DEBATT. Regeringens politik i Västafrika visar på en märkbar tondövhet som är rent skadlig. Att dra in stödet till Burkina Faso och Mali lämnar dörren öppen för Ryssland som satsar kraftfullt på Afrika. Det skriver forskarna Sten Hagberg och Susanne Alldén som båda har en lång erfarenhet från regionen.
Detta är en debattartikel. De åsikter som framförs är författarnas egna.
I Regleringsbrevet till Sida den 21 december 2023 fastslår den svenska regeringen att strategierna för Sveriges utvecklingssamarbete med Burkina Faso, Mali och Sydsudan upphör att gälla och att verksamheten ska vara avslutad senast den 31 december 2024.
Regeringen avslutar därmed utvecklingsbiståndet till tre av världens mest utsatta länder. Enligt FN:s index för mänsklig utveckling ligger Burkina Faso, Mali och Sydsudan på 184:e, 186:e respektive 191:a plats. Enligt Emergency Watchlist, som upprättas av International Rescue Committee (IRC) för att sammanfatta den humanitära situationen i världen är Sydsudan, Burkina Faso och Mali på tredje, fjärde respektive sjätte plats från slutet. Regeringen hävdar att ”det humanitära biståndet” inte ska drabbas utan att det är det långsiktiga utvecklingsbiståndet som avslutas. Men som vi visar i den här texten är samverkan mellan det ”kortsiktiga humanitära stödet” och ”det långsiktiga utvecklingsbiståndet” ofta nödvändigt för att nå de mest utsatta.
Vi som skriver detta har lång erfarenhet av att arbeta i Burkina Faso och Mali, inom utvecklingsbistånd och inom utvecklingsforskning. I det följande koncentrerar vi oss på västra Sahel, i synnerhet Burkina Faso och Mali, utan att på något sätt bortse från den likaledes prekära situationen i Sydsudan.
Vi menar att regeringens beslut är oklokt, tondövt och skadligt, eftersom det drabbar de krafter och de processer som regeringen säger sig vilja värna. Dessutom påverkas viktiga möjligheter till samverkan mellan det långsiktiga utvecklingsbiståndet och det kortsiktiga humanitära stödet. Med detta beslut överger regeringen långsiktiga insatser i några av världens mest utsatta länder och pratar hellre om synergier mellan utvecklingssamarbete, främjande och handels- och migrationspolitik.
Beslutet visar dessvärre att regeringen är tondöv. Istället för att anpassa verksamheten till ett prekärt säkerhetsläge, lyssna till demokratiska krafter och röster i Burkina Faso och Mali samt agera utifrån att Sahel idag är en geopolitisk hotspot lyfter man fram svenska egenintressen. Att i nu-läget dra in stödet till Burkina Faso och Mali lämnar dörren öppen för andra stater och krafter, företrädesvis Ryssland som satsar kraftfullt på Afrika.
Stick i stäv med EU:s Sahelpolitik
Regeringens beslut om att avsluta biståndet till Mali och Burkina Faso går också stick i stäv med EU:s resonemang. År 2021 antog EU ny integrerad strategi för Sahel där det bland annat understryks:
[…] vikten av ett civilt och politiskt språng med fokus på både stabilisering på kort sikt och möjligheterna till en socialt, miljömässigt och ekonomiskt hållbar utveckling på lång sikt, när den militära insatsen är avslutad.
Främjandet, skyddet och förverkligandet av alla mänskliga rättigheter ska även i fortsättningen stå i centrum för EU:s stöd till Sahel liksom insatserna för samhällsstyrning och rättsstatsprincipen, kampen mot korruption och tillhandahållandet av grundläggande samhällstjänster till alla befolkningsgrupper[…] .
Även om mycket har hänt i Burkina Faso och Mali sedan april 2021 – en militärkupp i Mali (maj 2021), två militärkupper i Burkina Faso (januari och september 2022), ett försvagat G5-Sahel samarbete, ett hårdare samarbetsklimat, etc. – har EU trots allt fortsatt samarbetet med Sahel-regionen, eftersom EU anses vara en relevant partner och röst. Argument som förts fram i Bryssel med stöd i de europeiska huvudstäderna är att om vi överger Sahel så öppnar det upp för andra stater (exempelvis Ryssland och Kina) att öka sitt inflytande. Samtidigt ser EU vikten av att bistå med stöd i kampen mot Islamiska Staten och Al-Qaida-stödda terroristgrupper som växer sig allt starkare i regionen. Vägen till kuststaterna i Västafrika lämnas dessutom öppen om vi inte arbetar för att bekämpa de drivande faktorerna som framgångsrikt möjliggör lokal rekrytering in i dessa väpnade grupper. Den svenska regeringens beslut kan därmed även få geopolitiska konsekvenser.
