KRÖNIKA. I den politiska diskursen delas samhället in i kategorier: migration, hållbarhet, identitet. Men den levda erfarenheten följer inte dessa uppdelningar, utan överlappar varandra. Där – i dessa delade handlingar – finns också konsten, skriver konstnären Ludmila Christeseva som ursprungligen kommer från Belarus.
Detta är en krönika. De åsikter som framförs är författarens egna.
Sverige är inte längre detsamma – men för vem? I Sverige växer känslan av att landet inte längre är vad det en gång var. Uttrycket dyker ofta upp – ibland med oro, ibland med nostalgi. Det används i politiska debatter, i medierna och i vardagliga samtal. Ändå granskas det sällan: vem är det som talar, och ur vilket perspektiv? Vad är det egentligen som går förlorat, och för vem?
För vissa speglar detta påstående en upplevd förlust av stabilitet, trygghet och kulturell kontinuitet. För andra, särskilt de som har kommit hit på grund av krig eller politiskt förtryck, har det en annan klang. Det handlar inte om förändring inom ramen för ett stabilt liv, utan om ett brott: förlusten av hem, språk och identitet. Dessa erfarenheter är inte desamma, men de samexisterar i samma samhälle. Förlusten är i den meningen inte exklusiv. Den sträcker sig över olika liv och tar olika former.
För mig, som kommer från Belarus och är konstnär, är denna fråga inte abstrakt. Jag har alltid uppfattat den svenska kulturen genom linsen av mina vitryska rötter. Idag betraktar jag den genom mina barn, vars familjebakgrund spänner över ryska och ukrainska sammanhang. Det svenska systemet syftar till att bevara modersmålen. Men i tider präglade av konflikt är språket inte längre neutralt. Det blir en fråga om sidor: vilket språk förväntas våra barn välja?
Det som ofta framställs som en nationell omvandling visar sig vara ett djupt personligt och känslomässigt tillstånd. Om Sverige inte är detsamma, kan inte heller konsten förbli densamma.
Vad är konst idag, i ett samhälle där gemensamma betydelser inte längre är stabila?
Jag har försökt närma mig denna fråga inte genom teori, utan genom praktik. Jag har bakat vitryska äppelpajer tillsammans med ukrainska kvinnor med hjälp av räddade svenska äpplen. Jag har förvandlat kasserade slipsar från svenska hem till rosor – slipsrosor – ett ord som inte fanns tidigare, men som har börjat cirkulera. Dessa rosor bärs nära hjärtat av människor som kanske inte från början känner till de historier som är inbäddade i materialet, men som genom användningen blir en del av dess betydelse.
Genom varje kapitel i mitt arbete söker jag kontakt med det svenska samhället. Jag har kommit att inse att konsten idag inte främst finns i institutioner eller uttalanden, utan i små, delade handlingar. I den politiska diskursen delas samhället in i kategorier: migration, hållbarhet, identitet. Men den levda erfarenheten följer inte dessa uppdelningar. Dessa förhållanden överlappar varandra i kroppen, i minnet och vid bordet.
Konsten är alltså inte längre begränsad till väggen som dekoration. Den kan serveras vid bordet, delas i vardagen eller bäras nära hjärtat – som ”Roses of Ties” – en ömtålig, handgjord design där en koppling fortfarande är möjlig.
Ludmila Christeseva
Konstnär och curator som bland annat driver galleriet Artten.
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
