När Trump stängde ned möjligheten att söka asyl i USA blev närmare 300 000 personer strandsatta – och skickade till länder som inte var deras egna. Vad hände sen? Och hur tänker de som kom från Venezuela om utvecklingen i landet idag?
Artikeln publicerades ursprungligen i The New Humanitarian. Läs originaltexten här.
Två små ärr på vardera sidan av hans vänstra lår påminner Mario Torres om den värsta dagen han har haft under de drygt två år han tillbringat på vägarna kors och tvärs genom Latinamerika i jakten på ett stabilt liv.
Mario Torres flydde från Venezuela 2018, när han bara var arton år gammal. Efter en vistelse i Colombia och Peru bodde han i Chile i fyra år. När de stigande levnadskostnaderna började göra livet outhärdligt bestämde han sig för att ge sig av i september 2024 och bege sig mot USA. Torres åkte buss, båt och tåg, och gick till fots, och korsade nio länder – en resa som tog månader.
Han korsade Darién Gap – den laglösa och farliga djungelsträckan som förbinder Colombia och Panama. I Costa Rica, Nicaragua, Honduras och Guatemala tog pengarna slut och resandet slet på honom. Men ingen av de svårigheter han stötte på kunde mäta sig med den dag i Mexiko då han fick de där ärren.
– Jag gick med en grupp migranter på vägen mot Coatzacoalcos (en mexikansk hamnstad i delstaten Veracruz), när tre beväpnade män dök upp från ingenstans. Det började bli mörkt och de här männen ville inte bara råna oss, de ville kidnappa oss, minns Mario Torres.
Mario Torres började springa. Efter en kort sprint kände han hur en kula trängde igenom huden på hans ben
– Efter att de skjutit mig sprang jag ytterligare 100 meter tills jag nådde en bensinstation. Det fanns flera poliser och militärer där, men de är alla likadana. De jagade inte efter männen, de ringde bara efter en ambulans och tog mig till sjukhuset.
Mario Torres tog sig så småningom till den nordmexikanska staden Monterrey i januari 2025, men då var det redan för sent.
App stängdes ned utan förvarning
När USA:s president Donald Trump återvände till ämbetet den 20 januari förra året började han införa en drakonisk migrationspolitik som i praktiken har satt stopp för asylansökningar vid gränsen mellan USA och Mexiko och skakat om migrationsdynamiken i hela Latinamerika.
Ett av de första stegen som Trump-administrationen tog var att stänga av en väg för människor i Mexiko att söka asyl i USA via mobilapp CBP One. På bara några minuter befann sig omkring 300 000 personer i appens kö, däribland Mario Torres.
CBP One hade skapats av den amerikanska tull- och gränsskyddsmyndigheten. År 2023 började den dåvarande presidenten Joe Bidens administration tillåta migranter i Mexiko att boka tider för att ansöka om asyl i USA med hjälp av appen. Programmet skapade en laglig väg för människor att söka skydd i USA. Men tekniska problem och det begränsade antalet dagliga tidsluckor ledde till att hundratusentals människor levde under ofta eländiga och farliga förhållanden i månader medan de försökte få en tid.
Folket från Kuba, de kommer inte att åka tillbaka. Från Haiti kommer de inte att åka tillbaka, och inte heller människorna från Afrika – de sitter fast här.
President Donald Trump stängde ner appen samma dag som han återvände till ämbetet, vilket lämnade hundratusentals asylsökande i limbo. Utan någon väg framåt började många vända om mot Sydamerika. Under flera månader fick den så kallade omvända strömmen en smula mediebevakning, men den försvann snart ur fokus.
Den internationella uppmärksamheten har riktats mot Trumps kontroversiella inrikespolitiska agenda och, på senare tid, hans utländska interventioner och krig. Djupa nedskärningar i humanitärt bistånd – ledda av nedskärningarna i USA:s budget för utrikesbistånd – har också lämnat de FN-organ och frivilligorganisationer som vanligtvis övervakar sådana saker utan pengar och kapacitet.
