KRÖNIKA. Utvecklingssamarbete sker i konfliktfyllda miljöer där nya utmaningar ständigt tillkommer. Då går det inte att ha en ansvarig minister som inte kan ägna sig på heltid åt uppdraget. Så till nästa statsminister, vem det än blir: måste budskapet vara att vi behöver en biståndsminister på heltid, skriver Mikael Jägerskog från PMU.
Detta är en krönika. De åsikter som framförs är författarens egna.
Det är positivt att biståndet fått en del utrymme i årets valrörelse. Tankesmedjor har presenterat analyser, civilsamhället har lanserat en sexpunktslista för Sveriges utrikes- och biståndspolitik och kyrkorna har fört dialog med politiker utifrån kampanjen En värld att tro på. Inför kommande utrikesdeklaration och tillsättning av statsråd behöver vi diskutera två avgörande strukturfrågor som formar svensk biståndspolitik: det övergivna enprocentsmålet och att biståndsministern den senaste mandatperioden arbetat på deltid.
Sveriges sågs länge som internationell förebild med sitt enprocentsmål. Det var mer än en procentsats – det gav politisk förutsägbarhet, visade ansvarstagande och gjorde Sverige till en partner att räkna med. Det skyddade världens mest utsatta från inrikespolitisk ryckighet och populism. När målet övergavs öppnades dörren för snabba och djupa nedskärningar av biståndet. Proppen drogs ur, den moraliska och strukturella spärren bröts. Från att ha varit ett stabilt långsiktigt åtagande blev biståndet en förhandlingsfråga. Resultatet blev att budgeten snabbt sjönk till cirka 0,7 procent av BNI och fortsätter nedåt – trots att globala behoven ökar och svensk ekonomi är stabil. Några politiker drev till och med linjen om 0,5 procent. Att civilsamhället och internationellt kunniga politiker lyckades bromsa en halvering av biståndet i förhållande till enprocentsmålet är hedervärt, men skadan är skedd: principen är borta. Och med den förutsägbarheten.
Den andra frågan gäller konstruktionen där en minister delar sitt ansvar mellan bistånd och utrikeshandel. Det är två tunga portföljer med en del motstridiga mål: å ena sidan att främja fred och mänskliga rättigheter, å andra sidan att driva exportfrågor och försäljning av till exempel svenska vapensystem. Målen rimmar illa.
Utvecklingssamarbete sker i konfliktfyllda miljöer med stora utmaningar. Ebola i DR Kongo, översvämningskatastrof i Nepal och en global super-El Niño är de senaste i raden av kriser där Sverige bör våga ta ett ansvar och har förutsättningar att spela en viktig roll. Just nu behövs en ansvarig minister som kan ägna sig på heltid åt uppdraget. Idén om synergieffekter mellan internationell utvecklingsverksamhet och utrikeshandel må ha sett attraktiv ut i teorin. I praktiken är inte synergieffekterna självklara. Handel och bistånd har olika logik, olika intressenter och olika måttstockar. Att öppna ett generalkonsulat i Silicon Valley kräver andra färdigheter än att följa upp biståndsinsatser i östra DR Kongo. Jobbet som biståndsminister är ett minst sagt krävande heltidsuppdrag. Att kombinera det med handelspolitik gör det svårt att hinna sätta sig in i frågor, försvara politiken och agera internationellt. Flera biståndsministrar har lyft att biståndet har för många mål. Det kan mycket väl vara korrekt, men det kan också delvis vara en indikation på att ministrarna inte haft tid att sätta sig in i verksamheten.
Under de senaste åren har jag upprepade gånger i internationella forum fått frågan: ”Var är Sverige?” Svenskt bistånd är fortfarande starkt, vilket man är tacksam för, men det man efterfrågar är ledarskap och att Sverige tar initiativ och inte drar sig för att vara obekväma: det behövs länder som tror på – och står upp för – mänskliga rättigheter, en regelbaserad världsordning och som vågar att satsa och försöka bidra i väldigt komplicerade kontexter.
Via ministrarnas sociala medier har man fått en ganska klar bild av hur politikområdena krockar. Svenska exportinsatser lyfts fram som fantastiska medan professionellt bistånd ofta har utmålats som problematiskt. Så fort man har hittat ett fel i biståndet så har det snabbt och ibland oreflekterat getts utrymme, något liknande har jag inte sett gällande uteblivna resultat i handelsrelaterade insatser. Den senaste retoriken från biståndsministern är att de 20 procent av biståndet som går till humanitärt stöd och de 20 procent som går till Ukraina är bra, medan resterande 60 procent beskrivs som tveksamt eller till och med dåligt – ett väl generaliserat budskap med svag verklighetsförankring som bidrar till att underminera förtroendet för biståndsaktörer och legitimerar nedskärningar. I de 60 procent som framställs som tveksamma återfinns till exempel svenska professionella biståndsorganisationer, kyrkor och FN-samarbeten. Aktörer som undrar varför deras verksamhet i Ukraina per definition ses som bra medan liknande verksamhet som de bedriver i andra länder ses som tveksam.
Politiska utnämningar innebär alltid hänsynstaganden i förhållande till politiska grupperingar och interna hierarkier. Men för ett politikområde av denna storlek och komplexitet behöver man applicera ett långsiktigt tänk och tillsätta en kunnig kandidat så att svenskt bistånd verkligen får bästa förutsättningarna att lyckas. Det krävs en person som känner sektorn bra, en som har kapacitet att ta svenska initiativ i internationella förhandlingar och kan företräda Sverige när det gäller att försvara biståndet och dess livsviktiga värden.
Så till nästa statsminister, vem det än blir: läget i världen kräver en helhjärtad biståndsminister på heltid – och ett återinfört enprocentsmål. Det är strukturella nyckelfrågor för att Sverige ska kunna återtar rollen som en stark och trovärdig global röst för fred och rättvisa.
Mikael Jägerskog
Senior Policy Advisor, PMU
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
