Mali: är det rätt att avsätta en president?


Protester i Mali. Bild från Twitter.

Är det en fredlig revolution som vi bevittnar för att skapa ett nytt Mali? Eller är det bara ännu ett militärt maktövertagande? Den övergripande frågan handlar om hur det internationella samfundet bör agera om vanstyre, misskötsel och straffrihet karakteriserar regimer som visserligen är demokratiskt valda, men som tappat all legitimitet hos medborgarna, skriver Sten Hagberg i denna analys. Du hör honom också i Global Podd avsnitt 25.

Sent på tisdagskvällen den 18 augusti 2020 avgick Malis president Ibrahim Boubacar Keïta efter att tidigare under dagen gripits av militärer i sitt hem i huvudstaden Bamako. I sitt korta avgångstal upplöste presidenten parlamentet och regeringen. President Keïtas avgång beskrivs av många medier och bedömare som en militärkupp. Det internationella samfundet (ECOWAS, AU, FN, Frankrike, m.fl.) fördömde det militära maktövertagandet och vid ett extrainkallat videomöte beslutade de västafrikanska staternas ekonomiska gemenskap (ECOWAS) om sanktioner. 

Men Keïtas avgång var i själva verket kulmen på månader av massdemonstrationer och folkliga protester. I Mali hävdar många att det alls inte var en kupp, utan snarare ett fredligt maktskifte som var nödvändigt för att undvika ytterligare blodspillan.

Är det en fredlig revolution som vi bevittnar för att skapa ett nytt Mali? Eller är det bara ännu ett militärt maktövertagande? Och hur agerar egentligen det s.k. internationella samfundet när vanstyre, misskötsel och straffrihet karakteriserar en regim som leds av en demokratiskt vald president?

I den här artikeln redogör jag för den akuta kris som Mali befinner sig i på basis av vårt pågående fältarbete på plats i Mali kombinerat med online observationer. Forskningen genomförs av medlemmar i forskningslabbet Laboratoire d’Anthropologie Comparative, Engagée et Transnationale (LACET), som består av forskare i Burkina Faso, Mali och Sverige.

Krisen – fyra utgångspunkter 
Varje försök att beskriva krisen och dess bakgrund är också del av hur vi väljer att tolka den. Låt mig därför redogöra för några utgångspunkter som en bakgrund till den akuta krisen. 

Touareg i Timbuktu, Mali. Foto: Shutterstock.

En första utgångspunkt är att Malis problem började innan president Keïta kom till makten i demokratiska val augusti 2013. Keïta valdes med överväldigande majoritet efter 18 månaders övergångsstyre. I mars-april 2012 skedde en rad händelser: en militärkupp, ett tuareguppror och ett islamistiskt övertagande av norra Mali med eskalerande säkerhetsproblem som följd. Säkerhetsläget förvärrades under övergångsstyret och i januari 2013 var franska, tchadiska och maliska trupper tvungna att med flygattacker pressa tillbaka islamisterna som försökte ta över hela landet.

När så den tidigare premiärministern och tidigare talmannen Ibrahim Boubacar Keïta valdes till president var förväntningarna enorma. I valkampanjen 2013 framställdes Keïta som ”situationens man” och ”han som talar sanning”. På ett skickligt sätt lyckades han framstå som anti-etablissemang trots att han de facto tillhört den absoluta politiska toppen i Mali i flera decennier. Keïta lovade att om han blev vald så skulle han inom sex månader ”sparka ut islamisterna från Mali”. Nu blev det inte så. Det blev faktiskt bara värre.

En andra utgångspunkt är att fredsavtalen – Ouagadougou-avtalet 2013 och Algers-avtalet 2015 – mellan den maliska staten och rebellrörelserna sätter fingret på frågan om vem eller vilka som det är legitimt att förhandla med. Den vedertagna ståndpunkten att inte förhandla med terrorister reser en del frågor. I Malis fall var den sekulära självständighetsrörelsen MNLA (Mouvement National pour la Libération de l’Azawad) legitim medan de islamistiska rörelserna utestängdes från förhandlingsbordet. Frankrike drev på för att MNLA skulle ses som en legitim förhandlingspart. Men i praktiken visade det sig vara svårt att skilja ledare och anhängare i MNLA från islamistiska rörelser.

