Corona och myten om vår egen odödlighet


Minskade utsläpp, här över norra Italien, till följden av den ekonomiska nedbromsningen leder till att färre dör av bland annat luftföroreningar. (Satellitbilder från ESA).

”Nu ska vi lägga oss, sa mamman. Vi ska inte prata om kometen längre och inte tänka på den heller. Och ingen får titta efter vad som har hänt därutanför. Det hinner vi med i morgon.”

Ur Kometen kommer av Tove Jansson.

När jag för en dryg vecka sedan skrev om coronaviruset som en game-changer hade jag ändå inte kunnat föreställa mig hur mycket som skulle förändras, trots att jag genom åren sett en hel del av krig, konflikter och naturkatastrofer.

I början kändes det lite som ett skämt: ett slags upp-och nedvända världen där vi européer som självklart vant oss vid att kunna röra oss fritt i världen plötsligt inte längre var välkomna. Men det tog inte lång tid innan den västerländska arrogansen och bilden av den urbana övre medelklassens odödlighet krockade med verkligheten.

En rejäl krock, för övrigt.

När vi landar på El Salvadors flygplats efter några dagar i Colombia är allt perfekt ordnat. All personal, hela vägen ned till de taxichaufförer som står utanför, bär munskydd. Temperaturen kollas direkt och före passkontrollen får vi fylla i flera papper och väl framme svara på utförliga frågor.

Mindre ett dygn senare kommer presidentdekretet som ett hammarslag: landet stängs ned, inga får åka in utan karantän, undantagsbestämmelser införs. Vi som européer skulle dessutom inte heller släppas in i något av grannländerna med mindre än att vi genomgick två veckors karantän.

Var skulle vi ta vägen? Skulle någon vilja släppa in oss? Plötsligt fick jag – en vit och priviligierad europé – en liten, liten glimt av (ingen jämförelse i övrigt) av hur det är för de tusentals flyktingar världen över. Inte minst alla de som de senaste åren rört sig över gränserna i Latinamerika, från det kollapsade Venezuela till Colombia och från Centralamerika till USA. Och då var mitt problem trots allt av lyx-karaktär.

Att vara icke-önskvärd
Den där känslan av att inte vara önskvärd var märklig, omtumlande – men också nyttig. För i den situation som uppstått var vi européer inte längre de ”goda”, de som kom med bistånd och turistpengar. Tvärtom, vi stod för hotet mot samhället. Våra pass hade blivit till ett hinder, vår närvaro riskerade att ytterligare belasta sjukvården och eftersom vi var utlänningar var det så gott som säkert att vi alla bar på coronaviruset.

Förvåningen över det som skedde blandades med skräck, men också en hel del beundran för El Salvadors (och grannländernas) sätt att agera. Hur är det möjligt för ett land som inte ens klarar av att hantera sin vardagliga brottslighet att ta till sådana krafttag? Och detta innan ett enda coronafall konstaterats? En viss logik finns det dock bakom beslutet: om man är ett litet land med begränsad sjukvårdskapacitet kan det definitivt löna sig att agera extra hårt på ett tidigt stadium. Sen kan det vara försent. Undantagsbestämmelser skapar dessutom möjlighet för totalitära och halvtotalitära länder att göra lite som de vill med oppositionen, pressfriheten och allt det där andra som inte längre är så viktigt den dag katastrofen sätter dagordningen och medias intresse är någon annanstans. Det vet inte minst Putin.

Men kanske har människor i land som levt med inbördeskrig, jordbävningar och ett dagligt våld större förståelse för vad katastrofen faktiskt kan innebära? Finns det en större resiliens i redan drabbade samhällen den dag nästa stora katastrof knackar på dörren?

World Value Survey placerar länder som El Salvador i ena extremen och länder som Sverige i den andra. Och kanske har även det bäring på hur vi hanterar coronaepidemin. I Sverige finns en hög tillit till staten och samhällets olika aktörer. Men vi är samtidigt i mycket mindre grad benägna att underordna oss det som inte stämmer med vår syn på självförverkligandet.