The New Humanitarian har tillbringat en stor del av de senaste 15 månaderna med att rapportera från hela Latinamerika i ett försök att pussla ihop ett svar på en brännande fråga: Vad hände med de 300 000 människor som såg sina drömmar om ett bättre liv plötsligt krossas när Trump återvände till makten?
Den bild som framträder är en situation som fortfarande är i ständig förändring: Vissa har återvänt hem, andra har slut på resurser och hamnat strandsatta i olika länder, medan många fortfarande letar efter en plats där de kan finna stabilitet.
Mario Torres berättelse – och hans känsla av förtvivlad förvirring – skulle kunna uttryckas på liknande sätt av otaliga andra asylsökande. Över ett år senare bor och arbetar han informellt i Panama City, fortfarande i försök att lista ut sitt nästa drag.
– Det är svårt att veta vad man ska göra. Det har skett så många förändringar, säger han.
Oklart vad som hänt
Det finns få uppgifter tillgängliga om den omvända migrationen från Mexiko. FN:s flyktingorgan, UNHCR, uppgav för The New Humanitarian att man inte hade följt vad som hände med personer som befann sig i CBP One-processen, och att man inte heller hade någon kännedom om att den mexikanska regeringen övervakade situationen.
Hjälporganisationer säger att minskande resurser har gjort det särskilt svårt att hålla koll på förändrade trender.
– Det finns växande luckor i vad vi vet om återvändande, deras nästa steg och situationen för strandsatta befolkningar i Centralamerika, bland andra migrationsdynamiker, säger Simon Tomasi, regionchef för Latinamerika och Karibien vid Mixed Migration Centre (MMC).
MMC lyckades intervjua omkring 1 500 personer som rörde sig söderut i Mexiko, Costa Rica och Colombia mellan mars och december förra året. Enligt de opublicerade resultaten kom den överväldigande majoriteten från Venezuela (85 procent), och 54 procent uppgav att de återvände till någon annan plats än sitt hemland. För dessa var de huvudsakliga destinationerna Colombia (49 procent), Peru (21 procent), Ecuador (11 procent) och Chile (8 procent).
Enligt officiella uppgifter från de colombianska myndigheterna verkar den omvända migrationen ha nått sin topp mellan mars och augusti förra året. Den har avtagit sedan dess men fortsätter fortfarande. Förutom venezuelaner visar de colombianska uppgifterna också att ecuadorianer, haitier, iranier och medborgare från ett flertal afrikanska och asiatiska länder också begav sig till Sydamerika från Mexiko.
Berättelserna från hjälparbetare och chefer för migrantboenden som The New Humanitarian talade med i Tapachula, en stad i södra Mexiko som många passerade på sin väg tillbaka söderut, bekräftade den bild som framträder av uppgifterna från MMC och de colombianska myndigheterna.
– Under första halvåret återvände [människor] till sina hemländer, främst från Venezuela eller Centralamerika”, säger José Espinoza, en läkare som arbetar för Läkare utan gränser i Tapachula.
– Människorna från Kuba kommer inte att återvända. De från Haiti kommer inte att återvända, och människor från Afrika sitter fast här, fortsätter han.
Många människor som såg sin möjlighet att söka skydd i USA gå upp i rök när Trump-administrationen stängde ner CBP One-processen. Andra, som Mario Torres, befann sig fortfarande i limbo.
Eduin, en 27-årig venezuelan som enbart vill berätta sitt förnamn, är en av dem. Han har suttit fast sedan i augusti förra året i Panama City med fru och två barn. Paret säljer choklad och kakor vid trafikljusen för att tjäna pengar. Mellan december 2025 och slutet av mars 2026 lyckades de spara ihop 572 dollar – nästan hälften av vad de säger sig behöva betala smugglarna för resan till Colombia.
