Hur är det att tillbringa livet i evig väntan i ett miserabelt flyktingläger? Karolina Jeppson följer under några veckor vardagen i flyktinglägret i staden Vathy på den grekiska ön Samos. Hon möter misär, men också musik och människor som gör det bästa de kan av en hopplös situation där allt handlar om att vänta på en framtid som är allt annat än tydlig. För värst av allt är ändå ovissheten.
Från toppen av berget ser vi stora delar av norra Samos. Vikar med båtar, hus som klättrar i sluttningarna, vattnets skiftningar från mörkblått till turkost när det närmar sig strandkanten. Vi ser staden Vathy nedanför oss och vi ser flyktinglägret breda ut sig ovanför den med sina platta tak av vita och gröna presenningar. Det finns ett kapell här uppe på toppen, ett kritvitt kapell med blå knutar och en röd metalldörr med ett stort kors på. Väggarna därinne är kantade av ikoner och doften av rökelse verkar permanentad i det svala rummet. Utanför finns en stenbänk i skuggan där vi sätter oss och ser ut över Turkiets kustlinje.
– Där bakom kröken ligger Izmir, tror jag. Det var där vi åkte från.
Yorro pekar. Jag tar fram Google Maps och vi kollar exakt hur de reste med gummibåten.
– Vi var i skogen utanför Izmir i tre dagar och nätter innan vi kunde resa. Det var där som jag fick reda på att det var jag som skulle köra båten, fast jag hade betalt lika mycket som de andra för att resa. Men jag sa att det är ok, jag kan köra. Jag har ju kört fiskebåt i Senegal! Han slår ut med händerna:
– Men den var inte av gummi …
De var 53 personer på båten, alla från olika länder i Afrika, män och kvinnor, barnfamiljer, gravida. De hade bagage; väskor och kassar. Yorro styrde enligt gps:en men när det inte fanns täckning längre följde han kustlinjen så gott det gick. Det gick vågor på vattnet som slog mot dem, men han hade lärt sig hur han skulle styra för att undkomma dem lättast och segla med dem. Motorn höll han på låg fart för att inte göra av med för mycket bränsle. Efter runt sju timmar började båten ta in vatten.
– Människor fick panik. Vi visste inte vad vi skulle göra, vi hade bara numret till den spanska polisen. Vi ringde dem och de kunde se ungefär vart vi befann oss. De kontaktade de grekiska kustvakterna. Så blev vi upptäckta och hämtade hit till Samos med en annan båt. Vi anlände i hamnen där på andra sidan, säger han och pekar mot andra sidan viken som strömmar in mot Vathy. Det var i oktober 2019.
Det är märkligt att sitta på en bergstopp på Samos tillsammans med Yorro. Vi lärde känna varandra år 2011, då jag var i hans hemstad i Casamance i södra Senegal. Han livnärde sig då som musiker och konstnär, spelade på tillställningar och konserter, sålde hantverk. Jag återkom dit år 2014 och sedan dess har han drivit både taxiverksamhet och restaurang, innan olika saker inträffade som tvingade honom att lämna landet. Jag är nu på Samos ett par veckor. Jag spenderar en hel del tid i och utanför flyktinglägret tillsammans med Yorro och några av dem som bor där. Det är annorlunda att träffas här än i Senegal. Som att mina privilegier skaver utanpå huden, på ett helt annat sätt. Våra förutsättningar och valmöjligheter skiljde sig åt tidigare. Men friheten är grundläggande för att kunna göra val. Vad händer när den tas ifrån en? Jag har lyckligtvis inte varit med om det. Jag märker att han håller hårt i sina rutiner, för att inte dras ner av ovissheten om när asylbesked ska komma, om avslag och överklagan. Efter morgonbönen vid 4.30 springer han i nästan tre timmar, tvärs över berget mot den lilla staden Pythagorion, dit Apollo och TUI flyger svenska turister. Han styrketränar inne i lägret där invånarna själva har byggt tre olika gym. Ett av dem byggde Yorro och hans vänner. De köpte hantlar för sina egna pengar, fixade material till hävstång och ställningar, byggde ett tälthus för att kunna duscha efter träningen. Utöver träningen spelar han trummor och har hittat flera likasinnade musiker i lägret.
