Kan man lita på en demokratiforskare?


Protester mot den brutala polisstyrkan SARS i Nigeria. Foto: Ehimetalor Akhere Unuabona/Unsplash.

Hur ska forskarnas resultat och slutsatser nå ut till en bredare målgrupp? Och vad händer när forskares resultat tolkas av medier på ett sätt som forskaren inte gillar? Frågan är om inte detta ställs ännu mer på sin spets när forskningen handlar om demokrati i andra delar av världen, skriver David Isaksson.

Att forskare tycker att journalister förenklar och att journalister (ofta) tycker att forskare är omständliga och aldrig kan komma till en tydlig slutsats utan ständigt (upplever journalisten det) måste gardera sig, är ett välkänt faktum. Men kanske är det detta motsatsförhållande bra och nyttigt – för båda parter.

Häromdagen deltog jag i ett seminarium kring bistånd och forskning som ordnades av EBA, Expertgruppen för biståndsutvärdering och forskarnätverket SweDev. Samtal och presentationer kom mycket att handla om struktur, finansiering och organisation och kanske alltför lite om den extrema ojämlikhet i resurser som råder mellan forskare i nord och syd, där de som verkar i framför allt Afrika inte sällan blir ”data collectors” för sina europeiska eller nordamerikanska kollegor.

Riktigt intressant blev det dock när diskussionen nästan av en slump kom in på frågan om hur forskningen tolkas och rapporteras av medier. En av presentatörerna lyfte fram hur hans forskningsresultat kring demokratibiståndet till Kambodja (70 procent bra, 30 dåligt enligt forskaren) tolkats av media som enbart lyft fram det negativa. Då jag är en av dem som skrivit om just detta, bland annat i samband med när forskningsresultaten presenterades och då ställde flera frågor till forskarna så blev just detta förstås extra intressant.

Att medier lyfter fram det som är dåligt är något vi ofta får höra och många önskar sig fler positiva nyheter. ”Problemet” med nyheter är att de i hög grad faktiskt är just negativa. Den positiva utvecklingen (t ex längre medellivslängd i världen) sker ofta stegvis utan att den märks. Positiva nyheter (åtminstone för en del) är när AIK vinner guld. Men de stora nyheterna – just nu Gazakrigets fasansfullhet med alla sina detaljer – är i hög grad negativa. Här ligger, tänker jag också, ibland ett missförstånd i vad som är den fria och oberoende journalistikens roll. Vår uppgift är i hög grad att granska och ställa kritiska frågor, vi ska bidra till en pluralism och mångfald av åsikter i samhället och vi är i den bästa av världar demokratins vakthundar. Viktigt är också att vara konsekvensneutral. I Global Bar Magazine och Global Podd har vi till exempel rapporterat mycket om sexuella övergrepp inom FN-systemet, även om denna rapportering säkert av vissa kan tas som intäkt för att FN och biståndet är onödigt och borde skäras ned. Ändå rapporterar vi.

En annan fråga som kom upp i diskussionen var varför journalister enbart bryr sig om forskningen när det ”smäller till”, men att vi annars så sällan bryr oss om forskarnas långsiktiga studier och undersökningar. Ja, detta stämmer i hög grad. I arbetet med att försöka ge en bakgrund och förståelse till det som hänt så söker vi gärna forskare. I det läget vill vi gärna ha det mer komplicerade och mångfacetterade (åtminstone till en gräns): syftet är ju att hjälpa våra mediekonsumenter att förstå ett visst skeende. Den forskare som sitter på just det där intressanta materialet blir nu högaktuell – åtminstone om hen vill delta. För tyvärr (från journalisternas perspektiv) är det så att forskaren oftast inte har tid. ”Jag håller på att förbereda seminarier, men går det bra att återkomma om två veckor?”, kan man få höra.

Om två veckor? Då befinner vi oss i ett annat krig eller en annan hungerkatastrof, då är det andra forskare vi vill ha tag på. 

Så vad ska forskarna göra? Bli bättre på att marknadsföra sig själva är självklart en sak (men detta är inte journalisternas, utan de egna informatörernas uppgift). Många är bra på detta och det märks för det är de som sitter i tv-soffor och deltar i radioprogram. Det stärker deras varumärke, men säger förstås ingenting om forskningen kvalitet i sig.

