ANALYS. 2019 hyllades de kurdiska styrkorna som hjältar efter att de besegrat IS i Syrien. Men när de attackerades av den syriska regeringen brydde sig ingen. Nu har det kurdiska självstyret i praktiken upphört att existera och tusentals människor befinner sig återigen på flykt, skriver Malena Rembe.
Detta är en analys. De åsikter som framförs är författarens egna.
Under årets första veckor har det kurdiskledda självstyret i nordöstra Syrien, DAANES (Democratic Autonomous Administration of North and East Syria), i praktiken upphört att existera. Efter intensiva strider mellan Syrian Democratic Forces (SDF) och styrkor underställda Syriens centralregering har Damaskus återtagit kontrollen över strategiska städer, infrastruktur och naturresurser. Att tidigare SDF-allierade sunniarabiska förband bytte sida påskyndade utvecklingen och blottlade självstyrets begränsade politiska förankring. Återigen har flyktingar setts på vägarna, sjukhus överbelastats och lidandet fördjupats i ett land med över sju miljoner internflyktingar.
Det var samma kurdiskledda styrkor som 2019, med avgörande stöd från en USA-ledd koalition där även Sverige ingick, besegrade Islamiska statens sista territorium i Baghouz. De betalade ett högt pris i stupade och tog därefter ansvar för tiotusentals IS-fångar och deras familjer – inklusive omkring flera tusen från västländer. Då hyllades de som hjältar. I dag har de övergivits.
USA och dess allierade valde denna gång att inte ingripa militärt till SDF:s försvar utan hänvisade i stället till avtalet från mars 2025 mellan Syriens transitionspresident Ahmed al-Sharaa och SDF:s överbefälhavare Mazloum Abdi. Avtalet, som formellt skulle innebära integration av SDF i den syriska armén, har i praktiken använts för att avveckla självstyret snarare än att integrera det.
Oförenliga visioner för Syriens framtid
Konflikten bottnar i oförenliga visioner för Syriens framtid. Al-Sharaa, med bakgrund i islamistiska al-Qaida, Nusrafronten och Hayat Tahrir al-Sham (HTS), tills nyligen listad som terrorist och krigsförbrytare, leder ett projekt där arabisk nationalism och islam utgör den överordnade ramen. Minoriteter tolereras snarare än inkluderas. Mazloum Abdi representerar motsatsen: ett sekulärt, decentraliserat och pluralistiskt projekt där jämställdhet, minoritetsrättigheter och lokalt självstyre varit bärande principer. SDF:s militära avgörande roll i kampen mot IS gav internationell legitimitet – men inget långsiktigt skydd.
För SDF innebar marsavtalet initialt hopp om begränsad autonomi och rättighetsgarantier; för Damaskus fullständig underordning. Avtalet implementerades dock aldrig. Kravet att SDF endast skulle integreras på individnivå, utan bevarade förband och utan kvinnliga enheter som YPJ, var en av faktorerna som gjorde avtalet politiskt oacceptabelt för SDF. Samtidigt ålades i avtalet SDF fortsatt ansvar för IS-fängelser och läger som al-Hol. Detta ansvar övergick dock formellt till transitionsregeringen den 20 januari, enligt USA:s sändebud Tom Barrack.
Under ett fyradagars eldupphör som inleddes den 20 januari tog centralregeringens styrkor kontroll över flera fängelser som höll IS-stridande och lägret al-Hol där deras familjer hölls frihetsberövade. Rapporter visar hur stängsel öppnades och IS-anhängare rymde eller släpptes, vilket kraftigt ökar risken för ett återuppvaknande av IS. Lokala miliser med familjeband och historisk sympati för IS agerar dessutom ibland utanför centralmaktens faktiska kontroll. Övergrepp mot kurdiska kvinnliga soldater och civilbefolkning har rapporterats. Det är oklart vilken väg SDF väljer. Den kvinnliga styrkan YPJ hälsar från den belägrade staden Kobane via länk att de kommer att försvara sig till slutet. Turkiska proxystyrkor är samtidigt närvarande i området och bidrar på regeringssidan med bland annat drönarattacker.
USA:s strategiska omsvängning
USA:s hållning markerar en tydlig strategisk omsvängning. SDF beskrivs nu som en tidigare ”nyttig partner”, men inte längre nödvändig när en centralregering – sedan december 2025 formellt en del av koalitionen mot IS – tagit plats. Ett synsätt som förminskar SDF:s roll som stabiliserande aktör. Amerikanska CENTCOM:s beslut dagen efter att börja överföra IS-fångar till Irak väcker ytterligare oro, inte minst med tanke på irakiska summariska rättegångar och dödsstraff som tidigare mött skarp människorättskritik. Men det skapar också ytterligare misstro kring vad USA utlovar, och om de egentligen litar på att centralregeringen kan hantera IS-fångarna.
