Monica Zak – Sveriges äventyrligaste författare

Att berätta det oberättade har varit Monica Zaks livshållning – en drivkraft som tagit henne till några av världens mest riskfyllda och omvälvande miljöer. Hon har levt med gerillan i El Salvador, bott hos Kunafolket i Panama och tillbringat år till havs på en åldrande fiskeskuta.

Under mer än fem decennier har Monica Zak rest till platser få andra bevakat. Hon har skildrat gatubarn, barnsoldater, flyktingar, och ursprungsbefolkningar i samhällen präglade av krig, rasism och förtryck – ofta långt innan omvärldens intresse väckts.

Bakom hennes arbete finns en okuvlig nyfikenhet, en stark känsla för rättvisa och en ovanligt stark berättarförmåga. Sedan 1970-talet har hon skrivit över 60 böcker, översatta till 18 språk, främst för barn och unga. Hon har producerat ett tjugotal dokumentärfilmer för SVT och Rädda Barnen, skapat över 16 reportageresor runt om i världen, genomfört otaliga skolbesök och suttit som ledamot i Svenska barnboksakademin.

En av hennes mest kända böcker är Alex Dogboy, baserad på möten med gatubarn i Honduras. Boken fick enorm spridning i Latinamerika och har gjort så starkt avtryck att en särskild “Alex Dogboy-dag” instiftades som symbol för gatubarns livssituation.

En annan av hennes böcker, Min djungel, fick även den en stor internationell betydelse. När boken gavs ut i Japan bidrog den till bildandet av en barn- och miljöorganisation som granskade japanska skogsbolags verksamhet utomlands.

Nu är hon åter aktuell – inte med en ny bok, utan med en äldre berättelse. Hennes bok Pojken som levde med strutsar har blivit långfilm under titeln L’enfant du désert (“Ökenbarnet”) och hade premiär i Paris den åttonde april. Filmen har redan sålts till flera länder runt om i Europa och Afrika.

Räddad av litteraturen

I en intervju med Global Bar Magazine som sker i hennes arbetslägenhet intill Katarina kyrka på Södermalm, börjar hon med att ursäkta för kaffet:

– Som gammal seglare använder jag bara pulverkaffe när jag är ensam, hoppas att det går bra, säger Monica Zak och ställer fram två koppar på bordet.

Det visar sig snart att det var till havs hennes liv av resor, reportage och äventyr började. Eller kanske närmare bestämt under en danskväll i Stockholm 1964, då den 25-åriga Monica blev uppbjuden av en okänd man för en pasodoble.

– Under dansen berättade han att han ägde ett segelfartyg. Innan låten var slut hade jag fått jobb ombord som jungman, berättar Monica.

Sedan tonåren i Örebro hade hon arbetat, bland annat på den lokala tidningen, och sparat pengar för att kunna resa. Nu dök plötsligt möjligheten upp. Vid den här tiden var hon reporter på Aftonbladet i Stockholm och lyckades övertala redaktionen att ge henne tjänstledigt för att följa med segelfartyget söderut.

Resan gick mot Kanarieöarna. Ombord förälskade hon sig i en styrman, och när skeppet senare styrde in i Medelhavet valde de att lämna fartyget. I stället köpte de en närmare femtio år gammal fiskeskuta med en djärv plan: att segla över Atlanten mot Karibien.

Det blev början på ett liv till havs som skulle pågå i över sex år.

Ombord föddes sonen Christofer. Tillsammans färdades de genom Västindien, hamnade i våldsamma stormar i Bermudatriangeln och bodde hos kunafolket i San Blas-öarna utanför Panama. De seglade också till de öar och kuster där buckanjärerna en gång härjade – föregångarna till Karibiens senare piratmytologi.

Men det mest dramatiska äventyret väntade utanför Kuba.

När deras skuta närmade sig landet dök plötsligt ett militärfartyg upp. Beväpnade soldater med dragna vapen bordade båten och förde dem i land.

– Först trodde vi att det handlade om ett missförstånd, säger Monica.

Under förhören stod det klart att de misstänktes vara kontrarevolutionärer i uppdrag att störta Fidel Castro.

Hon försökte förklara att hon var journalist och författare och höll på att skriva en bok om Kuba. Efter en veckas fångenskap kom frågan som förändrade allt: Vad visste hon egentligen om kubansk litteratur?

