Årets Venedigbiennal var tänkt att bli lågmäld och fokusera på reflektion och gemenskap. I stället blev det en av de mest kontroversiella någonsin med protester, demonstrationer och avhopp. Vad säger den om vår samtid?

Venedig-biennalen, som äger rum vart annat år är den enskilt största händelsen i konstvärlden med två utställningsområden (Giardini och Arsenale) fyllda av verk och nästan hundra nationella paviljonger, många utspridda över staden. Att se allt är närmast omöjligt, åtminstone för den som har mindre än en vecka på sig, så det gäller att välja med omsorg – men också att gå planlöst och låta sig överraskas.

Grundtanken med årets Biennal – som bär titeln ”In Minor Keys” – var att den skulle ge utrymme för reflektion, återhämtning och gemenskap, bort från hastighet och spektakel mot ett långsammare sätt att berätta – och att ta del av konsten. I stället blev det en av de så här långt mest kontroversiella biennalerna – skapad av en curator som avled innan hon han göra klart sitt verk.

Allt började med att biennalens ledning meddelade att Ryssland skulle få komma tillbaka efter att den ryska paviljongen varit stängd sedan invasionen av Ukraina 2022, något som fick EU och värdlandet Italien att reagera. Sen valde juryn att hoppa av i protest mot att två länder – Ryssland och Israel vars ledare både är efterlysta för folkmord – fick tillåtelse at delta. Över 200 deltagande konstnärer skrev under ett öppet brev där de krävde att Ryssland, Israel och USA alla tre skulle utestängas. Under förhandsvisningen genomförde Pussy Riot en protestaktion utanför paviljongen och några dagar senare gick kulturarbetare och anställda ut in stor demonstration. Ja, det kunde ha börjat bättre.

När jag besöker biennalen en vecka senare är allt lugnt. Den ryska paviljongen är stängd och tillbommad. Den israeliska är kvar, om än flyttad till en annan plats (Arsenalen) då Israels permanenta paviljong sägs vara under restaurering. Sydafrikas utställningshall gapar däremot tom sedan landets kulturminister stoppat den tilltänkte konstnären (en performance som nu äger rum på annat håll i Venedig).

Stormat har det också gjort kring USA:s bidrag som styrts av Trumps politiska agenda, något som fick flera stora sponsorer att hoppa av. Nu fylls den glest besökta paviljongen av intetsägande skulpturer signerade Alma Allen (men kanske gillar Trump hans verk).

Men det finns mycket annat att uppleva.

Ända sedan 2015 då Biennalen curatades av Okwui Enwezor från Nigeria har den stora konstmönstringen i Venedig haft allt fler inslag av konstnärer från globala Syd och 2026 är inget undantag. Inne i huvudbyggnaden i Giardini möts vi av en stor textil skulptur av Big Chief Demond Melancon från New Orleans. Hans verk återkommer sedan på flera ställen, vilket också gäller andra centrala konstnärer i årets biennal.

I centrum står också den senegalesiske konstnären, poeten och dramatikern Issa Samb som blandade konst och vardagsliv (1945–2017) och den amerikanska konstnären Beverly Buchanan (1940–2015). Annars är det påfallande många unga (och nu levande) konstnärer som deltar, inte sällan från små länder och territorier som Puerto Rico och Libanon. Dessutom – förstås – många kvinnliga konstnärer.

”In minor Keys” är en musikterm och kan på svenska bäst till översättas till ”toner i moll”, men man kan samtidigt inte kalla 2026 års biennal för vemodig eller melankolisk. Tvärtom är den full av liv.

Mycket handlar om att skapa konst av gamla prylar, textil och färdiga föremål (upphittade ringar från New Yorks tunnelbana till exempel). Här finns en stark koppling till Marcel Duchamp och hans readymades, vardagliga föremål som genom sin placering och förnyade användning därmed blev konst (Duchamps urinoar som det bäst kände exemplet). Marcel Duchamp bärbara museum ”Boîte-en-valise” finns också med redan i utställningens början.