Vi går genom ”The Jungle”, det vill säga det stora område som byggts upp utanför det mindre ursprungliga lägerområdet, inhägnat av taggtråd, och går förbi övergivna skjul och tälthus. Många människor, särskilt familjer, har den senaste tiden fått besked om att de kan lämna lägret och åka till Aten. Andra har funnit egna sätt att ta sig härifrån. Det nya lägret Zervoy, som ligger sex kilometer bort, är nästan färdigt, byggt med EU-pengar. Det ligger långt från bebyggelse och ska vara kontrollerat med bestämda tider för att gå in och ut. Det sägs att detta läger ska stängas, att människor ska flyttas till Zervoy om en månad, senare i juni. Men informationen till de boende i det nuvarande lägret är obefintlig. Stor stress råder – det är ofta högljudda möten och protester inne i lägret och det har även varit demonstrationer nere i Vathy tillsammans med grekiska invånare och frivilligorganisationer. De reagerar nu också emot att människor som redan levt i odrägliga förhållanden, några upp till tre år, ska flyttas till ett ännu värre läger.
Vi går förbi bajamajor med dörrar öppna som slår i vinden, det finns inte något papper i något av dassen, vi går förbi containers som folk bor i, går förbi den inhägnade delen i mitten av lägret med höga taggtrådsstaket och vita tält med UNHCR:s logga. Kryssar genom ”the jungle” mellan plastförsedda små fyrkantiga hus, inifrån ett av dem hörs radiosnack, från ett annat hör vi ljudet från en film på franska. Dofterna avlöser varandra; tvättmedel när någon skrubbar i en balja, rök från en eld där någon lagar mat, det blandas med stank från hörn som används som toalett och från sopor. Yorro berättar att de hade stora problem med råttor då han först kom hit, vissa blev bitna på natten då de sov. Men sedan ett tag har det placerats ut kemikalier som har fått råttorna att bli färre, förutom just vid soporna. Jag ser ändå flera stycken springa mellan påsarna. Numera delas plastsäckar ut till de boende att slänga skräp och matavfall i, så att inte soporna ska hamna mellan husen. Vi går förbi en liten butik som någon byggt upp inne i ett tält, ett barn vinkar glatt till oss därinifrån bredvid sin mamma.
– De handlar på Lidl och sen säljer de varorna här, berättar Yorro.
Vi går förbi en liten klädmarknad, klänningar och t-shirtar hänger upphängda på stängslet och fladdrar i vinden. Skor står prydligt uppställda nedanför, redo att provas. Ett gäng killar från Sierra Leone hänger utanför ett tält, de hälsar vänligt. Vi kommer förbi områden som samlar människor för olika nationaliteter – går förbi den kamerunska kyrkan, förbi en av moskéerna, förbi gambiernas och senegalesernas områden.
Sedan är vi framme vid Yorros hus. Han har byggt det av restmaterial som han hittat slängt i containers nere i staden; brädor, golvplattor och tyger. Stommen inuti väggarna är kartong, stöttade av brädor. Några kraftigare golvmattor har han fått ifrån frivilligorganisationer som delar ut dem i lägret. De har han satt upp på väggarna för att skydda mot vinden och för att isolera, både mot kyla och värme. En filt är uppsatt i taket, markerad med UNHCR:s stämpel. Han har lagt ner mycket tid på huset. Tiden är ingen bristvara här. Huset vilar på sluttningen och en veranda är byggd på träpelare. Det märks att Yorro är van att bygga, restaurangen han drev i Senegal hade han själv byggt. Tre fönster utskurna i kartongen vetter från verandan ut mot lägret i sluttningen. En meter nedanför bor hans granne från Bamako och intill grannen bor Lamine från Abidjan. Verandan har blivit en samlingsplats för musikerna i lägret, det finns plats och det finns svalka, vind genom fönstren.
Efter en stund droppar de in, efter en, de som ska samlas för att repa. Det är John, Chacha och Jacky från Kinshasa, Yorro och Lamine. Tillsammans med dem sitter Israel, som jobbar som tolk på lingala vid asylintervjuer. De hälsar kort på mig, och börjar sen genast spela och sjunga, på lingala, på franska. John spelar gitarr och sjunger, en svart gitarr med blå markerade ränder, Chacha och Jacky sjunger, Yorro spelar djembe och Lamine ackompanjerar på dundun. Lamine har varit här i ett år och nio månader.
