KRÖNIKA. FN-systemet behöver bättre spegla världen som den ser ut i dag och öka sin handlingskraft. Långsiktig säkerhet byggs också genom respekt för folkrätten och förmågan att samarbeta över gränser, skriver Pernilla Baralt generalsekreterare för UNICEF Sverige.
Detta är en krönika. De åsikter som framförs är författarens egna.
När världens ledare samlas i FN:s generalförsamling är budskapet från FN:s generalsekreterare António Guterres tydligt: ta ansvar för nästa generation, välj dialog framför konflikt och ge aldrig upp FN.
Det är en uppmaning som förtjänar större uppmärksamhet.
Vi lever i en tid då krig och konflikter ökar, klimatkrisen fördjupas och den globala tilliten mellan människor och länder minskar. Mänskliga rättigheter, och inte minst kvinnors och barns rättigheter, kränks och den internationella världsordningen utmanas. Samtidigt ifrågasätts värdet av internationellt samarbete, liksom gemensamma institutioner och regler.
FN är det enda forum som samlar världens länder khttps://globalbar.se/webshop-ej-prenumeranter/ring gemensamma utmaningar och möjligheter. På årets generalförsamling lyfts fyra prioriterade globala frågor som kräver gemensamma lösningar: krig och konflikter, växande ojämlikhet, klimatkrisen och den snabba utvecklingen inom AI.
För att möta dessa utmaningar behöver FN-systemet bättre spegla världen som den ser ut i dag och öka sin handlingskraft. De reformer som nu pågår syftar till att göra FN-organisationerna mer effektiva i fält, bättre anpassade till en föränderlig omvärld och mer rustade att leverera resultat i en tid av ökade behov och begränsade resurser. En viktig del av arbetet handlar också om att stärka barns och ungas inflytande över de beslut som formar deras framtid.
Men FN handlar inte bara om diplomati och beslutsförhandlingar i New York. FN handlar ytterst om vår vilja att samarbeta kring de problem som inget land kan lösa på egen hand. Om principer vi beslutat om gemensamt. Om fred och säkerhet, mänskliga rättigheter och hållbar utveckling. Och om hur vi väljer att använda den makt och de möjligheter vi har.
När världens ledare möts i New York handlar deras beslut ytterst om människor och deras vardag. Om barn som får gå i skolan eller inte, får vård när de blir sjuka och kan växa upp i trygghet.
När internationell rätt kränks och mänskliga rättigheter inte respekteras är konsekvenserna inte teoretiska. De syns i barns vardag. I skolor som stängs. I undernäring som inte kan behandlas. I vårdcentraler som saknar rent vatten och mediciner. I familjer som i flera år tvingas leva i tält.
2025 var ett fruktansvärt år för världens barn. Aldrig tidigare har övergreppen mot barns rättigheter i krig och konflikter varit så omfattande. Barn dödas och lemlästas, förlorar sina hem och nekas tillgång till utbildning, vård och skydd. Oavsett om orsaken är krig, konflikt eller katastrofer är det barn som drabbas hårdast.
Jag tänker ofta på mamman jag mötte i Pakistan efter de förödande översvämningarna. Hon hade förlorat sitt hem. Hennes son blev sjuk av vattnet, men hon hade inte råd med den vård som kunde ha räddat hans liv. Hon försökte sälja resterna av sitt förstörda hem för att få ihop pengar. Men tiden räckte inte till. Hennes son dog.
Den här familjen, tillsammans med miljontals andra barn och familjer, betalar det högsta priset. Men i förlängningen förlorar vi alla.
Samtidigt befinner sig UNICEF och flera andra FN-organisationer i den största finansieringskrisen på många år. När resurserna minskar tvingas organisationer prioritera mellan akuta humanitära insatser och långsiktigt utvecklingsarbete. Men vi har inte råd att välja bort något av dem.
Som en kollega uttryckte det under UNICEFs senaste styrelsemöte: ”A secure future cannot be built on insecure children.”
Det är svårt att tänka sig en viktigare insikt i vår tid.
I Sverige diskuterar vi med rätta vår säkerhet och vårt försvar, Nato och Europas säkerhet. Men långsiktig säkerhet byggs inte enbart med militär kapacitet. Den byggs också genom fungerande internationella institutioner, respekt för folkrätten och förmågan att samarbeta över gränser. Den byggs genom investeringar i människor, inte minst i barns hälsa, utbildning och framtidstro.
För mer än 80 år sedan gjorde världens ledare ett radikalt val. Efter två världskrig valde de samarbete framför konfrontation och lade grunden för det internationella system som fortfarande bär upp arbetet för fred, mänskliga rättigheter och utveckling.
Åttio år senare står vi inför ett nytt vägval. Nya beslut.
Vi kan välja dialog eller splittring. Samarbete eller misstro. Kortsiktighet eller ansvar för kommande generationer.
Som FN:s generalsekreterare Guterres uttryckte det i sitt tal: den största makten är inte att kunna dominera andra, utan att kunna bygga en framtid för alla.
För mig är valet enkelt.
Pernilla Baralt
Generalsekreterare, UNICEF Sverige
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