En tredje utgångspunkt är att parlamentsvalen som genomfördes den 29 mars respektive den 19 april i år efter mer än ett års försening var en tändande gnista för det som ledde till Keïtas avgång. Valmyndigheten sammanställde valresultatet. Men sedan justerade den delvis av presidenten tillsatta författningsdomstolen resultatet på ett sätt som gynnade presidentens eget parti. Ett trettiotal parlamentsledamöter förlorade sina platser efter författningsdomstolens beslut. Protester tilltog efter att det slutgiltiga valresultatet offentliggjorts, inte minst eftersom den nya talmannen i parlamentet, Moussa Timbiné, var en av dem som fått sin plats säkrad först efter författningsdomstolens beslut. Detta var ingen oviktig detalj, eftersom det är parlamentets talman som blir statschef om presidenten avgår.

En försvårande faktor när det gällde parlamentsvalet var att oppositionsledaren Soumaïla Cissé kidnappades i slutet av mars, mitt under pågående valkampanj. Många menade att president och regering reagerade långsamt för att försöka få honom fri. Än idag hålls oppositionsledare fången av väpnade grupper, men enligt samstämmiga uppgifter ska han vara vid liv.

Den fjärde utgångspunkten är den viktigaste av alla: Keïtas presidentskap har karakteriserats av dåligt styre, korruption, nepotism, eskalerande säkerhetsproblem och avsaknad av politiskt ledarskap, program och inriktning. Att Keïta under sina sju år vid makten hade sex olika premiärministrar uppfattades som bristande ledarskap. Vanstyre, misskötsel och straffrihet har varit några av de vanligaste epiteten.

Presidentens son Karim Keïta var själva symbolen för maktmissbruket. I sin egenskap av ordförande för parlamentets försvars- och säkerhetsutskott fick han ett avgörande inflytande och kunde samtidigt berika sig själv. Bilder på Karim Keïtas vistelse vid Medelhavet där han bland annat fick massage av en mycket lättklädd kvinna blev snabbt virala. Hur kunde parlamentets ansvarige för försvars- och säkerhetsfrågor njuta av ”det goda livet” medan säkerhetsproblemen eskalerade i stora delar av landet?

Femte juni-rörelsen växer fram
Med det justerade valresultatet som utlösande faktor ökade protesterna i styrka inte bara i huvudstaden Bamako, men också i exempelvis i stadn Sikasso. Den 5 juni anordnades ett massmöte vid självständighetsplatsen i centrala Bamako. Samlingen av patriotiska krafter RFP (Rassemblement des Forces Patriotiques) stod bakom mötet, som var en sammanslutning av oppositionskoalitionen FSD (Front pour la sauvegarde de la démocratie), vänsteroppositionen, civilsamhällesorganisationer som Hopp om ett nytt Mali EMK (Espoir Mali Koura) och rörelsen till stöd för imamen Mahmoud Dicko, CMAS (Coordination des Mouvements, Associations et Sympathisants). Mötesdeltagarnas viktigaste krav var att president Keïta skulle avgå. En av organisatörerna uttryckte det så här: ”Det finns ingen säkerhet i landet, inga skolor, för mycket korruption och droppen som fick bägaren att rinna över var de fixade valresultaten”.

Detta möte blev startpunkten för en intensifiering av kampen. Rörelsen tog sig namnet 5 juni-rörelsen/Samling av patriotiska krafter (M5-RFP). Dess strategiska kommitté bestod av representanter för dess olika organisationer. Dess moraliske ledare blev imamen Mahmoud Dicko. Ibrahim Boubacar Keïta – mannen som 2013 skulle ”klara situationen” – hade blivit själva sinnebilden för korruption, nepotism och vanstyre.

