om ord – det handlar om möjlighet till handling. Om att se att trots alla begränsningar och svårigheter så skulle vi kunna stärka flickors och kvinnors rättigheter. De vi möter tänjer på gränserna, säger lite för mycket och tar risker – och ber oss ta risker tillsammans med dem göra allt vi kan för att mer resurser ska komma till exempelvis barnmorskekliniker och skolor. Det blir min tur att känna sorg och skam – för de öppningar till handling som de skapar kan vi inte fylla.
Anledningen är att samma internationella samfund som protesterar högt mot talibanernas förtryck mot Afghanistans flickor och kvinnor inte tycks ha vare sig mod eller politisk vilja att faktiskt bidra till att deras rättigheter tillgodoses. Det pratas om röda linjer och legitimering, om regler, biståndsformalia och prioriteringar. Stora delar av västs förhållningssätt till Afghanistan framstår som ett skolboksexempel på plakatpolitik. Jag är medveten om att det inte är lätt och att ett engagemang kommer med risker. Och samtidigt funderar jag på vad vi ska med biståndet till – och vad dess mervärde blir – om vi inte har mod och verktyg att handla där det är som allra svårast.
Kajsa Johansson
Generalsekreterare, Svenska Afghanistankommittén/ Solidarity Committee for Afghanistan
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
