I bedömningen av aktörer som agerar globalt måste ett globalt perspektiv tillämpas eftersom såväl biståndsarbetet som näringslivets aktiviteter sker mestadels internationellt, skriver Maria Pilar-Reyes i ett avslutande debattsvar till Parul Sharma.
Jag begrundade Parul Sharmas krönika några dagar innan jag kommenterade den. Så även hennes omedelbara replik. Min ståndpunkt har inte förändrats: i bedömningen av aktörer som agerar globalt måste ett globalt perspektiv tillämpas. Parul Sharma vägrar lyfta blicken bortom den nationella arenan. Det är anmärkningsvärt eftersom såväl biståndsarbetet som näringslivets aktiviteter sker mestadels internationellt. Men den fråga hon belyser är relevant. Alla aktörer inom biståndsarbetet måste ta itu med makt- och representations problem som är inbyggda i uppgiftens natur.
Såväl Amnesty som Läkare utan gränser står anklagade för strukturell rasism. Bägge organisationer har erkänt problemen och anstränger sig för att arbeta bort dem. Men också Sverigebaserade och svenskdelägda företag har anklagats för ett kolonialt beteende som skadar hälsa- och livsmiljön för ursprungsbefolkningen i till exempel Chile, Sudan, Brasilien. De lokala aktörer som organiserar de drabbade har saknat dock tillräckliga resurser för att skaffa fram bevis som håller i domstol.
Jag är inte insatt i det svenska näringslivets framgångsrika mångfaldsarbete som Parul Sharma förordar. Men om det bidrar till att minska fördomar och diskriminering mot vissa grupper som grupp och inte gynnar endast handplockade enskilda begåvningar är det självklart ett exempel att följa. Likaså om det berikar företagets organisationskultur med nya insikter och perspektiv och avskaffar risken för nykolonialt beteende utanför Sveriges gränser.
Maria Pilar-Reyes
Läs det första inlägget och Parul Sharmas svar här