I juni 2020 inledde ECOWAS medling under ledning av Nigerias förre president Goodluck Jonathan. Under juni och juli pågick medlingsförsöken, men oppositionen påpekade hela tiden att den inte fick gehör för sina krav. Den 19 juni anordnade M5-RFP ett andra möte vid självständighetsplatsen och även den här gången var uppslutningen mycket stor. Men ECOWAS förhandlare påpekade att man hade en röd linje att inte överträda: president Keïta skulle inte avgå.

Vändpunkten och våldet
Det tredje massmötet ägde rum fredagen den 10 juli. Nu uppmanade M5-RFP till civil olydnad, som i enlighet med författningen kan tillämpas medborgarna för att skydda republiken. Broar och vägar blockerades, arbetsplatser övergavs och hela samhället avstannade.

Mötet blev återigen en framgång. Men därefter tog sig demonstranter till parlamentet, den statliga televisionen och till andra offentliga byggnader, mm. Särskilt dramatiskt blev det vid parlamentet då en del lyckades ta sig in i byggnaden och vandaliserade.

Dagen efter sattes polis och militär sattes in, bland annat den specialtränade anti-terroriststyrkan FORSAT (Forces spéciales anti-terroristes). Den helgen dödades 23 personer och mer än 100 skadades. Bland annat angreps Mahmoud Dickos moské och hem i stadsdelen Badalabougou. Unga, obeväpnade män dödades under skottlossningen. Detta blev den röda linjen för oppositionen: att specialförband dödar obeväpnade demonstranter.  

Många döda hade inte alls varit del av protesterna, utan bara råkat befinna sig i skottvinkeln. En far som förlorat sin son berättade: ”Min son som är 16 år och jobbade extra i en butik låg och sov siesta i butiken på eftermiddagen då han hörde skottlossning. Han gick upp och stängde butiken efter sig och gick sedan ut för att titta på vad som pågick. Han träffades av en förlupen kula som gick genom armen och sedan in i bröstet. Efter några minuter vad han död.”

Efter den blodiga helgen protesterade M5-RFP. Den röda linjen hade överskridits, hävdade M5-RFP. Samtidigt närmade sig tabaski – den muslimska Eid al-Adha – den 31 juli. M5-RFP utlyste därför ett vapenstillestånd för att kunna fira denna viktiga familjehögtid.

Fredagen den 14 augusti anordnades det fjärde massmötet på självständighetsplatsen. Fyra krav framfördes: 1) avsätt premiärministern; 2) parlamentsledamöter som fått sina plaster efter att författningsdomstolen justerat resultatet skulle tvingas avgå; 3) utnämning av en mindre regering för nationell samling; och 4) tillsättning av en oberoende kommission för att utreda dödandet mellan den 10 och 12 juli.

Kravet på presidentens avgång hade med andra tagits bort, samtidigt var de fyra kraven en direkt uppmaning till presidenten att agera. Det var bara president Keïta som nu kunde tillmötesgå kraven. Men det gjorde han inte.

Från dödläge till militärt övertagande
Nu uppstod ett dödläge. Presidenten reagerade inte och det var svårt att se att ytterligare mobilisering utan konkreta resultat skulle vara möjlig. Vid en av M5-RFP:s presskonferenser påpekade en av oppositionsledarna (Choguel Kokalla Maïga) att det internationella samfundet ställer sig på folkets sida i Libanon och Belarus, medan man i Mali försvarar en sittande president till varje pris i motsats till folkviljan. ”Det är dubbelmoral”, sa Maïga. Men bara ett halvt dygn senare hade dödläget brutits.

Tidigt på tisdagsmorgonen den 18 augusti väcktes många i garnisonsstaden Kati utanför Bamako av skottlossning från militärbasen Soundjata. Ungefär samtidigt hördes varningsskott vid Nationalgardet i stadsdelen Tomikorobougou i Bamako. Snabbt spreds nyheten att finansministern arresterats av militärer. Folk greps av panik: statliga myndigheter och kontor stängdes och regeringskomplexet vid Nigerflodens strand tömdes snabbt, liksom den nationella televisionen. Banker, bensinstationer, mm, liksom alla försäljare vid Bamakos stora marknad stängde snabbt ner. 

