Varför klarar Vietnam coronakrisen så bra jämfört med Europa och USA? Inte ett dödsfall än och färre än 300 smittade i ett tättbefolkat land med nära 95 miljoner invånare.
– Vi är vana vid strapatser och vi lyder vår regering. Och de har gjort det mesta rätt, menar Hanoibon Hung van Chan, som nu sitter i hemkarantän i huvudstaden Hanoi.
President Trump borde kanske ha lyssnat mer på enpartistaten Vietnams premiärminister Nguyen Xuan Phuc än sina egna rådgivare när det gäller coronabekämpning. För det forna fiendelandet som för snart 50 år sedan tvingade det amerikanska krigsmaskineriet till en snöplig reträtt slår USA – och många andra länder – även när det gäller att begränsa spridningen av Covid-19.
Enligt Världshälsoorganisationen WHO hade Vietnam den 14 april endast 267 kända fall av covid-19 och inte ett enda dödsfall som sätts i samband med viruset. Av de som insjuknat har 171 tillfrisknat. Även om siffrorna bör tas med en nypa salt, de kan vara högre men knappast alarmerande, håller de flesta med om att det fattiga landet med en 1 100 kilometer lång gräns till pandemins ursprungsland Kina gjort ett bra jobb med att hålla nere antalet fall. Även världshälsoorganisationen WHO har berömt Vietnam för snabba och resoluta insatser. USA hade samma datum drygt 26 000 rapporterade covid19-dödsfall, Italien cirka 21 000 och Spanien drygt 18 000.
Något som kanske skakar om USAs president än mer är uppgiften i nyhetsbrevet Asia Breafing (asiabreafing.com) att Vietnam nyligen skeppade 450 000 skyddsoveraller för sjukvårdspersonal till USA, för att skydda dem från coronasmittan.
Framgångsreceptet för det tidigare krigshärjade och fattiga Vietnam handlar om tidigt ingripande, rigorösa karantänsregler och intensiv smittspårning.
Lärdom från fågelinfluensan
Vietnam har också haft nytta av sina tidigare erfarenheter av att hantera pandemier, inte minst fågelinfluensan som härjade några år in på 2000-talet. Jag bodde själv i Hanoi då, och minns när påbudet om att alla burfåglar – och de är många – alla tuppar, hönor och kycklingar i de trånga bakgårdskvarteren – också många – liksom alla de läckra kycklingrätterna på stans restauranger skulle bort. Det tog mindre än ett dygn. Kvarterspoliserna gick runt i sina respektive områden med stora kärl med en illaluktande bedövningsvätska, och där hamnade burfåglar och hönor med familjer med huvudet före. Restaurangerna skrev om sina menyer, inte en pippi någonstans.
Men plötsligt hörde man vacker fågelsång i träden, många som hade skönsjungande burfåglar släppte ut dem i det fria innan kvarterspolisen dök upp. En del gömde sina burfåglar under skynken och tog fram dem igen när fågelförbudet hävdes efter några månader. Men fågelinfluensan försvann efter några månader.
Hur är det nu? Följer vietnameserna regler och restriktioner? Och hur hanterar man karantänen i detta folkrika, trångbodda land, där mopeder och motorcyklar i tiodubbla led utgör ett ständigt brusande och bensindoftande flodsystem i städerna?
Jag ringer min vän fotografen Hung Van Chan i Hanoi som jag lärde känna när jag arbetade och bodde i Vietnam.
– Vi accepterar situationen, säger han.
– De flesta är rädda för viruset, det är en fiende som man inte kan se men som kan ställa till stor skada. Och vi litar på vår regering, de åtgärder man har vidtagit har visat sig vara nödvändiga och effektiva. Ett utbrott som i Europa eller USA skulle innebära en katastrof för oss.
Hung och hans familj, fru Huong, och döttrarna Dan Anh och Dan Le, är liksom alla Hanoibor i karantän. De får bara gå ut för att handla det nödvändigaste, då iförda munskydd. Jogging eller annan motion är inte tillåtet. Barnen är hemma, skolor och daghem har varit stängda i 80 dagar, berättar Hung. Sjuåringen får skolundervisning via nätet.
– De första veckorna blev vi nästan galna, men nu har vi vant oss. Man kommer in i en sorts apati, sover länge och ägnar mycket tid åt matlagning och TV-serier, fortsätter han.
Många vietnameser lever tre generationer tillsammans. När äldste sonen gifter sig flyttar bruden till mannens hem och tar hand om hushållet, barn och svärföräldrar. Hur fungerar det idag? Kan den äldre generationen bo ihop med barn som ju kan vara smittbärare?
– Vi har inga restriktioner för generationsboende, det finns ingen sådan diskussion här, säger Hung, som inte bor med sin mamma, men som besöker henne ett par gånger i veckan och hjälper henne att handla.
– Det har räckt med sträng smittspårning och karantän, det finns inga signaler om att barn smittar äldre.
Handtvättdans gör succé
Redan i januari, när Covid-19 slog till i Kina, förklarade premiärminister Nguyen Xuan Phuc krig mot det nya viruset. ”Att slåss mot viruset är som att slåss mot en fiende”, förklarade han – och det är ett språk som många vietnameser förstår. Landet har varken stabila statsfinanser eller ett väl fungerande sjukvårdssystem, även om man för några år sedan avancerade från gruppen ”världens fattigaste länder” till gruppen ”lägre medelinkomstländer”. Vietnam kan alltså inte erbjuda några omfattande ekonomiska stödpaket eller bygga ut den redan bristfälliga intensivvårdskapaciteten. Ett viktigt verktyg är istället landets stora och vältrimmade militär- och polisorganisation, som når ut till i stort sett alla medborgare och som ser till att karantänregler och andra påbud efterlevs.
Hjälp har man också av den oerhört populära ”handtvättsdansen”, en catchy låt som gjort succé över hela världen och till vilken tusentals barn gör egna TikTok-videos. Den har när detta skrivs två miljoner visningar på TikTok!
I mitten av februari hade landet bara ett tiotal kända fall av Covid-19. I alla dessa fall, liksom de som fortsatte att dyka upp, spårade man vilka personer den smittade hade träffat och såg till att de hölls i karantän i tre veckor. Men insatsen stannade inte där. Smittspårningen fortsatte till andra, tredje och fjärde kontaktled, och alla dessa personer fick också acceptera att hålla sig i karantän.
Samtidigt infördes regler om att alla som reste in till Vietnam från riskområden skulle hållas i karantän i 14 dagar. Skolor och universitet, liksom många arbetsplatser stängdes, bara de med för samhället viktiga jobb får arbeta. Övriga ska hålla sig hemma och får bara gå ut för att handla mat och medicin.
Ekonomin är ett stort orosmoln, de flesta vietnameser har låga inkomster och små marginaler. Genom olika initiativ som ”risomater” där fattiga kan få gratis ris försöker privatpersoner och staten stödja de som drabbas värst.
– Många har ändå en liten sparad slant, säger Hung, man vet att man måste vara beredd på kriser av olika slag. Men om landet inte öppnar upp snart kommer många familjer få svårt att klara sig.
Vad tror människor om de mer långsiktiga effekterna på ekonomin? Det är ju bara något decennium sedan som Vietnam tillhörde världens fattigaste länder. Är folk rädda att man kommer att hamna där igen?
– Min bild är att människorna här inser att vi måste betala ett högt pris för att hålla tillbaka cornonan, men att man tycker att det är värt det. Om vi kan slippa smittan och rädda liv, då kan vi också komma igen, säger han och lägger till:
– Vi har gjort det förr!
Agneta Carleson
