I spåren efter Black Lives Matter (BLM) medger den internationella ledningen för Läkare Utan Gränser att man är en del av en vit, priviligierad kultur. ”Vi har svikit både medarbetare och patienter”, skriver organisationens internationelle chef i ett personligt meddelande till alla anställda.
MSF – Läkare utan gränser – är kända för att vara en organisation som inte håller tyst eller kryper för makten. Men när det gäller rasism inom de egna leden har det varit tyst. För tre år sedan avslogs en motion som ville lyfta upp frågan om rasism på organisationens internationella årsmöte. Istället skulle frågan integreras i den mer allmänna diskussionen kring maktfrågor, där mer inflytande över organisationen skulle flytta till ”syd”. Sen hände ingenting. Inte förrän nu när Black Lives Matter-rörelsen blottat rasism också inom den ideella sektorn. Nyligen skrev MSFs ordförande i USA, Africa Stewert, att MSF är solidariska med BLM-rörelsen i USA och att organisationen – som är känd för att inte låta sig tystas, just nu väljer att lyssna.
Sedan dess har det hänt ännu mer som gör att det inte länge räcker med att lyssna. I ett internt memo som Global Bar Magazine tagit del av erkänner MSF:s internationella ordförande Christos Christou och den kenyanska styrelseledamoten Samuel Bumicho att man misslyckats med att hantera den strukturella rasismen inom organisationen:
…we have failed people of colour, both staff and patients. We have failed to tackle institutional racism within MSF; failed to voice uncomfortable truths; failed to act against the discrimination subjected to people of colour all across the world.”
och lite längre ned i brevet:
”For years, we have been discussing problems and what we need to change. We talk about diversity, equity and inclusion. What we do not talk about is how the structures and operations of MSF are part of a dominant white privileged culture. An important part of the required change is for us to ask ourselves; why things have moved so slowly? The change will not happen unless we recognize the truth, we listen and we act”.
Samtidigt har ett stort antal MSF-anställda gått ut i ett upprop där de bland annat kräver en oberoende extern utvärdering av rasism inom organisationen och hur den påverkar medarbetare och patienter. Andra MSF-aktivister skriver också om saken på organisationens egen blogg.
Brevet, som alltså inte officiellt kommer från styrelsen utan från två ledamöter, innebär ändå en helt ny öppenhet kring den strukturella rasismen.
Välkomnar debatt
Pieter-Jan van Eggermont är humanitär rådgivare på Läkare Utan Gränser i Sverige. Han tycker det är bra att diskussionen nu kommit upp till ytan:
– På vårt kontor i Sverige har det varit generellt sett positiva reaktioner på brevet. Jag ser det här som början på en komplex diskussion som borde ha skett för länge sedan. I minst tio års tid har vi sagt att vi måste öka mångfald och inkludering i vår organisation, bland annat genom rekrytering. men i praktiken har den grundläggande, eurocentriska maktmodellen inte ändrats nämnvärt, konstaterar han.
En konkret fråga handlar om skillnaden i villkor mellan internationellt och lokalt anställda medarbetare, en skillnad som existerar i så gott som samtliga biståndsorganisationer.
– Det finns ingen quick-fix för detta, det tror jag alla inser, men det viktiga framöver är att ledningen kommer att bli tvungen att visa på konkreta resultat och det tycker vi på det svenska kontoret är välbehövligt, även om det säkert kommer att bli många känslor i stunden, fortsätter Pieter-Jan van Eggermont.
Men finns det en risk att ni ska drabbas negativt och få minskat stöd från givare nu när ni vågar prata öppet om problemen?
– Nej, jag är inte alls orolig. Black Lives Matter är som en katalysator för en förändring som inte skulle ha varit lika självklart utan extern uppmärksamhet. Det här är en nödvändig diskussion som förhoppningsvis kan inspirera biståndssektorn i dess helhet. Jag vet att det finns ett nätverk av aktörer som aktivt jobbar kring mångfald och inkludering i MSF-rörelsen som nu står i startgroparna och jag tror att vi i framtiden har alla möjligheter att attrahera fler som vill engagera sig. Men det krävs att vi inte försöker bromsa och dölja det som skett. När chefen för MSF i Frankrike gick ut med att vi främst borde fokusera på Covid-19 fick han omedelbart bakläxa. Självklart måste vi samtidigt kunna hantera både Covid-19 och den strukturella rasismen. Sen kommer vi också att behöva hantera den interna debatten med personer som upplever att hela organisationen är rasistisk, lite på samma sätt som skedde under #metoo, konstaterar Pieter-Jan van Eggermont.
David Isaksson