Ingen visste vad som egentligen pågick annat än att militärerna i Kati var i rörelse. Vid lunchtid kom information om att direktören för arméns materielverk gripits sedan han vägrat lämna ut materiel till militärerna. Samtidigt samlades unga demonstranter vid självständighetsplatsen för att uttrycka sitt stöd till militären. Men några våldsverkare passade också på att plundra och sätta det närliggande justitiedepartementet i brand.

På eftermiddagen åkte militärerna i Kati i kortege till Bamako. Tungt beväpnade närmade de sig presidentens residens i stadsdelen Sébénikoro. Väl framme gjorde inte presidentgardet något motstånd. Och vid halv fem gick presidenten ut i sällskap med/i skydd av militärerna och satte sig i en svart bil. Premiärministern satte sig i en vit bil bakom. Kortegen återvände med presidenten och premiärministern till Kati under applåder, ovationer och segervrål från Bamakobor.

På kvällen undertecknade president Keïta sin avgång innan han gjorde ett uttalande på den nationella televisionen. Detta sändes vid midnatt. Senare på natten sändes ett teveinslag med den grupp militärer som tagit över sittande vid ett bord. Överstelöjtnant Ismaël Wagué läste ett uttalande om att ”Nationalkommittén för folkets välstånd” (Comité national pour le salut du peuple, CNSP) tagit över och att den avsåg att inrätta ett civilt övergångsstyre och genomföra demokratiska val. Utegångsförbud infördes och gränserna stängdes. Internationella avtal skulle respekteras: FN-styrkan Minusma och den franska militärstyrkan Barkhane skulle fortsatt vara partners för att ”återskapa stabilitet”. 

Den diplomatiska baletten tar vid – kupp eller folklig resning?
Bara några timmar efter militärens gripande meddelande Keïta sin avgång. Tillvägagångssättet fördömdes i kraftiga ordalag av det internationella samfundet. Det var särskilt ECOWAS som agerade och påpekade att det var ”kuppen” var anti-konstitutionell. Andra internationella aktörer reagerade också med fördömanden. Men i Mali jublade människor: äntligen hade Keïta avgått, äntligen fanns det ett hopp för ”ett nytt Mali”.

På torsdagen den 20 augusti beslutade ECOWAS statschefer om ekonomiska och politiska sanktioner mot Mali. Côte d’Ivoires Alassane Ouattara och Guineas Alpha Condé drev på, medan presidenterna från Senegal, Guinea-Bissau och Burkina Faso intog en hållning präglad av dialog och stöd till det maliska folket. En förhandlingsdelegation sattes ihop av ECOWAS. Denna var i Bamako 22-24 augusti för att förhandla med militärerna i CNSP. På onsdagen den 26 augusti ska statschefer i ECOWAS fatta ett nytt beslut om sanktionerna.

På fredagen den 21 augusti anordnade M5-RFP ett stort massmöte på självständighetsplatsen i Bamako för att fira segern. Återigen kom massor av folk för att fira. Tal hölls och stämningen var glad, men också revolutionär och kamplysten. Skyltar med kraftfulla budskap mot ECOWAS syntes. På ett plakat stod det: ”Detta är inte en statskupp. Det är en folkets revolution”.   

Frågan är om det är en fredlig revolution som vi bevittnar i Mali eller om det i själva verket bara är ännu ett militärt maktövertagande? Det finns en del tecken som tyder på att det är en fredlig revolution och att den här gången så kommer saker och ting verkligen förändras till det bättre. För det första var övertagandet väl planerat och genomfördes av unga högra officerare som tycks ha färre band till politiker, partier och fraktioner i Bamako. För det andra är det militära övertagande en konsekvens av mer än två månader av folklig mobilisering av M5-RFP. Detta har också uttryckts av militärerna i CNSP, samtidigt som det inte förefaller ha varit kontakter innan det militära övertagandet. För det tredje är säkerhetsläget så akut att malierna inser att detta är en chans att avsluta jobbet från revolutionen 1991 då diktatorn Moussa Traoré störtades. 