– Jag har varit sjuk ,men nu är jag frisk, säger han och skrattar. Han menar att han inte varit ute på ett tag. Han har inte orkat någonting, tappat motivationen. Liksom många andra i lägret. Han har varit här i ett år och nio månader.
– Det är många som ”lose their minds”. Yorro gör en gest med ett snurrande finger mot huvudet.
De berättar att det nyligen var två som dog i lägret, en av dem en ung man från Ghana. Yorro berättar att mannen blev hemskickad från sjukhuset utan att få någon hjälp och att han dog i sitt rum, i sitt tälthus i lägret.
– Du vet, innan var vi 7 500 personer här! Och en enda läkare var till för oss alla. En enda!
John, gitarristen, pratar med hög röst. De spelar tillsammans som om de inte gjort annat, det visar sig vara låtar av den kände kongolesiske musikern Madilu System, som spelade tillsammans med den än mer legendariske Franco i orkestern TPOK Jazz. De var ett av Afrikas största band, och Kongos stolthet under 60-, 70- och -80-talen. Det är en njutning att höra dem spela i kvällssolen som faller in genom fönstren. Sen följer en låt som Chacha och John själva har gjort. Den är på franska och handlar om hur det är att leva i lägret; Accepte nous chez vous…. Car nous voulons vivre comme êtres humains… De håller på att spela in den i en studio i stan med hjälp av Israel, tolken.
Efter att de spelat klart frågar Chacha mig vad jag egentligen trodde om Samos och vad jag tyckte när jag kom hit. När jag fick se den här misären. Det är inte lätt att svara:
– Jag kände att det var svårt att andas efter att jag gått genom lägret. Jag fattade ju att det var svårt här, eftersom jag haft kontakt med Yorro som bor här. Men det är något helt annat att se det. Att vara här. Jag förstår inte hur ni gör för att behålla hoppet varje dag, svarar jag.
Hon ser tillbaka på mig. Sen kommer ett utbrott;
– Vi vet inte heller. Jag är så trött på detta! Och alla sopor och allting – hur kan det få lov att vara så här?
Hon gömmer huvudet i handen. Vi pratar en stund och byter nummer. Hon har studerat till sjuksköterska i Bandundu, ett område i Kongo DRK som jag själv varit i. Sedan har hon jobbat i Angola och därefter i Istanbul. Men i lägret tog det stopp.
– Samos blockerade mig.
Tiden här har varit fylld av svår oro och ångestattacker. Det som hållit henne uppe är de nya vännerna och att hon engagerat sig som volontär och lagat mat i ett kök för människor i lägret, drivet av den schweiziska frivilligorganisationen Project Armonia. Hon visar mig också sin anteckningsbok. Den är fulltecknad med låtar. Några dagar senare får Chacha besked om att hon har fått ett ”open card”, att hon har beviljats att få lämna Samos och bege sig till Aten, eftersom hon har haft svåra problem med psykisk ohälsa. Där ska hennes asylprocess fortsätta.
Vathy är idag en mycket internationell stad. Dolda bakom våra munskydd går det ändå att urskilja vilka vi är. Våra kläder, vart vi rör oss, vad vi bär på gör att det syns vilka som är grekiska lokalinvånare, vilka som är flyktingar, turister, eller volontärer från olika länder i Europa. Det finns ett flertal frivilligorganisationer som startats sedan lägret började etableras. När jag går omkring i Vathy passerar jag dem en efter en. Den nyaste är Joint Action, som startade i april 2020 av en dansk kvinna och en grekisk man.
– Vi såg att allt stängdes ner under pandemin, men behoven för människor i lägret var ju desamma. Så vi startade Joint Action tillsammans med lokalinvånare, berättar den danska grundaren. De delar ut matpaket, eftersom maten i lägret är otjänlig, och de sköter en stor del av sophanteringen i lägret.