EU:s budskap har understrukits gång efter annan och Sverige har ställt sig bakom denna linje. Även om direkt militärt stöd till kupp-regimer inte är möjligt så kan och bör EU och dess medlemsstater bistå med annat relevant stöd för att motverka en fortsatt negativ utveckling i landet. Att nu avsluta ett utvecklingsbistånd som stärker civilsamhällets position, ökar möjligheten till fri media och yttrandefrihet, arbetar för att minska det demokratiska underskottet, och stärker kvinnors och flickors ekonomiska egenmakt kommer få märkbara effekter, i synnerhet i en tid när Mali och Burkina Faso är som mest fragila.
Militärkupp – stanna kvar eller sanktionera?
Burkina Faso och Mali har det senaste decenniet varit svårt drabbat av terrorism. Osäkerheten är på många håll total. Minst tre miljoner internflyktingar och stora delar av ländernas yta kontrolleras inte av Al-Qaida och IS-anknutna grupper. Då det demokratiskt valda styret i länderna inte klarade av säkerhetsproblem tog militären slutligen makten. I Mali i augusti 2020 tog en grupp officerare makten efter ett folkligt uppror mot valfusk, stängda skolor, korruption, etc. En ny kupp genomfördes av samma officerare i maj 2021. I Burkina Faso föll presidenten i januari 2022 efter ett flertal massakrer av civila och militärer och som tydde på en oförmåga att hantera säkerheten. I september 2022 genomfördes en ny kupp av i stort sett samma militärer. Kupperna var demokratiska bakslag, men de handlade också om statsledningens totala oförmåga att styra länderna. Att några av världens fattigaste länder som drabbats av utbredd och våldsam terrorism ser kuppmakare ta makten är inte konstigt. Frågan är hur omvärlden bör agera.
Man kan förstås argumentera att vid en militärkupp bör allt utvecklingsbistånd frysas och att det så kallade internationella samfundet (FN, USA, Europa, Afrikanska unionen, de västafrikanska staternas organisation ECOWAS, m.fl.) bör isolera landet och införa sanktioner. Det låter bra och kraftfullt, men har i verkligheten sällan önskad effekt och tenderar snarare att slå hårdast mot en redan mycket utsatt civilbefolkning.
Istället har vi lärt oss, från våra erfarenheter på plats i Mali och Burkina Faso, hur viktigt det är att våga stanna kvar och bedriva ett flexibelt utvecklingsbistånd som kan anpassas till och möta de behov som befolkningen har. Efter kupperna i de två länderna anpassades det (redan begränsade) stöd som gick direkt till staten. Sverige har ofta haft en striktare hållning än andra givare. Samtidigt har Sverige i Mali fått en koordinerande roll när andra givare tagit ett kliv tillbaka. Detta är särskilt tydligt när det gäller samordning av de humanitära insatserna i Burkina Faso och Mali; Sverige är en viktig aktör, som utöver humanitärt stöd via vårt bilaterala bistånd kunnat stärka en ”nexusansats”, dvs. utveckla samverkan mellan kortsiktiga humanitära insatser och mer långsiktiga utvecklingssatsningar och vid behov även arbeta för att motverka de faktorer som skapar instabilitet.
Genom att både bedriva humanitärt stöd och utvecklingsbistånd till aktörer som UNICEF, Rädda barnen eller FAO har Sverige spelat en nyckelroll för att humanitärt stöd når de mest sårbara och akuta situationer. Om inget bilateralt utvecklingsbistånd finns som kan bygga vidare på att hantera krisernas grundorsaker kommer svenskt humanitärt stöd i allt större utsträckning endast bli ”brandkårsutryckningar” istället för att arbeta för att släcka bränderna mer utförligt och i bästa fall angripa grundorsakerna.