– Jag nämnde min favoritförfattare. Då blev det tyst en stund.

Vakterna var först skeptiska, men när hon berättade att hon dessutom hade en av hans böcker ombord på båten gled samtalet gradvis över i något helt annat – litteratur istället för politik.

En stund senare kom beskedet:

“Ursäkta, det har blivit fel. Ingen som läst honom kan vara kontrarevolutionär.”

I stället för fängelse flyttades de till stadens finaste hotell med gratis mat och privatchaufför – bekostat av staten.

– Jag blev räddad av litteraturen, säger hon.

Kort därefter fortsatte livet till havs.

Berättelserna som hittar henne

För Monica har berättelserna sällan varit något hon aktivt jagat. De har snarare uppstått genom människor hon mött, platser hon hamnat på och situationer hon råkat kliva rakt in i.

– Att lyssna, vara nyfiken och kanske lite naiv också. Det är ofta då man hittar de mest spännande platserna och människorna, berättar Monica Zak och beskriver en livshållning där hon undviker att föreställa sig allt som kan gå fel. Ett förhållningssätt som tycks ha tagit henne in i miljöer där få journalister eller författare annars vågat arbeta.

Ett exempel var när hon lyckades ta sig in i det ökända Mariona-fängelset i El Salvador för att intervjua en politisk fånge – en plats dit varken journalister eller Röda Korset hade tillträde.

– Bara man smälter in och rör sig som om man redan hör hemma så går det, säger hon.

Samma förhållningssätt återkommer i hennes sätt att röra sig i naturen. Vid ett tillfälle simmade hon tillsammans med illustratören Bengt-Arne Runnerström medströms i Belizefloden för att studera djurlivet.

De lät sig drivas fram på rygg i det varma vattnet, sakta genom regnskogen. Över dem hängde träd, lianer och bambu ner mot vattenytan. Flera timmar passerade de utan att möta en enda människa.

Längs flodkanten rörde sig djuren: varaner och hägrar, ett hjortdjur och vrålapor. På en sandbank låg en krokodil och vilade i solen.

Ett annat exempel är tiden under inbördeskriget i El Salvador, då hon reste in i FMLN-kontrollerade områden dit utländska journalister inte hade tillträde. Det som från början var tänkt som en kort reportageresa blev i stället tre månader i bergen. Här kom hon nära människorättsaktivisten Marianella García Villas, en av de mest framträdande kritikerna av militärregimen.

Under vistelsen i El Salvador följde Monica med gerillans fotograf till området kring Quezalapafloden, där tusentals civila sökt skydd undan striderna. De skulle intervjua en äldre kvinna när området plötsligt attackerades och armén inledde en omfattande offensiv.

– Fotografen hörde ljuden före mig. Hon skrek åt mig att springa och kasta mig ner.

Kort därefter slog raketer och granater ner omkring dem samtidigt som flygplan bombade området.

– Jag är övertygad om att hon räddade mitt liv, säger Monica.

Senare fick hon veta att attacken beskrivits som en av de största luftoffensiverna under hela inbördeskriget. Den riktades mot civila flyktingar som gömt sig i majsfälten kring floden.

Kvinnan de intervjuade överlevde anfallet, men dödades några dagar senare i en militär massaker. Marianella García Villas, som stannade kvar för att fortsätta dokumentera arméns övergrepp, greps och misshandlades till döds.

Kort därefter blev Monica Zak själv måltavla. Salvadoranska tidningar och tv-kanaler publicerade ett fotografi från Marianellas beslagtagna kamera där Monica syntes tillsammans med två gerillasoldater. I bildtexten beskrevs hon som en ”internationell terrorist”.

– Då förstod jag att jag behövde lämna landet – och att det inte längre gick att göra det på vanligt vis.

Gerillan ordnade ett falskt identitetskort där hon utgav sig för att vara hembiträdet Monica Martinez. Med pengar insydda i klänningsfållen tog hon sig illegalt över gränsen till Guatemala.

Där stoppades hon av en gränspolis.

– Han tittade länge på mitt pass innan han till slut berättade att han en gång varit kär i en svenska som också hette Monica.

Polisen stämplade passet utan fler frågor och lät henne resa vidare mot Belize.

Det var långt ifrån sista gången Monica lyckades ta sig igenom situationer som i efterhand framstår som osannolika.

