Libanon är ett land där en liten, ofta politisk, elit berikat sig bortom sans och balans. Där stränder, parker och sjukhus är privata men där alltför många lever under fattigdomsgränsen och inte kan få ett jobb utan att fjäska för sin lokala ledare. Allt det här vill proteströrelsen ändra på. Kommer de att lyckas?
Hundratals libaneser, en del med munskydd, bankar på fönstret till en lyxkrog i Beirut. Det är den 5 mars 2020 och innanför sitter de välbesuttna och mumsar delikatesser. Djupt provocerande för många libaneser som lever under fattigdomsstrecken.
Det är så den nya proteströrelsen ser ut.
Samma dag hade ekobrottsåklagaren Ali Ibrahim meddelat att banktillgångarna för 20 banker, dess direktörer, och styrelsemedlemmar, ska frysas som en del av en undersökning om de miljarder dollar som tros ha förts ut ur landet.
Givetvis sköts begäran senare upp av riksåklagaren, som sa att de först ville undersöka hur en sådan åtgärd kunde tänkas slå mot bankerna.
Corona förlamar även Libanon på många plan, stora delar av samhället är stängt, och folk bunkrar mat, men protesterna fortsätter med mindre punktinsatser, munskydd eller ej, flera dagar i veckan. Landet över.
Och den ekonomiska kollapsen – även utan den nu galopperande Covid-19:s påverkan för den globala ekonomin – kryper allt närmare.
Det vet proteströrelsen.
Upproret mot elitens korrupta styre startade den 17 oktober. När skatten skulle höjas på mobilappen WhatsApp blev det droppen som fick bägaren att rinna över och tusentals människor gick ut på gatorna; småföretagare, studenter, pensionärer och det var en festyra som varade en bit in på hösten. Alla lindande in sig i flaggor – bort med sekterismen, strunt samma vilken religion du tillhör! Det var som att de äntligen kunde skaka av sig alla de 18 religioner som Libanon ofta får stoltsera med. Istället, där och då, blev de ett enat folk för en stund. Någon målade graffitti, en annan ledde meditationsövningar för Libanon, och på självständighetsdagen den 22 november såg jag en mycket gammal dam stappla fram med käpp och ropa revolution (thawra), ivrigt påhejad av alla runtomkring.
Men alla var inte glada över protesterna. Den 21 oktober, knappt en vecka efter själva upprorsdagen, hann jag precis gå från Martyrtorget när en mobb, troligen shiamuslimska Amal-supporters, rusade in och rev ner tälten för demonstranterna. Samma dag avgick den sunnitiske premiärministern Saad al-Hariri.
Sedan tog det tre månader, till den 21 januari 2020, innan landet fick en ny regering. Och det blev inte en teknokratisk regering som demonstranterna krävt. Premiärminister blev Hassan Diab som var utbildningsminister 2011–2014. Den nya regeringen backas av det shiamuslimska blocket med Hizbollah och Amal, samt av den kristne presidenten Michael Aouns parti, Christian Free Patriotic Movement. Sunniblocket stödjer inte regeringen.
Glädjeruset från den första tidens demonstrationer är nu – fem månader senare – inte längre detsamma.
Men istället finns det, som jag uppfattar det, en stor målmedvetenhet i proteströrelsen. Protesterna är inte lika massiva som förut, men det pågår folkbildning runt om i landet, och mindre protestaktioner bryter hela tiden ut, som den när människor bankade på restaurangernas fönster.
En kväll sent i februari går jag till ett mysigt café där kvällens föreläsare berättar om internationella valutafonden (IMF) och vad de kan tänkas begära för reformer av Libanon.
”Det kommer bara bli värre för de fattigaste”, säger en av åhörarna.
Det är också en del av proteströrelsen, att bilda sig om utländska långivare. Om privatiseringar.