Självstyret var från början strukturellt sårbart. DAANES växte fram ur det syriska inbördeskrigets maktvakuum och dominerades av PYD, med nära band till PKK. Den sekulära och feministiska ideologin vann inte alltid gehör hos den icke-kurdiska befolkningen, trots att majoriteten av SDF:s stridande var sunniaraber. Internationellt erkännande uteblev, Damaskus motsatte sig autonomin, Turkiet motarbetade den aktivt och undertecknade avtal med al-Shaara. Västvärlden förblev ambivalent. I samband med Sveriges Natoansökan markerade även Sverige tydligt avstånd.
IS-fångar släpps fria
Risken för övergrepp mot civila och minoriteter är stor, internflykten väntas öka och det humanitära stödet är kraftigt nedskuret och har dessutom begränsad närvaro. Andra minoriteter i Syrien följer utvecklingen med fasa och de djupa sekteristiska spänningarna i landet kan antas öka.
Regionalt känner sig den etno-religiösa yezidiska minoriteten – som var Islamiska statens primära måltavla för folkmord 2014 och har sin hemvist knappa 20 mil från lägret al-Hol där tiotusentals IS-anhängare hållits fängslade tills nyligen – skräckslagna för att historien ska upprepa sig. Kurdiska protester i grannländerna kan eskalera. PKK:s beslut att avsäga sig väpnad kamp i Turkiet – som till viss del skedde för att minska stigmat för SDF – kan komma att omprövas.
För västvärlden är frågan om de tusentals västerländska IS-fångarna akut. Om de inte hålls säkert fängslade ökar risken för rymningar. Repatriering har västländerna hittills sagt nej till. Att föra fångarna till Irak innebär samtidigt både logistiska och rättssäkerhetsmässiga risker, även för de tiotal svenska män som suttit frihetsberövade sedan 2019. Iraks rättegångar mot IS är ökända för sin bristande rättssäkerhet. IS har dessutom omfattande närvaro även i Irak och gränsen mellan Irak och Syrien är porös. Ingen kan heller längre förvänta sig att SDF lämnar över bevismaterial som insamlats efter IS fall, material som kunde varit centralt för kommande åtal i bland annat europeiska domstolar. Om materialet hamnar i den syriska centralregeringens händer är det kanske troligare att det förstörs, än lämnas till rättsvårdande funktioner nationellt eller internationellt.
Ett politiskt svek
Det kurdiska självstyrets fall är inte i första hand ett militärt misslyckande, utan ett politiskt svek. Ett projekt som bar huvudbördan i kampen mot Islamiska staten, stabiliserade en av Syriens mest sårbara regioner och fungerade som ett konkret alternativ till både jihadism och centraliserad auktoritär makt, övergavs när det inte längre passade västvärldens kortsiktiga strategiska intressen. Att detta skedde genom hänvisning till ett integrationsavtal som i praktiken användes för att avveckla självstyret, snarare än att skydda det, gör sveket desto tydligare.
Signalen från USA och dess allierade är svår att misstolka: lojalitet, uppoffringar och levererade resultat ger inga garantier. Partnerskap gäller så länge de är funktionella – därefter är de utbytbara. Detta undergräver inte bara förtroendet för västmakter i Syrien, utan skickar en långtgående varning till alla aktörer som överväger samarbete i framtida konflikter, både i regionen och globalt.
Konsekvenserna riskerar att bli djupgående. Kurder och andra minoriteter lämnas med en erfarenhet av att rättigheter och skydd är förhandlingsbara. Samtidigt försvagas de aktörer som faktiskt visat förmåga att bekämpa jihadism och hålla Islamiska staten stången. Resultatet kan bli ökad radikalisering, nya vågor av flyktingar, återuppbyggda jihadistiska nätverk och ett Syrien där statsmakten återigen vilar på tvång snarare än på legitimitet.
Det som nu sker i nordöstra Syrien är därför inte en isolerad regional utveckling, utan ett strategiskt vägval med konsekvenser långt bortom landets gränser. När västvärlden överger de aktörer som gjort det den själv inte velat eller kunnat göra, bidrar den aktivt till den instabilitet den säger sig vilja bekämpa. I det perspektivet framstår det kurdiska självstyrets fall inte bara som ett syriskt misslyckande – utan som ett västerländskt.
Malena Rembe
Mellanöstern-expert tidigare chefsanalytiker för kontraterrorism vid Säpo
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