Latinamerikansk rockstjärna

Trots att hon arbetat i flera olika format – journalistik, faktaböcker och dokumentärfilm – är det framför allt  barn- och ungdomsböckerna som definierat hennes författarskap.

Det började egentligen av en slump.

Som utsänd av Aftonbladet för att rapportera om den upptrappade konflikten mellan USA och Panama skickades hon till en oljehamn. När hon anlände blev hon sjuk. Plötsligt gick dagarna från öppet hav, klar luft, bad och fiske till en tung industrimiljö där vattenytan låg täckt av olja. Feber och hosta höll henne kvar i kajutan i nästan en vecka.

– Jag hade ingenting att göra. Så jag började skriva. Det enklaste jag kunde komma på var en barnbok. Inspirationen blev min sons favoritdocka, förklarar hon.

Manuset lades åt sidan när hon tillfrisknade, och glömdes bort. Först långt senare, när pengarna dessutom börjat sina, kom ett telegram från Bonnier: de ville ge ut boken.

– Och sedan ville de ha två till!

Även om hennes böcker läses av både barn och vuxna är de flesta riktade till unga läsare. Det var inget medvetet val från början, berättar hon, utan något hon med tiden kom att fastna för. En anledning är att barn ofta tar berättelserna på stort allvar och engagerar sig i de livsöden hon skildrar.

Hon berättar också att reaktionerna från unga läsare ofta är direkta och personliga. Genom åren har hon fått mängder av brev, teckningar och andra uttryck för uppskattning – så många att hon skämtsamt säger att hela vinden är fylld.

Med tiden har hennes böcker också fått ett särskilt starkt genomslag i Latinamerika. Där har hon ibland mötts av reaktioner hon inte riktigt vet hur hon ska förhålla sig till.

– Ibland har det känts som att man blivit behandlad som en rockstjärna. Men det handlar förstås inte om mig, utan om Alex Dogboy.

Alex Dogboy har blivit hennes mest lästa bok och fått flera uppföljare. I dag har berättelsen fått en symbolisk status i delar av Latinamerika. År 2006 instiftade bibliotek i sju länder en egen “Alex Dogboy-dag”, där gatubarns situation lyfts i skolor och på bibliotek.

Runt om i Sverige har boken lästs i över 25 år. Nu i år har den dessutom fått en lättläst version framtagen för SFI, på efterfrågan av eleverna själva.

Kontakten med Nahin Velásquez – pojken som blev “Alex Dogboy” – har fortsatt genom åren. Monica Zak har besökt honom flera gånger i Honduras och beskriver deras relation som den mellan en mor och en son.

När boken släpptes startade hon en fond i hans namn, dit delar av intäkterna från böckerna går. Liknande upplägg finns för flera av hennes verk, där intäkter återförs till de personer och miljöer som inspirerat berättelserna.

Under intervjun plingar Monicas mobil till. Det är Nahins fru Heidy som berättar att förlossningen gått bra och att det tredje barnet blev en flicka.

– Jag har blivit mormor igen! säger hon.

Genom åren har Monica besökt otaliga skolklasser. Särskilt stark blev kontakten med klass 4B i Kungsängen, som engagerade sig i hennes berättelser om kunafolket i Panama. Klassen bjöd in henne för att berätta mer, och med hennes hjälp startade eleverna ett brevvänsprojekt med barn i San Blas-öarna. Kontakten växte så småningom till en egen “brevbok”.

För att kunna översätta och trycka boken till sina vänner i Panama gav eleverna först ut en svensk version. Den sålde i omkring 6 000 exemplar och uppmärksammades internationellt genom en recension i Times Literary Supplement i England under rubriken “One way of writing a bestseller”.

Intäkterna gjorde det möjligt att köpa skolmaterial för närmare 20 000 kr till barnen i Panama, och boken översattes senare till både spanska och kunaspråket tulegaya. Transporten blev ett äventyr i sig: lådorna skickades med lastfartyg till Panama, där armén sedan ordnade helikoptertransport för att nå de avlägsna öarlan i San Blas-arkipelagen.

– Mötet med den klassen kom faktiskt att forma hela mitt fortsatta yrkesliv, säger Monica.

Puman och det oförklarliga

– Har du kaffesump kvar? frågar Monica plötsligt. Frågan blir en ingång till något som verkar följa henne genom livet: ett intresse för det oförklarliga. På ett fartyg i Västindien började hon en gång läsa turisters händer, och upptäckte att samma typ av iakttagelser också kunde göras i kaffesump – mest, som hon säger, för underhållning.

