Sveriges materiella konsumtion har ökat kraftigt och detta äventyrar mål 12 i Agenda 2030, hållbar konsumtion och produktion. En nyckelgrupp för att nå ökad hållbarhet är inköpare och upphandlare, skriver Parul Sharma.
De viktigaste hållbarhetsfrågorna som bör ställas till näringslivet och offentlig förvaltning måste i nuläget vara hur och om det satsas på kompetensutveckling inom hållbarhetsspektrumet (det vill säga miljö, arbetstagarnas rättigheter, anti-korruption och mänskliga rättigheter) av deras inköpare och upphandlare. Varje gång företagsrepresentanter talar om innovativa miljö och klimatmässiga lösningar bör de direkt få en följdfråga om hur de säkerställer att deras produktionskedjor också är miljö och klimatsäkrade, samt hur deras inköpare är involverade i hållbarhetsarbetet. Varje gång vi hör resonemang kring cirkulär ekonomi, behöver vi ställa frågan om hur inköps- och upphandlingsmetoder i praktiken påverkas på företaget eller myndigheten av cirkulär ekonomi. Och varje gång det offentliga Sverige understryker hur framgångsrika vi är inom Sveriges gränser på hållbarhet, behöver vi ställa frågan hur det ser utanför Sveriges gränser, samt om – och hur mycket – det kompetensmässigt satsas på upphandlare. En stor andel av de varor och produkter som konsumeras i Sverige produceras i andra länder som har lägre hållbarhetskrav. Hur ser det ut med upphandlingskraven och inköpskraven i det offentliga och i det privata affärslivet? Enligt World living reportskulle det behövas drygt fyra jordklot om alla skulle följa svenskens konsumtions och produktionsmönster. Hållbar konsumtion och produktion, det vill säga mål 12 inom Agenda 2030, har av OECD identifierats som det mål där Sverige har störst utmaningar. Tar vi hänsyn till statistik som omfattar utsläpp från svenska företag som skett både utanför och innanför Sveriges gränser blir de totala utsläppen av klimatgaser år 2016 cirka 63 miljoner ton CO2 ekv.
Om vi inte väldigt snart förstår hur viktiga inköpare och upphandlare är för hållbar utveckling kommer vi att få det oerhört svårt att motivera hur vi ska bli det land som går i framkant för hållbar utveckling. ”Business as usual” för dessa professioner har visat sig vara ett stort hot mot hållbar utveckling och därför finns det bara en väg ut.
I mitt arbete möter jag ofta en frustration bland inköpare på svenska företag som i praktiken inte kan tillämpa och verifiera om uppförandekoden efterlevs i deras produktionskedjor. I mina revisionsuppdrag ser jag en skarp brist på uppföljningskompetens inom väldigt många branscher. Svaga genomlysningskrav för svenska företag vid internationell verksamhet är förstås en av anledningarna. Vissa branscher, såsom bygg och fastighetsbranschen, och i övrigt små- och medelstora företag ligger efter. Inom bygg- och fastighetsbranschen visar stickprov att det finns ett likhetstecken mellan den svenska miljöbalken och hållbarhetsfrågor. Byggsektorns totala årliga utsläpp av klimatgaser byggprocessen innan driftstagning det vill säga bostäder, lokaler och anläggningar var 2016 cirka 15 procent av Sveriges totala utsläpp. Men kom ihåg att hållbarhet handlar inte enbart om att kontrollera och mäta utsläpp, även mänskliga rättigheter och anti-korruption ingår som lika viktiga kompetensfrågor!
Små- och medelstora bolag kommer att behöva en stor stöttning i hållbarhetsfrågor som rör deras inköps- och produktionskedjor, här behöver vi kraftsamla och tänka till hur vi kan bidera.
Jag är övertygad om att en ordentlig kompetensutveckling och satsning av inköpare och upphandlare kommer att föra oss närmare den globala samhällsomställning vi behöver göra för att gå från linjär till cirkulär ekonomi.
Inköpare och upphandlare är helt enkelt oerhört viktiga i den svenska klimatomställningen!
Parul Sharma
Författare till boken Produktionskedjan. Ditt ansvar för människan och miljön