Bistånd, business – och migration!
Men det är klart. Ser man till den svenska regeringens prioriteringar såsom fastslagits i den nya Reformagendan så har Mali och Burkina Faso mindre att erbjuda i termer av handelsutbyten och migrationspolitik. För i själva verket verkar det vara där skon klämmer. Bistånd ska gå hand i hand med business! Att handel är viktig är inget nytt, men här tycks svenska egenintressen, snarare än globala problem, vara vägledande. Detsamma gäller Reformagendans koppling till migrationspolitiken. Regeringen skriver: ”Biståndspolitiken ska också utvecklas för att bli ett bättre verktyg för att främja återvändande, frivillig återvandring och hållbar återintegrering samt för att minska den irreguljära migrationen”. Antalet asylsökande som anländer till Sverige från Sahelregionen är relativt obetydligt i ljuset av Sveriges bredare flyktingpolitik. Det innebär att detta regeringens ”biståndspolitiska verktyg” inte är en effektiv hävstång för att bättre kontrollera migrationsflöden till Sverige, varpå ländernas biståndspolitiska vikt minskar ytterligare.
Vi menar att det är nödvändigt att se bortom svenska egenintressen och istället beakta de investeringar som gjorts, den viktiga roll som dessa spelat för att hjälpa de mest sårbara och utsatta människorna att stärka sin motståndskraft samt att bekämpa att det extrema våldet sprider sig vidare i regionen. Att överge länder i kris ger dålig eftersmak. Det är inte längre utsatta människors behov som står i centrum utan svenska egenintressen. Det är knappast de värderingar som styrt svensk biståndspolitik historiskt.
Behöver biståndet reformeras? Kan det bli mer effektivt? Utan tvivel är det så. Men att kasta ut alla investeringar som gjorts innan förutsättningar för hållbara resultat kunnat stärkas är både oansvarigt och ogenomtänkt.
Konsekvenser av regeringens beslut när det gäller Burkina Faso och Mali
Regleringsbrevet innebär att den bilaterala strategin med Mali kortas ned med 12 månader. Mer konkret innebär det bland annat att avtal som skrivits med partners som haft en flerårig implementeringsplan måste avslutas i förtid. Den som förstår sig på hur biståndsprojekt genomförs vet att den förändringsteori som ligger till grund för insatsen täcker hela projektperioden. Att revidera är normalt men att förvänta sig att 12 månaders förkortad aktivitetsperiod inte kommer omkullkasta hela projektet är naivt och oansvarigt.
Sveriges utvecklingsbistånd till Mali och Burkina Faso är inte obetydligt i sammanhanget. Som en medelstor givare har det varit avgörande, trots den mycket utmanande kontexten. För det är där som biståndet ställs på sin spets men det är också där som det gör skillnad. Att arbeta med de förändringsaktörer som kämpar tillsammans med majoriteten av befolkningen att stå emot förtryck och instabilitet, som kämpar för en bättre morgondag. Nu vänder Sverige dessa aktörer ryggen.
Men regeringens beslut inte bara är oklokt och skadligt utan också tondövt. Istället för att gå på i ullstrumporna bör vi faktiskt lyssna på västafrikanska röster. Den geopolitiska kartan ritas snabbt om och en allt starkare opinion i Västafrika vill bryta med Frankrikes neokoloniala politik. Militärkupperna är definitivt demokratiska bakslag, men om stöd till demokratiska krafter nu stoppas lämnas fältet öppet för ännu mer kaos och kris och för de stater och krafter som vill dra nytta av situationen. Och Sahel är Europas tröskel. Niger, där en kupp ägde rum i juli 2023, har redan aviserat att man avbryter det migrationssamarbete med EU, som syftade till att stoppa migranter på väg till Europa.
Istället för att låta biståndet vara ett flexibelt och anpassningsbar verktyg visar den svenska regeringen sig helt tondöv genom dessa okloka och skadliga beslut om utfasning av utvecklingsbiståndet till Burkina Faso och Mali.
Sten Hagberg
Professor i kulturantropologi och föreståndare för Forum för Afrikastudier vid Uppsala universitet.
Susanne Alldén
Lektor i freds- och utvecklingsstudier vid Linnéuniversitetet. Tidigare biståndsråd i Burkina Faso.
Läs också