Därifrån planerar de att ta sig till gränsen mellan Colombia och Venezuela, och så småningom hela vägen till Caracas, landets huvudstad. Under tiden är livet svårt.
– Vi lever dag för dag. Vi betalar 15 dollar om dagen för ett hotell, och varje biljett kostar 350 dollar för vuxna och lite mindre för barnen.Vi måste gå ut varje dag för att sälja. Varje dag är det samma sak. Det är väldigt svårt, konstaterar Eduin.
Vill till stabila länder
Trump-administrationens attack mot Venezuela och bortförandet av president Nicolás Maduro i början av januari 2026 har lagt ytterligare en dimension till många människors oro och osäkerhet.
Mario Torres vill inte stanna i Panama och säger att han hoppas att situationen i Venezuela snart ska ”lugna ner sig”. Han och många andra venezuelaner i Panama väntar på att se om den venezuelanska ekonomin börjar återhämta sig innan de återvänder. Andra, som helt tappat tron på att situationen kommer att förbättras, har gett upp tanken på att återvända.
– De vill ha ett stabilt land där de kan tjäna pengar, som Chile, Uruguay och Panama. De som är här stannar därför, konstaterar Mario Torres.
En regional offensiv mot migranter märks också i Panama, där förhållandena är extremt svåra. Mario Torres är papperslös och arbetar som servitör. Han får ingen lön, och hans enda inkomst kommer från dricks som kunderna ger honom. Det räcker knappt för att överleva. Vid sidan om de pengar han regelbundet skickar hem till sin mamma och det han måste betala för att hyra ett rum och leva, kan han inte spara tillräckligt för ett pass eller för den biljett han så småningom skulle behöva för att återvända till Venezuela.
– Vi sitter fast här och vet inte vad vi ska göra, om vi ska åka tillbaka till Venezuela eller inte.
Daysi, 26, en annan venezuelansk migrant som strandat i Panama City, befinner sig i en liknande situation. Efter att ha vandrat genom Latinamerika för att nå Mexiko tillbringade hon och hennes familj åtta månader med att vänta på en tid hos CBP One – tillräckligt länge för att hennes barn skulle hinna skrivas in i skolan. De stannade kvar i Mexiko i flera månader efter att Trump återinsatts, men i juni förra året beslutade de sig för att påbörja resan tillbaka mot Venezuela – dock inte för att stanna.
Daysi berättar att de ofta tvingades sova på gatan under resan, och att det var en daglig kamp att få ihop tillräckligt med mat.
– Ibland måste vi köpa något och dela det mellan oss. Det är det som drabbar oss hårdast, konstaterar hon.
Familjen fick inget humanitärt bistånd under resan, och i slutet av december 2025 sålde Daysi kakor vid ett trafikljus i Panama City för att tjäna pengar. Hon tjänade upp till 150 dollar per vecka, men det räckte inte för att fortsätta resan. Familjen planerade att åka tillbaka till Venezuela tillfälligt för att skaffa pass så att de kunde resa vidare till Peru.
I slutet av januari – efter USA:s attack mot Venezuela – hade The New Humantarian på nytt kontakt med Daysi
– Vi sitter fast här och vet inte vad vi ska göra, om vi ska åka tillbaka till Venezuela eller inte. Situationen är svår överallt, konstaterade hon.
Förändrade rutter
En av utmaningarna när det gäller att spåra vad som har hänt med människor som gör omvända resor har varit att hålla reda på de olika rutter som har dykt upp – särskilt med tanke på den minskade kapaciteten hos FN-organ och frivilligorganisationer.
Mer än 800 000 människor korsade Darién-passet på väg norrut mot USA under 2023 och 2024. Resan var utmattande och farlig. De som tog sig över berättade om rån, våldtäkter och människor som störtade ned och dog. Vissa drunknade när de korsade floder, andra lämnades kvar efter att ha blivit för trötta för att fortsätta. Människor attackerades av djur och utsattes för bett från giftiga ormar.