En bit därifrån ligger Samos Volunteers, den organisation som har funnits här längst, sedan 2016. Deras Alpha Center har fungerat både som utbildningscenter och som en plats att komma till och koppla av på, ta en kaffe, spela backgammon, läsa, ladda telefonen. Under pandemin har det inte gått att hänga i sofforna och alla lektioner har ställts in eller har blivit distansbaserade. De som studerar har fått komma och hämta uppgifter vid en anslagstavla utanför byggnaden. Det finns också en särskild del av centret som är enbart för kvinnor i lägret. Sedan några veckor är undervisningen igång igen med färre elever. Utöver lektioner på olika nivåer i engelska och grekiska ges det symaskinsundervisning och musiklektioner i piano och gitarr. Musiklärarna är själva flyktingar och John är en av gitarrlärarna. Det har funnits ett stort intresse, berättar han:
– Folk i olika åldrar i lägret är intresserade av att lära sig spela; barn, ungdomar – och så en del äldre män.
Det är svårt att koppla av på Samos. Jag tänker på allt jag har. Att min dusch har varmvatten. En ren toalett utan kackerlackor. På hur rena mina lakan känns i den hyrda lilla lägenheten. Många i lägret plågas av sängloppor. Samos Volunteers har installerat ytterligare en tvättomat med åtta maskiner, tidigare hade de sex tvättmaskiner för lägerinvånarna. Det är som att den stressande ovissheten för människorna i lägret präglar luften i staden, gör den tung att andas. Fast jag inte är inbegripen i deras stress, så går den inte att undvika. Högtalarna från det inhägnade området i lägret ropar dagligen ut namn på personer som ska komma till asylkontoret. Yorros namn hörs aldrig, inte heller hans vänners under tiden jag befinner mig där. Därför planerar många att ta sig iväg på andra sätt, med andra typer av dokument. En kväll tar vi en öl på en restaurang vid hamnen. På väg därifrån ser vi Mohammed, en av vännerna, uppe på ett lastbilssläp. Han tittar ner i släpet. Sedan hoppar han ner på marken igen och kommer bort till oss.
– Nej, det funkar inte där, han skakar på huvudet.
Hans ryggsäck är packad, huvan är uppe mot blåsten.
– Nej, här kan man inte stanna.
Han ser sammanbiten ut. Han har fått avslag två gånger och ska bli tillbakaskickad till sitt hemland har de sagt. Men han får inte reda på något mer. Det är tre månader sedan och dagarna i lägret bara går. Han är ung. Han vill hellre åka tillbaka hem trots de trakasserier han utsatts för hemma. Men han får inte det heller utan de rätta papperna. Han släntrar bort till några andra från lägret som sitter vid färjeterminalen.
Jag söker upp Eva Petraki som arbetar som psykolog för de boende i lägret, anställd av Läkare utan gränser. Hon berättar öppenhjärtigt:
– Jag ser tydligt hur allt har eskalerat de senaste månaderna. Många fler än tidigare har symptom på svår psykisk ohälsa. Jag träffar många som säger att de önskar att de vore döda. Eller som säger att de är döda på insidan. Du kan själv föreställa dig spöken! Spöken som bara befinner sig i sitt tält, dag efter dag. Utan att göra någonting.
Hon berättar att Zervoy, det nya lägret, skrämmer.
– Det är ju som ett fängelse! Och de vet det. Flera har nu fått lämna lägret. Men de som är kvar har liknande historier som de som har fått åka. Alla procedurer kring asyl och vad som krävs för att lämna lägret är super-otydliga här, även för oss som är greker. Det blir ännu svårare att förstå för de som inte kan grekiska. Vi ser människor bli kvar här år efter år. Det är det komplexa i själva systemet som tynger mig allra mest!
Själv har Eva arbetat här sedan oktober 2019. Hon berättar avslutningsvis om en man hon behandlat från Kamerun. Han tillhör hbtqi-gruppen och har en historia av att ha utsatts för sexuellt våld.
– Han menade att traumat ifrån våldet ändå gick att bära. Men han sa: ’Att bo i lägret innebär att bli sämre behandlad än djuren på Samos’. Han sa att lägret är det verkliga fängelset.
