KOMMENTAR. Sociala medier fylls nu av inlägg med krav på att det svenska biståndet till Irak ska avslutas. Men vad går pengarna till – egentligen – och vilka riskerar att drabbas om stödet avslutas? Global Bar Magazines chefredaktör försöker reda ut begreppen.
Detta är en kommentar. De åsikter som framförs är författarens egna.
OpenAid är den bästa källan när det gäller att se vad det biståndet går till. Tittar vi på stödet till Irak över åren så ser vi att det är en rejäl topp 2006 då biståndet dit nådde två miljarder vilket också var mitt under det omfattande kriget. För 2022 uppgår biståndet till 303 miljoner och 2023 beräknas det (så här långt) uppgå till ca 85 miljoner kronor.
Låt oss fokusera på det Sverige gör nu. Av pengarna 2023 går hälften till multilaterala organisationer (FN-organ, världsbanken med mera) och hälften till civilsamhället. Tittar vi på det multilaterala biståndet så ser vi att det största programmet (20 miljoner kronor) går genom FN-organet UNDP.
Enligt beskrivningen på OpenAid så ska just det programmet ”…stödja den irakiska regeringens stabiliserings- och återuppbyggnadsbehov i de återtagna områdena, tidigare under IS kontroll, för att bidra till ett säkert och hållbart återvändande av internflyktingar till dessa områden (fokus fyra governorat; Anbar, Salah al-Din, Diyala, Nineweh, som inkluderar östra och västra Mosul).”
Ett annat program på ca 10 under 2023 (totalt 21 miljoner under två år) handlar om att dokumentera ISIS krigsbrott och bidra till att förövare ställs till svars.
Tittar vi på den andra delen av samarbetet – det som går genom enskilda organisationer – så går det största beloppet (ca 13 miljoner kronor) – genom organisationen Action Against Hunger. Stödet beskrivs så här:
AAHs arbete bidrar till att främja tillgången till hälso- och nutritionsrelaterade tjänster för krisdrabbade människor, genom att förebygga och behandla barnsjukdomar samt undernäring. AAH bistår t.ex. med vård, mediciner, rådgivning samt näringslösningar och specialanpassad mat för undernärda barn och ammande/gravida kvinnor.
Till andra partners hör Rädda Barnen.
I fallet Irak – och så är det i de flesta länder – går en minimal andel av biståndet direkt till staten. Däremot är det så att FN-organ, Världsbanken och anda multilaterala aktörer inte kan genomföra sitt arbete utan att samarbeta med staten – och här kan det finnas ett problem. För vad händer när biståndet ersätter staten och gör att landet i stället kan lägga pengar på att till exempel öka förtrycket av olika minoriteter? Här måste alla som ger bistånd tänka sig för, något vi tidigare bland annat skrivit om när det gäller biståndet till Uganda och Tanzania.
Är det då rimligt att ge bistånd till länder som exporterar olja? En tidigare s-politiker tycker att vi analogt med detta i så fall också borde ge bistånd till Norge (vilket vi dock inte kan för Norge är inte ett land dit man enligt de så kallade DAC-reglerna kan ge bistånd). Några av de länder som – vid sidan om Irak – exporterar olja och som får svenskt bistånd är Sydsudan, Uganda (flera olika områden), Colombia (stöd till framför allt mänskliga rättigheter) och Venezuela (stöd till flyktingar). Ett annat stort mottagarland, Moçambique, exporterar stora mängder naturgas.
Frågan är då: Hur används dessa olje- och gasinkomster? En av de organisationer som arbetar i Irak med pengar från Sverige är Norsk Folkehjelp (NPA). På sin hemsida beskriver organisationen en del av sitt arbete så här:
I ett land där oljan står för över 90 procent av ekonomin har vi också prioriterat att stödja organisationer som arbetar med kontroll och fördelning av naturresurser. Fria medier spelar en viktig roll som vakthundar och för att uppmärksamma frågor om makt och fördelning. Vi stödjer därför utbildning av journalister och samarbetar med oberoende medieinstitutioner i landet.
Är detta rätt använda biståndspengar eller inte? Rätt – skulle nog också många biståndskritiker hävda – om det arbete som NPA och deras lokala partners gör kan bidra till att minska korruptionen, stärka oberoende medier och se till så att en större del av oljeresurserna kommer landets fattiga till godo.
Däremot så finns det inget som säger att arbetet skulle vara särskilt enkelt. Varken i Irak eller någon annanstans i världen.
David Isaksson<
Chefredaktör
Detta är en av våra mest lästa artiklar någonsin. Här kan du även läsa den i engelsk översättning.
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