Men även om det finns en politisk ansats, inte minst kring migration och arvet efter kolonialismen, är tonen lågmäld. Här finns inte plakat- eller protestkonst, utan snarare berättelser om vardagsliv. Det gäller även för de palestinska – och ukrainska konstverken. 

Curatorn Koyo Kouoh som ursprungligen kom från Kamerun, men som under många år varit museichef i Schweiz (och som alltså han avlida långt innan Biennalen var klar), var intresserad av hur konstnärer som arbetar långt ifrån varandra kan ställa liknande frågor, eller av andra skäl också kopplas samman. I ett av verken lyfts banden mellan Senegal och Vietnam som uppstod efter att senegalesiska soldater, som kämpat för den franska kolonialmakten i Vietnam, flyttade hem med sina vietnamesiska fruar. Historien berättas av en nu åldrad vietnamesisk-senegalesisk gangster och får en att längta till Dakar. Även i den tyska paviljongen finns Vietnam med, då i form av det liv som vietnamesiska gästarbetare levde i dåvarande DDR, även det ett återseende.

En annan – och minst lika märklig historia – uppstår efter freden i Libanon 1990 då de stridande väljer att sälja sina vapen till aktörer i dåvarande Jugoslavien. När vapnen, som bland annat hamnar i staden Ljubljana, lastades av visade sig pallarna vara målade av konstnärer. Men av vilka och varför? De skänktes till ett konstmuseum där de blev liggande, ända tills de hittades av den nuvarande konstnären. Fortfarande vet ingen varför de gjordes.

I den argentinska paviljongen går vi längst stigar skapade av salt och spanar ut över ett saltlandskap, där hav, berg och fiskar tecknats med svart kol i den vita sanden. Det blir en total upplevelse som stämmer väl överens med det övergripande temat. Andra länder som lyser upp är Indien och Marocko.

Det enda riktigt spektakulära bjuder Österrike på där Florentina Holzingers performance under titeln Seaworld Venice visar en översvämmad värld som badar i urin – och med nakna kvinnor i dyktankar och på vattenskotrar som skvätter vätskan på publiken.

Är det bra då? Ja, det beror nog på vem man frågar. Kritiken mot 2026 års upplaga av Biennalen (från framför allt vita, manliga kritiker i väst) har bland annat varit att den är för slätstruken och förutsägbar. Det är också få verk som sätter sig direkt, men efter att vi gått en andra gång genom den väldiga Arsenalen växer utställningen och bildar en helhet. Det gäller inte minst Nick Caves (nej, inte ”den Nick Cave”) stora, men ändå stillsamma skulpturer i svart metall.

Om man ska vara kritisk mot något så är det kanske snarare bristen på humor. Men även här finns det undantag som den japanska paviljongen där besökarna får låna varsin bebisdocka att gå runt med – ett verk som förstås också knyter an till den globala migrations- och befolkningsfrågan.

Så helt fel ute är kanske inte ”In Minor Keys” trots allt.

David Isaksson

Så här fungerar Biennalen

Biennalen uppbyggd kring två huvuddelar: en central utställning – som denna gång bär titeln ”In Minor Keys” och som finns på två huvudsakliga utställningsplatser: Giardini och Arsenale  och i en rad nationella paviljonger. I Biennalens hjärta, trädgården (Giardini) finns 29 permanenta nationella paviljonger (mer än hälften kommer från Europa, Sverige har ingen egen utan delar en ”nordisk” med Finland och Norge), medan övriga nationella paviljonger är belägna i det vidsträckta före detta varvsområdet Arsenale och på andra platser runt om i staden. Totalt deltar 99 länder, varav tolv från Afrika. För första gången deltar också den lilla ö-nationen Nauru.

Biennalen i Venedig pågår till den 22 november 2026. Bäst – med tanke på mängden turister i Venedig – är att besöka utställningen antingen i början eller slutet av perioden. Och kommer du inte dit så passa på att se utställningen “When We See Us” med afrikanska konstnärer som Liljevalchs i Stockholm visar fram till augusti 2026. Den är nämligen också skapat av Koyo Kouoh

Läs också

Venedig: Magisk surrealism när kvinnor erövrar konstvärlden

Uppläsning av artikel