DEBATT. De globala utmaningarna kan inte hanteras av ett land ensamt. Det krävs samordnade åtgärder. Även när de geopolitiska spänningarna och rivaliteten mellan stormakterna ökar förblir det multilaterala systemet ett unikt verktyg för att hantera ömsesidiga beroenden, skriver Ulrika Modéer och Tsegaye Lemma från UNDP.
Detta är en debattartikel. De åsikter som framförs är författarnas egna.
Det multilaterala systemet förblir, även när de geopolitiska spänningarna och rivaliteten mellan stormakterna ökar, ett unikt verktyg för att hantera ömsesidiga beroenden på ett sätt som ökar den nationella och globala välfärden. De komplexa utmaningarna i form av en global pandemi, en klimatnödsituation, ojämlikhet och risken för kärnvapenkonflikter kan inte hanteras av ett land eller en region ensamt. Det krävs samordnade, kollektiva åtgärder.
Utan ett fungerande globalt samarbete skulle konsekvenserna av covid-pandemin varit mycket värre. Initiativ som COVAX och FN:s socioekonomiska svar på COVID-19 bidrog inte bara till att lindra den akuta folkhälsan, utan hjälpte också beslutsfattare att se bortom återhämtning mot 2030 och hantera komplexitet och osäkerhet.
Det förödande kriget i Ukraina har varit ett kolossalt slag mot det internationella samfundets gemensamma insatser för att bevara freden och förebygga större krig. Detta betyder dock inte att det globala samarbetet är föråldrat. Tvärtom – det är avgörande i ansträngningarna att sätta mänsklig värdighet och planetär hälsa i centrum för ett gränsöverskridande samarbete.
Det nyligen ingångna avtalet inom ramen för Svartahavsinitiativet för spannmål är ett viktigt bevis på värdet av multilateralt samarbete, även under de svåraste omständigheterna för att säkerställa skyddet av dem som är mest sårbara för krigets globala konsekvenser. Utan detta avtal skulle de globala livsmedelspriserna ha stigit ännu mer, och sårbara länder skulle ha hamnat ännu mer i hunger och politisk oro.
Det multilaterala systemet står inför den uppenbara obalansen när det gäller att matcha de humanitära behov och utvecklingsbehov som finns med de biståndslöften som givits. Trots vissa givares ansträngningar att upprätthålla – och till och med öka – sina biståndsåtaganden står andra inför en ökad politisering av biståndet.
Eftersom kriget i Ukraina fortfarande rasar finns det en verklig möjlighet att flera givare kommer att utnyttja biståndsbudgeten för att täcka delar av eller hela kostnaden för att ta emot ukrainska flyktingar och återuppbygga den ödelagda ukrainska infrastrukturen och ekonomin.
FN-systemet, som är en central del av den regelbaserade internationella ordningen, finansieras huvudsakligen genom frivilliga öronmärkta bidrag. I slutändan ger detta givarländerna inflytande över målen för skapandet av globala kollektiva nyttigheter.
Finansieringsmönster tenderar att vara oförutsägbara, vilket gör det svårt att lägga upp strategier och planera på lång sikt. Även om öronmärkt finansiering gör det möjligt för systemet att leverera lösningar på specifika frågor i stor skala, riskerar systemets brist på kvalitetsstöd för finansiering att urholka dess multilaterala karaktär, strategiska oberoende, universella närvaro och utvecklingseffektivitet.
En nyligen lanserad rapport från Dag Hammarskjöld-stiftelsen och FN:s kontor för multilaterala förvaltningsfonder visar att mer än 70 procent av finansieringen till FN:s utvecklingssystem är öronmärkt, jämfört med 24 procent för Världsbanksgruppen och IMF och endast 3 procent för EU.
När världen står inför skrämmande utsikter för utvecklingsfinansiering 2022-2023 bör investeringarna inriktas på att skydda ett starkt och effektivt multilateralt system, ett system som fortfarande har ländernas och partnerländernas förtroende för att det levererar pålitliga tjänster. Ett sådant system har också visat sig komplettera bilateralt samarbete, syd-syd-samarbete och andra former av samarbete, bortom det traditionella utvecklingssamarbetet.
En undersökning från organisationen ODI visar att multilaterala finansieringsformer är mindre politiserade, mer efterfrågestyrda, och är mer selektiv när det gäller fattigdomskriterier än bilateral finansiering.
Trots de institutionella och byråkratiska utmaningar som det multilaterala systemet står inför, och som måste hanteras direkt, är det fel att dra sig tillbaka från ett gemensamt system av regler och normer som har tjänat världen i sju decennier.
De av oss som verkar inom det multilaterala systemet, särskilt inom FN:s utvecklingssystem, måste inse det svåra arbete som ligger framför oss. Vi måste fortsätta att visa att varje skattekrona används på ett klokt sätt och visar spårbara resultat, samtidigt som vi upprätthåller de högsta normerna i FN-stadgan. Förbättrad insyn i hur och var vi spenderar de medel som våra viktigaste partner anförtror oss och den internationella standard som finns för öppenhet när det gäller bistånd (IATI-standarden) har länge antagits som ett centralt krav i finansieringsöverenskommelsen.Det internationella nätverket för effektivisering av det multilaterala systemet (MOPAN) har bekräftat systemets värde för pengarna liksom det faktum att partnerskap med andra FN-enheter förbättrar programmen.
Naturligtvis måste systemet fortsätta att bygga vidare på framgångar och lärdomar för att bevisa för våra partner att vi fortfarande är värda deras förtroende och när det gäller att driva vår gemensamma agenda.
Det multilaterala samarbetets verkliga värde kan dock bara förverkligas fullt ut om världens länder har ett starkt politiskt engagemang som matchas med de nödvändiga ekonomiska investeringarna.
Ulrika Modéer
FN:s biträdande generalsekreterare och chef UNDP:s påverkansarbete.
Tsegaye Lemma
Chef för strategisk analys och företagsengagemang vid UNDP.
Översättning och bearbetning: David Isaksson.
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