Vi har hyrt bil några dagar för att se ön, kollat in städer, byar, stränder. Dagen innan jag ska resa kör jag, Yorro och John upp i bergen på vindlande småvägar till Manolates, en liten pittoresk by med omvälvande utsikt över olivlundar och vinodlingar, över det intensivt blå vattnet och de gröna bergskammarna. Det säljs keramik och turistiga souvenirer.
– Alldeles för dyra, tycker John.
Vi vandrar på en strand där vattnet är ovanligt grönt och en del av den är avsedd för nudister, något de båda tycker är bisarrt. Vi hänger på en restaurang där Yorro har fått jobba extra med restaurering inför säsongstarten. Ikväll är det premiäröppning. Efter maten lägger vi oss i hängmattor, skrattar åt fotona vi tagit, kollar in kongolesiska coola musiker på instagram; Fally Ipupa och Ferre Gola. Någon har spänt upp en lina mellan dragkroken till en van och en trädstam och vi testar att balansera. Det är svårt. John tar massa selfies hela dagen, vi skojar med honom och i bilen hem är han väldigt nöjd.
– Det är första gången som jag är utanför Vathy sedan jag kom för ett och ett halvt år sedan, säger han i baksätet.
I Aten träffar jag återigen Chacha. Hon har nu bott i stan en hel vecka. Vi möts vid Momonia, den stora öppna platsen med den gigantiska fontänen. Redan efter två dagar skickade hon mig en liten film på whatsapp över lägenheten som hon delar med fem andra kvinnor, de flesta från Kamerun. Den såg fin ut och Chacha var nöjd när hon berättade om de olika rummen i lägenheten. Idag är hon inte lika nöjd.
– Pengarna från UNHCR har fortfarande inte kommit. Jag har ingenting, kan inte köpa mat och kan inte åka buss. Jag har ringt och ringt men ingen svarar, jag vet inte vad jag ska göra, det finns ingen att fråga.
Hon suckar uppgivet. Vi beställer kaffe. Hon visar sitt bankkort, markerat med UNHCR:s logga. Jag gör ett försök att maila till asylenheten på Samos på engelska å hennes vägnar, hon känner sig fortfarande osäker på språket och föredrar franska. Jag får svar direkt att det inte är dem vi ska vända oss till, utan UNHCR. När jag svarar att den tilldelade handläggaren därifrån inte går att få tag på, svarar de direkt: ”Det finns inget vi kan göra kring bankkortet.” Chacha berättar att det är liknande för de hon bor med, trots att de varit i Aten längre än hon själv.
– Alla bara gråter hela tiden. Och en av dem är sjuk och har ont, men hon kan inte gå till läkaren utan pengar och hennes handläggare svarar inte.
Ovissheten förföljer henne från lägret, aktiverar den rotade stressen. Boendet i Aten är betydligt bättre, men i Vathy fanns det frivilligorganisationer som delade ut gratis mat. Här kostar allt pengar. Chacha undrar om hon får följa mig till flygplatsen, hon vill gärna se hur det ser ut där. Vi tar flygbussen och jag är glad att få sällskap, och vi hinner hänga lite till innan jag måste gå genom säkerhetskontrollen.
– Det är fint här. Sist jag var på en flygplats var i Istanbul för mer än fyra år sen, säger hon.
Jag följer henne sedan till hållplatsen tillbaks mot stan, och vi kramar varandra hejdå. Hon vinkar från bussen. Jag vänder mig om och går in genom de blå dörrarna med den vita texten: ”Arrivals Intra Schengen”. Håren ställer sig upp på armarna. Det är som en film.
Chacha är också i Schengen nu. Men hon är fortfarande utanför dörrarna, medan jag går in.
Karolina Jeppson
Under kvällen den 7 juni talade lägrets manager till invånarna i Hotspot Samos och berättade att lägret ska stängas om en vecka. Stora protester och demonstrationer utbröt då det meddelades att 400 personer kommer att bli uppropade under veckan och få sitt ”open card” för att åka till Aten, medan resterande 1 000 personer kommer att flyttas till det nya låsta lägret Zervoy, byggt på beslut av EU.
På måndag den 15 juni kommer flytten att ske. Yorro, Lamine, John med flera har ingen aning om deras namn kommer att ropas upp eller om de ska flyttas.
|
Uppläsning av artikel
|