Några dagar senare är jag i hamnstaden Tripoli. Jag talar med fattiga som säger att revolutionen kommer att segra. Med feminister och småföretagare. Ryktet går att det kommer bli våldsamt snart. Men demonstranterna skakar på huvudet. Nej, det tror de inte, men kanske kan det bli en del sammandrabbningar.
Demonstranternas kreativitet är värd att uppmärksamma. När politikerna i december la ett lagförslag om att ge sig själva amnesti sittstrejkade man runt parlamenteten – och studenter kittlade parlamentariker så de inte skulle kunna ta sig in och rösta igenom lagen.
Men hur starkt stödet är i landets södra delar, som styrs av Iranstödda Hizbollah, och vars service invånarna där är beroende av, är svårare att avgöra.
De som är för protesterna tror att pengarna kommer att sina för Hizbollah när de amerikanska sanktionerna mot Iran börjar bli kännbara. Struntprat, säger en annan person jag talar med. Det där är amerikansk propaganda. Hizbollah har inte ont om pengar. Du har väl hört att det har blivit legalt att odla marijuana för medicinskt bruk, vart tror du de pengarna kommer att gå?, säger en tredje.
Libanon är ett extremt komplicerat land, som aldrig gått igenom någon försoningsprocess efter det blodiga inbördeskriget (1975–1990). Ett krig som till stor del utspelade sig mellan olika falanger av muslimer och kristna, druser, vänsterradikala, fascister och palestinier, med inblandning av Israel, Syrien, flera västmakter och lokala krigsherrar som tjänade på krigets kaos.
Det finns ingen gemensam historieskrivning för landets skolbarn och krigets sår sitter djupt hos många Libaneser. I Beirut gapar mängder av övergivna hus tomma som en konstant påminnelse av det som var. Hus fullpepprade av gamla kulhål, men där träd och buskar växer in genom hålrummen. En del hus ser så farliga och fallfärdig ut att fotgängare gärna går över till andra sidan för inte riskera att få en sten, eller kanske en hel balkong i huvudet.
Men många av de vackra husen har sedan krigsslutet rivits med en skoningslöshet som upprör många Beirut-bor, som ser sin historia begravas under glittrande lyxvåningar.
Problemet är bara att ingen har råd att bo där. Lyxhusen är tomma.
Ut åkte de gamla hyresgästerna och in kom spekulanterna som investerade i fastigheter i Mellanösterns pärla, där nattlivet aldrig sägs ta slut, där allt kan köpas för pengar; sushi klockan tre på natten, alla sorters sex, eller varför inte en vattenpipa? Allt kan levereras till den som kan betala.
Under hela februari månad har Libanon väntat på vad som kommer att hända med utlandsskulderna och statsskulden. Ska det skjutas upp, delbetalas, eller kommer Internationella valutafonden IMF ge stöd med tuffa reformer som krav?
Den 8 mars tillkännagav den nya libanesiske premiärminister Hassan Diab att landet ställer in den första delbetalningen av en statsobligation på 11 miljarder, en del av den stora utlandsskuld som Libanon brottas med. Statsskulden uppgår nu till 170 procent av BNP och gör Libanon till ett av världens mest skuldsatta länder.
En studie av landets totala tillgångar som gjordes mellan 2005–2014 visade att bara en procent av den libanesiska befolkningen kontrollerar 25 procent av landets totala inkomster, och på samma sätt ser det ut när det gäller innehav och fördelning av bankkonton. Stora summor tros också flyttas utomlands.
Om Libanon kommer fortsätta att vara ett land för en rik, korrupt elit, eller om politikerna kommer att lyssna på opinionen och börja fördela resurserna till sitt folk, utan att pengarna passerar deras egna fickor, återstår att se.
Jag hoppas på det sistnämnda. Landet har mycket att ge, fantastisk mat, kultur och kanske till och med ren natur någon gång i framtiden. Och inte minst: alla kreativa, uppfinningsrika människor, som förtjänar ett bättre öde än så.
Ylva Bergman
