UDs rektor: Diplomater måste representera hela Sverige


Gufran Al-Nadaf. Foto: Erica Kanold/Regeringsk

– Svenska diplomater måste kunna representera hela Sverige, därför blir ett alltför snävt urval också ett demokratiproblem, konstaterar Gufran Al-Nadaf som är rektor för UDs Diplomatprogram.

Global Bar Magazine har i ett antal artiklar granskat det svenska civilsamhället utifrån ett mångfaldsperspektiv. Men hur står det egentligen till på Utrikesdepartementet? 

Den som hör ordet diplomat ser nog inte sällan framför sig en vit, äldre man med adlig bakgrund och någon lite lagom udda hobby. Men om diplomaterna ska representera Sverige i sin helhet (etniskt, socioekonomiskt, geografiskt, könsmässigt) så krävs något mer. Sverige för ingen statistik över etnisk eller religiös bakgrund och det gäller förstås också för UDs ca 2000 anställda (varav en stor del är lokalanställda). Därför finns ingen uppgift om hur många som har annan bakgrund än den ”traditionellt svenska”.

Varje år söker ca 800 personer till UD:s diplomatprogram. 180 bjuds in att skriva provet och i slutänden antas 25 personer. Detta är med andra ord en av de mest prestigefyllda utbildningar man kan tänka sig.  Förutom goda kunskaper i samhällsfrågor är det en klar fördel om de sökande kan något annorlunda språk som t ex ryska, mandarin eller arabiska. Och så måste man så klart vara svensk medborgare.

Gufran Al-Nadaf, som tidigare bland annat varit Sveriges ambassadör i Argentina, är sedan september 2019 rektor för det särskilda diplomatprogrammet. 

– Jag sitter som sekreterare i vår antagningsnämnd och mångfald är en av de saker som nämnden tittar på. Det handlar inte bara om etnisk-religiös sådan. Vi tittar på de sju diskrimineringsgrunderna. Men det är inte enkelt, av de senaste 25 antagna var det inte mer än ”en halv hand” som kanske hade mångfaldsbakgrund än den traditionellt svenska, Dessutom är det inte alltid som mångfald syns ”utanpå”, konstaterar hon.

Ett hinder för många, oavsett bakgrund är att klara den skrivning som är obligatorisk. Kanske borde Sverige göra som Nya Zeeland, funderar hon, och börja med den personliga intervjun. Men det är svårt att sålla med så många ansökningar och skrivningen är ett av sätten att göra ett första urval.

Gufran Al-Nadaf är själv född i Bukarest av irakisk-iranska föräldrar. Hon började på UD för 23 år sedan och har hunnit vara ambassadör i Argentina, Uruguay och Paraguay och ambassadör för Barn och väpnad konflikt under Sveriges tid i FN:s Säkerhetsråd (2017-2018). 

– Den överväldigande majoriteten på UD är etniska svenskar, men det ser betydligt bättre ut än när jag började för drygt 20 år sedan. Samtidigt så skulle jag inte vilja sitta på UD om det enkom var för att jag var invandrare – jag vill känna att jag också har de kvalifikationer som krävs och något att bidra med. Samtidigt är det ur ett demokratiperspektiv viktigt att vi representerar hela landet. 

Här handlar det också om olika delar av Sverige, olika typer av bakgrund. Eller som Gufran Al-Nadaf uttrycker det:

– Får vi in en Luleå-bo med samisk bakgrund och rätt kompetens då är det rätt!  Faktum är att vi just nu lyckas bättre med det program som rekryterar till utrikesadministratörer (UAP) än till diplomatprogrammet. I den senaste antagningsomgången av UAP har vi personer med samisk bakgrund, finlandssvensk, afrikansk, jemenitisk, syrisk och kurdisk. Det gör mig så lycklig! Alla olika erfarenheter behövs, de kompletterar och berikar vår organisation.

UD besöker skolor
För att nå ut deltar UD i utbildningsmässor och besöker skolor. Och många gånger handlar det om att förklara vad man gör – och vilken roll diplomater spelar.

– Vi har till exempel varit ute och pratat hos niondeklassare i förorterna och där vet många inte ens vad UD är. Och för den som inte ens vet vad vi gör är steget förstås långt till att man ska kunna se sig själv som en framtida UD-anställd, konstaterar Gufran Al-Nadaf.

Samtidigt är det ingen tvekan om att det finns många duktiga statsvetare, ekonomer och jurister med t ex annan etnisk bakgrund, men de sugs ofta snabbt upp av advokatbyråer eller företag som Ericsson:

– Det är klart att företagen kan ge erbjudanden som vi ekonomiskt inte kan matcha, samtidigt som det för många ändå är en dröm att få arbete hos oss – vi arbetar med hela världen, och den pulsen är svår att slå. Men den viktigaste orsaken till att de lyckas med sin mångfaldsrekrytering är nog det faktum att storföretagen inte bryr sig om vilken bakgrund människor har. Här har vi på UD och i statsförvaltningen mycket att lära – och storföretagen behöver i sin tur bli bättre på hur de rekryterar till de högsta chefsnivåerna. Alla har vi en läxa att göra!

David Isaksson

Hör också Gufran Al-Nadaf i Global Podd 19/2020

Texten har uppdaterats

Previous Global Podd 19/2020. Oatly – nu byggs framgången på blodspengar
Next Huawei y China – ganadores en la lucha geopolítica?