Efter att ha överlevt Darién en gång ville många av dem som återvände från Mexiko undvika att korsa det igen på vägen tillbaka till Sydamerika. I stället valde de att ta sjövägen, men även den visade sig vara förrädisk.
En rutt gick längs Panamas karibiska kust, där människor begav sig till små städer med få resurser för att gå ombord på båtar till Colombia. Minst tre personer omkom i skeppsbrott,. Vissa människor övergavs också på småöar när smugglarna som drev båtarna blev rädda för att åka fast.
En andra rutt längs Stillahavskusten från Panama till Colombia gick genom avlägset territorium där väpnade grupper var närvarande. Men omkring september 2025 verkar denna rutt ha stängts ner nästan lika snabbt som den uppstod. Lokalbefolkningen säger att migranter som tog den varnade dem som fortfarande var på väg eller strandade längre norrut för dess faror och rådde dem att välja andra alternativ. Hjälporganisationer fruktar dock att ett okänt antal människor som tog rutten helt enkelt har försvunnit.
Människoströmmen längs den karibiska rutten har fortsatt, men antalet har minskat, från 2 914 personer i mars 2025 till 816 i februari i år, med en liten uppgång till 1 041 i mars 2026, enligt colombianska uppgifter.
Hjälparbetare som The New Humanitarian talat med säger att de förväntar sig att strömmen kommer att ta fart igen eftersom många människor fortfarande är strandsatta på olika platser längs rutten från Mexiko till Sydamerika.
En av de främsta orsakerna till den senaste tidens nedgång är att smugglarnas biljettpriser har ökat från cirka 100 dollar till omkring 300 dollar, enligt Elías Cornejo, som driver Fe y Alegría, en organisation som arbetar med migranter i Panama.
– Det finns många människor som hålls kvar i Guatemala, Costa Rica, vid gränsen mellan Costa Rica och Panama och inom Panama som måste vänta tills de har tillräckligt med pengar för att betala sin resa, säger Elías Cornejo.
En annan humanitär hjälparbetare, som bad att få vara anonym, säger att antalet människor också kan ha minskat, eftersom de panamanska migrationsmyndigheterna nu stoppar migranter i staden Nuevo Tonosí, norr om Miramar – porten till den karibiska rutten – och endast släpper igenom dem som har tillräckligt med pengar för att betala det uppblåsta priset.
– Det är inte så att vi inte kommer att se några migranter längre. Det migranterna vi pratar med säger är att många fortfarande befinner sig i Centralamerika, främst i Mexiko och Guatemala, där de arbetar svart för att tjäna de pengar som behövs för att ta sig över till Colombia med båt, säger Leonarda de Gracia, projektledare på hjälporganisationen RET International i Panama.
Gängvåldet tvingar många på flykt
Den omvända strömmen är också bara en aspekt av en regional migrationsbild som kaotiskt har störts av Trumps politik. Förutom de som är på väg söderut drivs människor i Latinamerika och bortom fortfarande från sina hem av gäng- och kartellvåld, svåra ekonomiska förhållanden, politiskt förtryck och naturkatastrofer. Detta gäller särskilt Haiti, Kuba och Venezuela – alla länder mitt i kriser där USA spelar en roll.
Många tar sig fortfarande till Mexiko, antingen för att vänta där innan de försöker ta sig till USA eller för att de ser landet som en bättre chans till stabilitet än andra länder i regionen. Väl där har tiotusentals fastnat under svåra förhållanden i Tapachula. Enligt aktivister som övervakar rörelserna vid landets södra gräns finns det också en andra rutt som går förbi flaskhalsen i Tapachula.
– Den här rutten är den nya vägen för människohandel och narkotikasmuggling, säger Luis García Villagrán, en aktivist för migranters rättigheter i Mexiko och grundare av en sorganisationen Centre for Human Dignity.
