Biståndsbranschen har en lång väg att gå om den vill uppnå en åtminstone hygglig mångfald. Vi måste också våga prata med om var makten över utvecklingsagendan ligger, hur obehagligt det än kan kännas. Det skriver Global Bar Magazines chefredaktör David Isaksson.
Detta är en krönika. De åsikter som framförs i texten är författarens egna.
De senaste veckorna har vi publicerat flera artiklar och ett avsnitt av Global Podd som en del i uppföljningen på förra årets granskning av mångfalden inom det svenska biståndet. Och det är inte någon glädjande läsning: på det år som gått har situationen inte blivit bättre, trots alla studier, möten och rapporter.
Man kan måhända tycka att detta borde resultera i fler självkritiska röster. Men faktum är att reaktionen från branschen – med några få undantag – skulle kunna beskrivas med orden öronbedövande tystnad.
Men om biståndsbranschen själv varit desto tystare så har den fått understöd från oväntat håll: Från upprörda troll på Twitter. I några av de trevligare kommentarer (övriga har jag utelämnat) kunde man till exempel läsa:
Vad är det för färg på de som betalar?
Bör vi då kvotera in fler vita chefer, för att bättre avspegla de som donerar till välgörenhetsorganisationer?
Har ni räknat på hur stor andel av skattepengarna som betalar era höga löner som betalas in av vita också?
På något sätt speglar dessa kommentarer den bild som många ändå har av biståndet. Det vill säga att biståndet är just vita människor som ger till icke-vita och därmed också har en självklar rätt att bestämma hur biståndet ska utformas, särskilt som det är de som betalat. Kanske speglar den också en stor del av väljaropinionen.
Och frågan är hur långt från sanningen Twitter-kommentarerna egentligen är. En ny rapport som vi skriver om här riktar hård kritik mot organisationer i nord som, menar rapportens författare, fjärrstyr det afrikanska samhället och förhindrar att självständiga organisationer utvecklas.
Men även de gånger det inte handlar om pengar sitter vi alltför hårt fast i ett vi- och dem perspektiv. När världen nåddes av nyheten att nobelpriset i litteratur gått till Abdulrazak Gurnah utbröt en kollektiv förvirring hos alla inkallade litteraturexperter. Hur kunde priset gå till en för dem okänd afrikan? Strax därpå var de första artiklarna ute, men hur många brydde sig om att fråga människor i Tanzania hur de såg på priset? Vi gjorde det och om du läser vidare i artikeln som du hittar här så kan du få veta vem Abdulrazak Gurnahs barndomsgranne i Zanzibars Stonetown var.
Det finns alltså anledning att fortsätta granska och lyfta fram de perspektiv och maktförhållanden som sällan märks, även när det blir jobbigt för de som försöker göra gott.
För ytterst handlar det om makt.
Jag befinner mig i Guatemala när jag skriver detta. Guatemala är fantastiskt med sina berg, sjöar och vackert klädda människor. Men det är också ett av världens mest ojämlika samhällen, ett land präglat av rasism och diskriminering mot landets ursprungsbefolkning, trots att de utgör hälften av alla som lever i landet.
Mellan möten och intervjuer får jag en lucka på en dryg timme som jag använder till att åka till den arkeologiska parken Kaminal Juyu, resterna av det som en gång var en av mayarikets största städer, men som sedan 1900-talets början ”ätits upp” av den växande huvudstaden. Idag återstår bara en liten bit. Ändå är platsen som en grön lunga i den smutsiga och på många sätt hårda och farliga storstaden.
Själva ruinen är inte stor, men ändå fin att se. Men det som känns starkast är människorna. Genom parkens grindar kommer familjer och par gående, männen klädda i ”vanliga” kläder men kvinnorna så gott som alla i traditionella dräkter. Med sig har de kransar eller stora blomsterfång och när de hittat rätt plats slår de sig ned under träden.
För utgrävningarna i Kaminal Juyu är långt ifrån bara en skärva av en försvunnen civilisation som vi västerlänningar är där för att beskåda.
Tvärtom så är det här en levande plats dit man kommer för att minnas och hålla ceremonier alltmedan barnen springer upp och ned för kullarna.
När jag sitter där och ser familjerna vandra iväg mot de ceremoniella delarna av parken känns det som att maktbalansen rubbats. Åtminstone lite, och för ett ögonblick.
David Isaksson