Ändå fick han stort utrymme i många medier och uppenbarligen var det få journalister som brydde sig om att kontrollera forskarens koppling till de rörelser han skildrade. Vi sökte andra forskare och försöka hitta en balans, något som verkligen inte är det lättaste och jag är inte säker på att vi heller fullt ut lyckades.

Detta sätter fingret på ett annat intressant problem när det gäller demokratiforskning, nämligen hur – och om själva forskningen kan skiljas från forskarens åsikter. Vid ett helt annat tillfälle började en upprörd publik på ett seminarium som ordnades av Latinamerikainstitutet vid Stockholms universitet, protestera när den inbjudna forskaren berättade om demokratiprocesser i den gräsrotsrörelse (ordet kan självklart diskuteras) som styrdes av Hugo Chavez parti i Venezuela. Publiken ville höra och diskutera Venezuela och upplevde forskaren som en diktaturkramare (vilket kanske också var sanningen), men forskningen i sig handlade ju om just denna gräsrotsrörelse, inte om huruvida Venezuela var en diktatur eller inte. Så där uppstod ett intressant problem: Ska jag som journalist recensera forskarens val av ämnesområde, kvaliteten på forskningen inom just detta ämnesområde – eller är det de åsikter och värderingar som gjort att forskaren valt just detta område som jag bör lyfta fram? Och hur trovärdiga blir forskningsresultat när forskaren tar tydlig politisk ställning i en fråga?

Inga enkla frågor som ni märker.

Forskare som vill studera utvecklingen i t ex Uganda eller Kambodja är samtidigt beroende av att ha tillgång till landet. Att uttala sig alltför drastiskt eller tydligt kan innebära risker, dels personliga risker när det gäller den egna säkerheten och dels möjligheten att få tillgång till fortsatta material. Forskare behöver helt enkelt hålla sig (hyggligt) väl med de aktörer som forskaren ska studera och då kan det vara bra att odla relationen till makten. Därför är det inte heller sällan som forskare tackar nej till att medverka i ett sammanhang som kan innebära problem på längre sikt för deras forskning (och fortsatta karriär). Samtidigt kan de forskare som lierat sig alltför mycket med makten tappa hela sitt nätverk, den dag de styrandes lycka vänt och de ersatts av en annan maktgruppering (som i fallet Etiopien). Men också här finns undantag, många bra sådana där forskare verkligen hjälper till och lyfter fram centrala frågor. Ett exempel som är de diskussioner och det material vi publicerat kring Tanzania och det som kallas Authoritarian Aid, bistånd till auktoritära stater. Ett annat är forskningen kring migration inom och från Afrika där de forskare vi intervjuat verkligen hjälpt till att förklara och nyansera bilden.

Så, tillbaka till min grundfråga: Kan man lita på en demokratiforskare?

Den som läst så här långt kan sannolikt gissa svaret: att det inte finns något svart eller vitt, att även demokratiforskare behöver stå ut med att granskas men att de är ofta guld värda när de genom sin forskning kan hjälpa till att förklara, nyansera och problematisera en komplicerad fråga.

Och när vi ändå diskuterar: Kan man lita på en journalist?

David Isaksson
Chefredaktör, Global Bar Magazine

läs också

Uppläsning av artikel

Nyhetsbrev

Samtycke

Global Reporting kommer att använda informationen du tillhandahåller på det här formuläret för att hålla kontakt med dig och uppdatera dig kring Global Bar och andra projekt.

Du kan ändra ditt samtycke när som helst genom att klicka på unsubscribe länken i sidfoten på email du mottar från oss, eller genom att kontakta oss på info@globalreporting.net. Vi behandlar din information med respekt. För mer information om våra sekretesspraxis, besök vår hemsida. Genom att klicka nedan godkänner du att vi får behandla din information i enlighet med dessa villkor.

We use Mailchimp as our marketing platform. By clicking below to subscribe, you acknowledge that your information will be transferred to Mailchimp for processing. Learn more about Mailchimp's privacy practices here.