I norra Guatemala delar smugglarna, som kontrollerar rörelserna genom landet, in människor i två kategorier: De med mindre pengar skickas till Tapachula, medan de som har råd med en mer ”exklusiv” tjänst förs över gränsen längre österut till den mexikanska delstaten Tabasco nära en stad som heter El Ceibo, enligt Luis García Villagrán.
Därifrån beger sig många människor – särskilt kubaner och venezuelaner – till städer på Yucatánhalvön, som Cancún, för att ansluta sig till etablerade samhällen. Andra fortsätter norrut längs rutter som kontrolleras av den organiserade brottsligheten till städer som Monterrey eller Guadalajara.
Människor från Kuba, där USA:s blockad riskerar att leda till humanitär kollaps, väljer också i allt högre grad att stanna i andra delar av Latinamerika, såsom Brasilien, Uruguay och Costa Rica. För att ytterligare förvärra den kaotiska situationen deporterar USA också hundratusentals människor till länder över hela Latinamerika – inklusive tusentals till andra länder än deras egna.
Detta är bara några av de föränderliga dynamikerna som hjälparbetare och migrationsexperter berättade för The New Humanitarian att de var medvetna om och hade svårt att övervaka.
– Sedan USA:s nedskärningar av finansieringen har vi mindre data och mindre kapacitet att samla in och analysera data för att förstå vad som händer på plats, konstaterar Simon Tomasi, från Mixed Migration Centre (MMC).
Sparkas ut från Chile
Den kraftiga ökningen av anti-invandringspolitik som antagits av ett växande antal högerledare i Latinamerika gör situationen ännu mer oförutsägbar. I Chile lovar den nyligen valde presidenten José Antonio Kast en Trump-liknande hårdare linje mot invandring. Kast har redan tillkännagivit planer på att sätta in militären, använda drönare för övervakning och bygga barriärer vid landets norra gräns för att hålla migranter ute. Han för också samtal med Peru och Ecuador om planer på att driva ut venezuelaner från alla tre länderna tillbaka till Venezuela.
Förutom José Antonio Kasts hårdare linje i Chile har El Salvador, Panama, Ecuador, Honduras, Guatemala och Costa Rica alla gått med på att ta emot tredjelandsmedborgare som Trump-administrationen försöker utvisa.
Samtidigt har den högerextreme presidenten Javier Milei i Argentina – som en gång var en fristad för migranter och asylsökande – inlett en hårdare linje, med razzior som liknar dem som genomförs av ICE i USA. Ett dussintal länder i regionen har också anslutit sig till Trumps initiativ ”Shields of the Americas” och åtagit sig att samarbeta med honom om gränskontroll.
– Migration ses inte längre som en humanitär fråga. Den ses som en nationell säkerhetsfråga – en fråga om USA:s nationella säkerhet, konstaterar Elías Cornejo, på Fe y Alegría i Panama.
Simon Tomasi varnar för att avskräckningspolitiken i regionen fångar många migranter mellan två återvändsgränder: växande hinder för legalisering och integration i värdländerna, och avsaknaden av förutsättningar som skulle göra det möjligt för dem att säkert återvända och återintegreras i sina hemländer.
– Vad kommer att hända med de hundratusentals människor som kommer att tvingas återväna? Regionen riskerar att skapa ännu större osäkerhet, immobilitet och påtvingad återvandring, menar Simon Tomasi.
Daniela Mohor
Eric Reidy
Ytterligare rapportering av Daniel Allott i Panama City och Joshua Collins i Buenaventura, Colombia. Rapporteringen för denna artikel har fått stöd av Fund for Investigative Journalism. Datavisualisering av Sofía Kuan. Redigerad av Andrew Gully.
Översättning och bearbetning: David Isaksson.
The New Humanitarian ansvarar inte för eventuella fel i översättningen.
The New Humanitarian puts quality, independent journalism at the service of the millions of people affected by humanitarian crises around the world. Find out more here.
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
