Runt om i Afrika ser vi hur de insatser som görs mot Covid-19 riskerar att döda många fler än de som drabbas av själva pandemin. Är det verkligen rimligt. Vem tar ansvaret när fattigdomen ökar skyhögt, och barn svälter ihjäl? undrar Hélène Boëthius, ordförande i ALEF, Adult Learning and Empowerment Facilitators.
BBC rapporterar den 16 april att säkerhetsstyrkor i Nigeria har skjutit ihjäl 18 personer som brutit mot utegångsförbudet på grund av coronaepidemin medan 13 personer har dött av viruset.
Detta illustrerar på ett drastiskt sätt vad jag sett komma i Afrika: åtgärderna för att hindra smittan skadar mer än själva smittan. Stängda gränser, stoppade transporter och resor skapar brist på mat och skyhöga prishöjningar. Samtidigt har tiotusentals eller hundratusentals daglönare blivit av med sin dagliga inkomst. Föräldrar som varje dag köper mat åt sina barn för de pengar de tjänat samma dag har plötsligt ingen chans att tjäna pengar. Det tar inte så värst länge innan ett barn som inte får äta svälter ihjäl eller får permanenta hjärnskador.
ALEF har projektsamarbeten i Sydkivuprovinsen i Demokratiska Republiken Kongo, i Wakiso i Uganda och i centrala Togo. Vi får kontinuerliga rapporter från våra samarbetspartners om hur människor drabbas av restriktionerna. Här ett utdrag ur en rapport den 17 april från vår projektledare Bukavu i Sydkivu:
”Igår gick jag till fots 6 mil till en by. Jag konstaterade att folk vet om pandemin, men gör lite för att skydda sig. … De säger att om viruset kommer så kan alla dö. Men de oroar sig mycket mer för svälten, för de kan inte längre köpa någon mat från Bukavu. De flesta hushållen äter sedan flera veckor en enda daglig måltid bestående av blad från bönplantor med sötpotatis, utan olja eller salt. … Här i Bukavu är svälten mindre påtaglig, för det finns livsmedel på marknaderna men folk har dåligt med pengar att handla för. … Sedan början av veckan är det förbjudet för personer över 60 att gå ut i Bukavu, men man har inte gett dem något så de kan äta. Dessutom har ett 50-tal lastbilschaufförer satts i karantän på ett hotell i Bukavu. De måste själva betala för hotellrummen, trots att de saknar pengar. De har ingenting att äta. Folk har panik. Journalisten som intervjuade dem har blivit arresterad.”
Tusentals barn dör av diarré
Människor i Afrika är vana vid sjukdom och död. När jag bodde i Togo på 80- och 90-talen fanns det i princip ingen mamma som inte sett minst ett barn dö, ingen ung vuxen som inte hade flera syskon som avlidit. Barn dog av malaria i min famn, andra i bilen på väg till sjukhuset. Malaria skördar fortfarande många liv. Varje dag dör tusentals barn i världen av diarré orsakad av smutsigt vatten och brist på sanitet. Hunger och felnäring skördar minst lika många offer. I vissa västafrikanska länder föds 4 procent av alla barn med sickelcellanemi enigt Wikipedia. Det är en ärftlig blodsjukdom, där de röda blodkropparna är deformerade. De flesta av de barnen dör före 12 års ålder. Globalportalen nämner bland annat att 660 000 personer dör i malaria varje år. 90 procent av dem är barn i Afrika. Nämnas bör också att 23,8 miljoner människor i Afrika lever med HIV.
Coronaviruset är alltså med afrikanska mått mätt inte jättefarligt, utan bara en sjukdom till bland alla dem som redan skördar liv i alla familjer och byar över hela kontinenten. Enligt de data vi har tillgång till nu om coronaviruset dör kanske 1–3 procent av de smittade. De flesta av dem är äldre. Afrikas befolkning är ung; de flesta är under 30. De som överlevt sin 60-årsdag har redan överlevt det mesta i sjukdomsväg.
Åtgärder blir förödande
Åtgärder mot smittspridning som är mer eller mindre bra och lämpliga i Europa kan bli fullständigt förödande i fattiga länder. De stränga restriktioner som införts i de flesta afrikanska länderna riskerar att döda många fler än viruset, framför allt genom svält och fattigdom, men också genom rädsla och panik. Det cirkulerar rykten om att alla som smittats dör, att sjukdomen är värre än ebola. Rädsla kan vara oerhört farlig. Människor med milda symptom riskerar att bli utstötta och kanske till och med dödade av rädsla för att de är smittsamma.
ALEF:s folkbildningsprogram skulle nu ha 3 500 deltagare i 165 studiegrupper, de flesta pålandsbygden. Alla de studiegrupperna har tvingats ta paus. Våra samarbetspartners arbetar i stället med att via sms, whatsapp och FM-radio sprida lättförståelig och lätt tillämpbar information om hur man kan skydda sig mot viruset, och framför allt om att ALLA INTE DÖR. Vi uppmanar också till omsorg om de sjuka. Men vi känner en enorm maktlöshet inför de rapporter om svält och ångest som vi tar emot.
Vilka internationella överstatliga aktörer har uppmuntrat regeringar i fattiga stater att införa restriktioner liknande dem som gäller i Nord, men som i en kontext av fattigdom kan skapa enorma svältkatastrofer? Vilka globala aktörer arbetar nu på att mildra effekterna av stängda gränser, daglönare utan inkomst eller skyddsnät, matbrist och galopperande priser? Är det WHO som skickar ut rekommendationer som kommer att kasta miljoner människor, varav många barn, in i svält, död och ångest? Vem tar ansvaret när fattigdomen ökar skyhögt, och barn svälter ihjäl?
Hélène Boëthius, ordförande
ALEF, Adult Learning and Empowerment Facilitators