Om kuppen 2012 var början på krisen ser många att den pågående folkliga revolutionen kan vara början på att komma ur krisen. För det fjärde är det starka anti-imperialistiska draget – dvs. vi malier måste bestämma utan fransk eller annan extern inblandning – en viktig faktor. För det femte är det klart för malierna att staten måste omskapas, ombildas och att malierna måste förändras och åter bli republikaner och goda medborgare. Korruption och nepotism har förstört mycket och den unga generationen vill se ”ett nytt Mali”.

Orosmoln saknas emellertid inte och det som idag ser positivt ut kan också komma att utvecklas i auktoritär riktning. I teknisk mening är förstås det militära övertagandet en kupp, men samtidigt har det nu bekräftats, även av ECOWAS, att Keïta avgått frivilligt och att han heller inte vill återinsättas som president. Därmed är det klart att ett övergångsstyre måste utses (övergångspresident, interim-parlament, interim-regering, etc.) 

Den diplomatiska baletten är nu igång och de närmaste dagarna och veckorna kommer att vara avgörande. Min bedömning är att förhandlingarna kommer att leda till ett civilt övergångsstyre för att styra landet fram till att demokratiska val i vilka en ny president och ett nytt parlament kan väljas. Nyckelpositioner i regimen (president, talman, ministrar, etc.) kommer med all sannolikhet inte få ställa upp i valen.

Risken finns att det internationella samfundet kommer att sätta press och kräva att val hålls så snart som möjligt. För demokratiska val ger demokratisk legitimitet och stabilitet. Men om givare och andra sätter press på övergångsstyret finns det en risk att nödvändiga reformer för skapa förutsättningar för ”ett nytt Mali” inte kommer att genomföras fullt ut. Hur säkerställer man att många år av straffrihet för makthavare stoppas så att de som berikat sig kan ställas till rätta? Hur får övergångsstyret kraft nog att minska korruption och nepotism om det internationella samfundet pressar på med sitt favoritrecept: organiserandet av demokratiska val?

Den övergripande frågan som inte bara gäller Mali handlar om hur det internationella samfundet bör agera om vanstyre, misskötsel och straffrihet karakteriserar regimer som visserligen är demokratiskt valda, men som tappat all legitimitet hos medborgarna.

Det är ingen överdrift att påstå att de senaste månadernas politiska utveckling i Mali sätter fingret på viktiga frågor för såväl politiska aktörer som biståndsaktörer, både i Afrika och på andra håll i världen. I Mali har säkerhetsproblemen alltför länge behandlats som militära, logistiska och tekniska snarare än sociala och politiska. 

Istället för att fördöma och sanktionera Mali på ett sätt som i första hand drabbar vanliga människor skulle det vara väsentligt klokare att stötta landet att ta sig ur den akuta krisen och därmed bidra till att skapa förutsättningar för ”ett nytt Mali”.

Sten Hagberg

Professor i kulturantropologi och föreståndare för Forum för Afrikastudier, Uppsala universitet. Direktör för Laboratoire d’Anthropologie Comparative, Engagée et Transnationale (LACET)

Nyhetsbrev

Samtycke

Global Reporting kommer att använda informationen du tillhandahåller på det här formuläret för att hålla kontakt med dig och uppdatera dig kring Global Bar och andra projekt.

Du kan ändra ditt samtycke när som helst genom att klicka på unsubscribe länken i sidfoten på email du mottar från oss, eller genom att kontakta oss på info@globalreporting.net. Vi behandlar din information med respekt. För mer information om våra sekretesspraxis, besök vår hemsida. Genom att klicka nedan godkänner du att vi får behandla din information i enlighet med dessa villkor.

We use Mailchimp as our marketing platform. By clicking below to subscribe, you acknowledge that your information will be transferred to Mailchimp for processing. Learn more about Mailchimp's privacy practices here.