I El Salvador litar ingen på staten, men alla fogar sig när de tvingas till det (vilket är ofta). Vad är bäst i ett krisläge? När jag efter 24 timmars resa landade på Arlanda utan att mötas av en enda kontroll, temperaturmätning eller fråga om vart jag varit känns det absurt att ingen vill kontrollera mig. Kanske har det ingen som helst betydelse om man regelbundet kollar människors temperatur. Men psykologiskt kan det ha en betydelse.

Åtminstone om tilliten i övrigt är liten.

I El Salvador packade vi våra saker direkt. Fick fram nya resrutter och flygbiljetter och några timmar senare var de första av oss på väg. När jag själv insåg att jag verkligen skulle hinna med det (sannolikt) näst sista SAS-planet från New York var det inte utan en viss lättnad. Det kändes som om jag förstått situationen och fattat rätt beslut, i rätt ögonblick. Många andra tog det lugnare, ville liksom inte tro att just de skulle drabbas. Så är det också när krig och konflikter bryter ut.

Kris skapar samhörighet
När Muminfamiljen anar att världens undergång kanske är nära (Kometen kommer) plockas äppelvinet fram och den dystre bisamråttan tackar för säkerhets skull ja till ett andra glas. Där ute rasar stormen. Det är trots allt rätt mysigt. Och det går ju också bra, till slut. Åtminstone i Mumindalen.

Människor är förmögna att göra fantastiska saker under kriser. Då växer solidaritet och omsorg, humorn blir ett sätt att hantera det absurda i tillvaron, konsten, litteraturen och musiken allt viktigare. Det ”berömda” Churchill-citatet från andra världskriget om att ”Utan kultur har vi inget att försvara” är lite för bra för att vara sant. Sant är däremot att Council for the Encouragement of Music and the Arts bildades 1940, mitt under andra världskriget, för att stärka den brittiska kulturen. Från 1946 var dess ordförande förresten en viss John Maynard Keynes.

Vilken omställning kan vi förvänta oss?
”Hemulen var den enda som inte var förvånad över att jorden fanns kvar. Han bar ner sitt frimärksalbum på sandstranden för att ordna det definitivt och lade meteorstenar i hörnen för säkerhets skull.”

Nu pratar många om att krisen ska kunna skapa möjlighet för den stora klimatomställningen, strunt samma att massor av människor kommer att bli arbetslösa under tiden. Det är sant att luften över Kina blivit tillfälligt renare, men som Victor Galaz på Stockholm Resilience Center, varnar kan krisen istället mycket väl komma att hindra långsiktiga insatser för ett mer hållbart samhälle.

Den dag återhämtningen börjar kommer vi inte ha råd att göra annat än att köra miljön i botten. Så var det efter finanskrisen i Asien 1997 då avskogningen ökade, skriver han.

Men tänk om han har fel? Om vi faktiskt bygger något nytt? I Venedig ser man numera fiskarna simma i kanalerna och enligt beräkningar av forskaren Marshall Burke vid Earth System Science vid Stanford University i USA leder minskade utsläpp till följden av den ekonomiska nedbromsningen till att färre dör (av bland annat luftföroreningar), jämfört med de som så här långt avlidit under epidemin. (Se satellitbilder över Italien).

Det känns som en absurd paradox, men den är långtifrån orimlig.

Så, vad krävs av oss alla? Lite större ödmjukhet kanske.

Just nu talar mycket för att krisen kommer att prägla oss för en lång tid framöver. Samtidigt kan vi ju inte avstå från att göra annat, från att lyfta andra frågor, från att driva annat som är viktigt. Det är nu vi måste bli kreativa och tänka nytt.

Och från Gaza kommer samtidigt hälsningen:

Dear citizens of the world, how does it feel to be isolated and without the Freedom of movement?

Det sistnämnda tål att tänka på, särskilt den dag resten av världen lämnat covid-19 bakom sig.

I Gaza finns inget normalt att återgå till.

David Isaksson

Previous Är corona den game-changer vi väntar på?
Next Libanons påhittiga revolution utmanar även corona