Ljudet av tutande bilar fyllde Damaskus – inte av ilska, utan av glädje! Ungdomar som dansade vid Bab Touma, med syriska flaggor virade runt axlarna. Ett år efter Assadregimens fall var glädjen omöjlig att ignorera, konstaterar Josephine Forthmann.
Efter en snabb offensiv av rebellstyrkor som tog huvudstaden Damaskus avslutade över ett decennium av inbördeskrig den 8 december 2024. Nu, ett år efter Assadregimens fall, fylls Damaskus gator av frihetsflaggor, symboler för en ny politisk era och en befolkning som vågar hoppas igen.
Affischer med interrimpresident Ahmed al-Sharaa pryder väggar som tidigare burit porträtt av Assad. Samma väggar bar fortfarande ärr, men nu hade man hängt upp ljusslingor och banderoller där det stod “sana jadeeda, balad jadeed” – ett nytt år, ett nytt land.
En underton av oro
På Umayyadtorget trängdes familjer, unga män rökte vattenpipa och äldre kvinnor delade ut dadlar. Men när jag frågade vad som egentligen firades, blev svaren mer försiktiga.
– Vi firar att tystnaden är över. Men allt annat, som ekonomin, jobben och framtiden är fortfarande ett frågetecken, konstaterade en 24-årig ekonomistudent.
Det där frågetecknet förstärktes av beslutet som dominerade samtalen i Damaskus veckorna före julen 2025. USA:s oväntade beslut att lyfta stora delar av sina sanktioner mot Syrien i 180 dagar, efter mötet mellan president Trump och al-Sharaa i Vita huset drygt en månad tidigare.
De amerikanska sanktionerna, som i över ett decennium strypt Syriens ekonomi och hindrat landet från att importera allt från bränsle till mediciner, hade format vardagslivet i varje syriskt hem. När strömmen stängdes av brukade invånarna räkna minuterna tills nästa nedsläckning. Apotekens hyllor gapade ofta tomma. Småföretag dog innan de ens hunnit starta.
Nu börjar det hända små saker.
– Nu har vi el tre gånger om dagen. Det är nte mycket, men mer än för ett par veckor sedan, berättade en caféägare som fortfarande drev sin verksamhet i skenet av nödlampor.
Att sanktionerna tillfälligt lättas innebär att syriska företag återigen får tillgång till internationella bankkanaler, att bränsle kan importeras lagligt och att mediciner inte längre måste smugglas från Libanon eller Irak. Men lika mycket som beslutet skapar hopp, väcker det misstankar.
– 180 dagar är ingenting. Det är som att ge ett glas vatten till en törstig och sedan säga att han ska klara sig själv, sa en äldre man vid Souq al-Hamidiyyeh.
Stormaktsspelet som formar framtiden
Mötet i den 10 november då Syriens president Ahmed al-Sharaa besökte Washington var historiskt. Det var första gången på nästan åttio år som en syrisk ledare satte sin fot i Vita huset och något som hade varit helt otänkbar före regimens fall.
Trump presenterade al-Sharaa som “en man jag kan göra affärer med”. I Damaskus påminde människor mig om att han inte sagt det om många andra ledare från Mellanöstern.
Samtal jag lyssnade till på gatorna i Damaskushandlade inte bara om ekonomin, utan om geopolitiken som nu tar ny form. USA:s erbjudande om en amerikansk militärbas i Damaskus, kombinerat med långsiktiga förhoppningar om att Syrien på sikt kan ansluta sig till Abrahamavtalen och normalisera relationen med Israel, skapar lika många farhågor som möjligheter.
– Om USA vill minska Irans grepp om Syrien välkomnar vi det. Men ingen här vill att vårt land ska bli ännu en bricka i någon annans spel, sa en ung ingenjör jag talade med i Damaskus.
Konkreta planer krävs
Allt kokar ner till en sak: blir livet bättre? Det handlar inte om geopolitik eller Washingtons signalpolitik, utan om om familjer i Damaskus får el, om skolor kan värmas, om sjukhusen fylla sina medicinskåp och om unga kan hitta jobb som får dem att stanna i landet. De lyfta sanktionerna är bara en öppning, inte en lösning. För att undvika ännu ett förlorat decennium krävs en konkret plan för återuppbyggnad och en politisk vilja att låta landets resurser nå befolkningen, inte försvinna i korruption eller nya maktcentra.
När jag lämnade Damaskus den kvällen gled ett bröllopståg genom trafiken. Brudparet stod upp i bilen, skrattade och vinkade förbi sönderbombade hus och rivna checkpoints – som om de insisterade på att framtiden fortfarande är möjlig.
Syrien står vid en korsväg. Fönstret för investeringar, återhämtning och ett liv med mer än bara överlevnad är öppet – men det kan snabbt stängas om makthavare inte agerar. Kommer landets ledare nya ledare visa att denna öppning betyder något – och att den inte går förlorad ännu en gång.
Josephine Forthmann
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