Själv har hon också blivit spådd. Under en tågresa genom Europa i ungdomen började hon och en vän fantisera om medpassagerares liv. En man väckte deras misstänksamhet.

– Vi trodde att han var dubbelmördare.

Senare visade det sig att han i själva verket var fredsaktivist och till och med bjöd hem dem. När han i sin tur spådde henne började han gråta.

Hon skrattar åt minnet i dag.

Den här typen av glidningar mellan verklighet och föreställning återkommer i hennes möten med mayakulturen i Mexiko, där tron på nawal – ett andligt djur – är mycket stark.

– Man ska inte säga vad ens nawal är. Men min har visat sig vara en fladdermus, säger hon.

I gryningen, under en berättarfestival i Spanien, stod hon på scen när en man kom fram till henne och sa att han framkallat hennes nawal. Och mycket riktigt hade hon noterat att det flugit en fladdermus runt hennes huvud. 

Upplevelsen kom senare att inspirera till Pumans dotter, en av hennes mer uppmärksammade böcker som också blivit långfilm. Berättelsen utspelar sig under Guatemalas 36 år långa inbördeskrig och handlar om en mayaflicka som flyr landet efter en militär massaker. När hon senare återvänder för att söka efter sin försvunne bror vägleds hon av bilden av deras skyddsdjur – puman och ugglan.

Den märkligaste historien av dom alla

Pojken som levde med strutsar (2001) bygger på en tvåårig pojke som försvann i en sandstorm i Västsahara på 50-talet. Ett decennium senare började rykten cirkulera om att pojken fortfarande levde. Det visade sig att han överlevt genom att en flock strutsar tagit hand om honom som en av sina egna. 

Av alla historier hon mött menar Monica att detta är den mest fascinerande.

– Det låter osannolikt, men historien är sann, berättar hon.

Under en reportageresa i Algeriet avfärdade hon först berättelsen som en skröna. Men när hon senare insåg att den kunde stämma, började hon leta efter pojken.

Det blev början på ett nästan osannolikt sökande. Utan namn, utan tolk och i ett flyktingläger i ett land hon knappt kände rörde hon sig mer eller mindre i blindo. Till slut ledde slumpen henne till en spansktalande läkare som berättade om en ovanlig patient: en pojke som åt stenar och glas – ett beteende som iakttagits hos strutsar.

Monika sökte upp honom och hans mamma. På hennes fråga om varför svarade han: ”Det gjorde alltid min farfar.”

Farfadern visade sig vara pojken i den ursprungliga berättelsen. Han var då redan avliden, men familjen kunde bekräfta historien – och därmed blev boken till.

Mer än tjugofem år senare har berättelsen fått nytt liv. I april hade den franska filmatiseringen av Pojken som levde med strutsar premiär under titeln L’enfant du désert.

Efter filmens premiär har Monica återvänt till Algeriet hos familjen.

– Deras reaktion på filmen var bara glädje. De tyckte att det var fint att deras pappa och farfars historia fått berättas på nytt.

Nya resor, nya berättelser

När intervjun är slut ligger kartor, böcker och anteckningar fortfarande utspridda över skrivbordet. Några handlar om ett nytt thrillerprojekt, andra om en bok om människorna hon mött och platserna hon rest till. Resväskan står inte framme, men känslan är densamma: äventyren är långt ifrån över för Sveriges äventyrligaste författare, Monica Zak.

Elsa Udd

Fakta: Monika Zak

• Född: 1939 i Dresden, Tyskland. Uppvuxen i Örebro.
• Utbildning: Handelshögskolan i Göteborg och Journalistinstitutet i Stockholm.
• Yrke: Författare, journalist och dokumentärfilmare.
• Tidigare arbetsplatser: Nerikes Allehanda, Damernas Värld, Aftonbladet och Globen/Barnens Värld.
• Övrigt: Har producerat ett tjugotal dokumentärfilmer för SVT och Rädda Barnen. Tidigare ledamot i Svenska barnboksakademin.
• Författarskap: Har gett ut omkring 60 böcker, översatta till 18 språk.
• Bor: Södermalm i Stockholm.

Läs också

Palestinsk-israelisk film vann Oscar för bästa dokumentär

Uppläsning av artikel