Branden i jättelägret: Barn tappade bort sina föräldrar

Minst femton personer dödades och närmare 100 000 fick sina ”hem” skadade eller förstörda när världens största flyktingläger brann.
– Branden gjorde att många barn tappade bort sina föräldrar och för de som redan tidigare hör till de mest utsatta – inte minst unga flickor – har situationen blivit ännu värre. Det säger Riyas Mohammed på Plan International Bangladesh som själv under fler år arbetat i och med rohingya-flyktingarna i lägret.

Det var 2017 som stora grupper från rohingya-befolkningen flydde till Bangladesh efter att ha utsatts för en omfattande förföljelse i Myanmar. På kort tid uppstod världens största flyktingläger nära staden Cox’s Bazar i Bangladesh. Här bor sedan fyra år tillbaka ca 850 000 människor på en mycket liten yta. Den 22a mars drabbades lägret av en omfattande brand och många fick lämna allt (det lilla) de hade och fly för sina liv.

Nu börjar återuppbyggnaden. Samtidigt är oron för hur barnen drabbats stor.

Lyssna också på intervjun med Riyas Mohammed i Global Podd avsnitt 57.

Större än Göteborg
Att kalla Kutupalong Rohingya Refugee camp ett flyktingläger ger egentligen fel associationer. Snarare skulle man kunna kalla det som vuxit fram för en informell stad – större än t ex Göteborg. Och för att fortsätta jämförelsen: Om branden skett i Stockholm hade alla som bott på Södermalm blivit hemlösa.

I dagsläget samarbetar många olika hjälporganisationer för att göra flyktingarnas liv så drägligt som möjligt. Hjälporganisationerna är indelade i olika expertkluster som t ex vatten och sanitet, utbildning och byggandet av tillfälliga bostäder. Tillsammans med andra barnrättsorganisationer arbetar Plan International med barns utbildning och med att stärka och skydda barns rättigheter i lägret.

– Vi arbetar kontinuerligt med skydd av barn och unga flickor. Branden har gjort barnen ännu mer utsatta och därför är det oerhört viktigt att de får skydd. Det akuta arbetet efter branden blev att bygga temporära skydd för de barn som drabbats och som under branden tappat kontakt med sina föräldrar. Vi försöker nu återförena barnen med sina föräldrar och vi har satt upp hjälpstationer dit man kan komma och anmäla försvunna barn, fortsätter Riyas Mohammed.

Vad kommer nu att hända i lägret?
– I återuppbyggnaden efter branden arbetar vi efter en plan som vi kallar ”Building Back Safer”. De sektorer som drabbades av branden hörde till de äldsta i lägret och det har inte funnits någon möjlighet tidigare att skapa något bättre. Nu är målet att bygga en sektor som både är bättre och säkrare. Det handlar om en enorm insats – det är ingen enkel sak att på kort tid bygga mer än 10 000 tillfälliga bostäder. Samtidigt är vi på väg in i monsun-perioden så om vi inte bygger skydd av en hög kvalitet snabbt så kommer folk att drabbas hårt av översvämningar när cyklonerna drar in. Därför jobbar alla otroligt hårt för att få igång byggandet.

Planen var från början att alla skolor i Bangladesh skulle ha öppnats i slutet av april, men nya covid-fall (även om landets procentuellt sett har relativt få) gör att öppningen skjutits upp. 

I oktober 2020 hölls den senaste givarkonferensen för flyktingarna då givarna utlovade ytterligare 600 miljoner dollar, förutom de 636 miljoner som redan tidigare utlovats. Ändå är finansieringen långtifrån tillräcklig, konstaterar Riyas Mohammed:
– Finansiering  är en stor utmaning, men för själva återuppbyggnaden efter branden har vi fått in större belopp från flera givare.

Kamp om knappa resurser
När de första flyktingarna anlände 2017 var stödet stort från människor i Bangladesh och många skänkte mat och annat, trots att de själva levde under knappa omständigheter. Men steg för steg har situationen förändrats och det finns en viss spänning mellan människor som bor i Cox’s Bazar och flyktingarna. En anledning är bristen på resurser. Där lägret ligger fanns tidigare ett stort område med skog som nu är avverkat, något som tydligt visas på satellitbilderna (se nedan). Därför har regeringen börjat flytta en del flyktingar till andra platser i landet, bland annat så ska totalt 100 000 flyktingar flytta till ön Bhasan Char.

– Vi har mycket begränsade resurser här. Bangladesh har 160 miljoner invånare och befolkningstätheten är stor. Natur, vatten jobbmöjligheter – allt är begränsat! Bristen på utrymme är ett av de största problemen. Under pandemin pratar alla om att hålla avstånd, men i lägret så kan man inte ens tänka på den saken. Så visst ser vi spänningar, och det är något som myndigheter och hjälporganisationer måste ta hänsyn till, fortsätter Riyas Mohammed.

Med tanke på militärkuppen Myanmar och den just nu mycket våldsamma utvecklingen där finns det inget som tyder på att flyktingarna skulle kunna återvända ens de närmaste åren, samtidigt som det inte heller skett någon verklig integrering i lokalsamhället.
– Bangladesh’ regering har som långsiktigt mål att flyktingarna ska återvända till Myanmar och med de rättigheter som flyktingarna faktiskt har i sitt hemland. Vi vet också att det inte är bra för någon att leva i stora flyktingläger, särskilt inte för barn och unga flickor. Människorna här vill också själva återvända, men så länge det inte finns någon politisk lösning på deras situation så kommer flyktingarna att blir kvar i Bangladesh. Och när de lever här finns det stora utmaningar kring hur de ska kunna röra sig runt och hur de ska kunna få jobb och tjäna egna pengar.

Barn måste få leka och röra sig, men pandemins begränsningar i hur många människor som får träffas gör det ännu svårare för oss att organisera lekar eller sportaktiviteter för barnen.

Hur mår barnen som bor i lägret?
– I lägret – och i hela Bangladesh – har skolorna nu varit stängda i mer än ett år och det innebär stora påfrestningar för barnen. Vi ser också hur branden försvårade en redan komplicerad situation när det gäller barns rättigheter. Barn behöver ett omfattande psykosocialt stöd och mycket annat som kan få dem att återgå till sitt normala liv – som i sig inte är normalt.
– I lägret finns det ingen möjlighet till skolgång. Internet är begränsat och vi har dessutom inte datorer eller läsplattor som barnen skulle kunna använda sig av. Vad vi och de andra organisationerna gör är att utbilda föräldrarna så att de kan fungera som barnens lärare. Modellen fungerar hyggligt, men utmaningarna är enorma.
– Barn måste få leka och röra sig, men pandemins begränsningar i hur många människor som får träffas gör det ännu svårare för oss att organisera lekar eller sportaktiviteter för barnen. Nej, det är inte en bra tid för barnen i lägret.

Så hur ser din önskelista för framtiden ut?
– Först och främst att skolorna öppnar. För när de gör det då har barnen något att göra under fem-sex timmar om dagen, de träffar kompisar och lär sig en massa nytt. Barnen måste få den frihet de förtjänar!

David Isaksson

Lyssna också på intervjun med Ryad Mohammed i avsnitt 57 av Global Podd