Analys: Kuppen i Burkina Faso och demokratins dilemma


Uttorkad sjö i Saaba, Burkina Faso. Foto Yoda Adaman/Unsplash

Sex veckor efter att specialstyrkor tog över makten i Burkina Faso har överstelöjtnant Damiba installerats som president, en övergångsstadga antagits och en ny regering utsetts. Tiden sedan kuppen har präglats av försök att skapa legitimitet genom legalism och folklighet. Men ställer också i dagern demokratiska dilemman i ett land som aldrig upplevt ett fredligt och konstitutionellt maktskifte, skriver Sten Hagberg i denna analys.

Detta är en analys. De åsikter som framförs i texten är författarens egna.

Natten till söndagen den 23 januari 2022 var orolig för invånarna i Ouagadougou, Burkina Fasos huvudstad. Under de tidiga morgontimmarna pågick skottlossning vid olika militärförläggningar. Det var särskilt intensivt vid Camp Sangoulé Lamizana i stadsdelen Gounghin. Eldgivning hördes också på andra militärförläggningar, framför allt vid Camp Baba Sy i den lyxiga stadsdelen Ouaga2000. Skottlossning förekom även på militärförläggningen i staden Kaya, 10 mil norr om Ouagadougou. 

När dagen grydde fanns oro och rädsla, men också många kommentarer och tilltagande spekulationer. I en kommuniké publicerat i sociala medier av regeringens talesperson utbildningsminister Alkassoum Maïga bekräftade regeringen förekomsten av skottlossning på några militärförläggningar och uppmanade befolkningen att hålla sig lugn. Kommunikén dementerade att det rörde sig om en kupp. ”Regeringen bekräftar ånyo sitt förtroende för armén, som är republikansk”, skrev Maïga.

Vid tiotiden på förmiddagen uttalade sig försvarsminister Aimé Barthélémy Simporé på nationell teve. Han bekräftade att det fanns en frustration inom militären, men att inga konfrontationer ägt rum. Simporé sade också att man följer utvecklingen för att veta vilka som ligger bakom skottlossningen och varför. ”Statschefen är inte gripen. Ingen republikansk institution har, i nuläget, berörts”, sade Simporé.

Under hela söndagen var läget oklart. Men det mesta tydde på myteri; en utländsk journalist publicerade ett uttalande per telefon som tydde på det. Under dagen förekom sporadisk skottlossning, som tilltog under kvällen. Och på natten då utegångsförbud utfärdats fortsatte eldgivning i huvudstaden.

Måndagen den 24 januari stod det klart att det handlade om en militärkupp. Särskilt oroväckande var det när filmer på presidenteskortens beskjutna och övergivna bilar spreds på måndagsmorgonen. Hade presidenten skadats – eller till och med dödats? Varför fick man inget veta?

Avvaktan och lättnad
På måndagseftermiddagen läste slutligen en grupp militärer upp en kommuniké på nationell teve. Fjorton militärer från olika delar av de väpnande styrkorna satt i studion. Kapten Sidsoré Kader Ouédraogo, pilot i burkinska flygvapnet, läste upp kommunikén, i vilken det framgick att Mouvement patriotique pour la Sauvegarde et la Restauration (MPSR) – Den patriotiska rörelsen för räddning och restaurering – tagit makten under ledning av överstelöjtnant Paul Henri Sandaogo Damiba. Inget blod skulle ha spillts vid maktövertagandet och de gripna (inlusive president Kaboré och nationalförsamlingens talman Alassane Bala Sakandé) mådde bra och befann sig på säker plats. Kaboré hade tidigare på dagen tvingats avgå, vilket framgick av ett handskrivet brev ställt till ordförande för MPSR och som redan spridits i sociala medier. I kommunikén angavs att ambitionen var ”rädda nationen” från den alltmer försämrade säkerhetssituationen och upprätta en färdväg för återgång till en konstitutionell ordning. I en andra kommuniké som lästes upp direkt efter den första meddelades att författningen suspenderats och att regering och nationalförsamling upplösts. Vidare meddelades att alla gränser stängts och att utegångsförbud införts. Kuppen var ett faktum. 

I Burkina Faso togs nyheten om maktövertagandet emot med en blandning mellan avvaktan och lättnad. Avvaktan, eftersom ingen visste vad de nya makthavarna stod för och ville uppnå. Lättnad, eftersom kupprykten surrat sedan länge, samtidigt som säkerheten i landet försämrats för varje vecka och situationen blivit alltmer desperat.

Den 27 januari höll överstelöjtnant Damiba sitt första tal till nationen. Han poängterade att Burkina Faso sällan upplevt en motståndare som är så cynisk, grym och feg som den terrorism som sedan sex år dagligen hotar och bringar sorg och olycka. Maktövertagandet handlade, menade Damiba, om att säkerhetssituationen var så allvarlig att militärerna sett sig nödgade att ta makten. ”Vår agenda är unik och tydlig: räddningen av vårt folk och ombildningen av vår nation.”

Försök att skapa legitimitet
Den 29 januari offentliggjorde MPSR ett grundläggande dokument (Acte fondamental), vars syfte var att skapa en chimär av ordning i det rättsliga vakuum som kuppen orsakat. Noterbart är att dokumentet erkände inte bara författningen, utan även de folkliga upproren tredje januari 1966 och 30-31 oktober 2014, som kommit att bli viktiga referenser i burkinsk politisk kultur. Dokumentet betonade  det ”folkligt, legitima” i MPSR:s maktövertagande den 24:e januari 2022, eftersom kuppen föranleddes av protester och demonstrationer. Senast dagen innan kuppen hade demonstrationer i flera burkinska städer genomförts. trots att myndigheterna förbjudit dem. MPSR försökte skapa en legitimitet år kuppen.  

I paragraf 26 av Acte fondamental framgick att MPSR är centralorgan för säkerhetspolitik, ekonomisk och social politik, utvecklingspolitik och politik för att återställa landets territoriella integritet. MPSR svarar för ”statens kontinuitet i väntan på att övergångsorgan finns på plats” och handhar statens angelägenheter även i händelse av avsaknad av regering. 

Proklamerandet av en Acte fondamental innebar juridiska krumbukter, eftersom den i sig gör att författningen åter anses gällande i Burkina Faso. Den 9 februari senare tillsattes en ”teknisk kommission” bestående av femton medlemmar med uppgift att på två veckor utarbeta ett förslag till övergångsstadga. 

Den 8:e februari erkände författningsdomstolen att Paul-Henri Damiba är Burkina Fasos president, eftersom president Kaboré avgått och nationalförsamlingen upplösts. 

Paul-Henri Damiba svor presidenteden den 16 februari 2022. Foto från Facebook.

Den 16 februari svor Damiba presidenteden inför författningsdomstolen och höll sitt installationstal. I talet slog han fast att en ombildning av Burkina Faso inte var revolutionär, utan ”ett projekt för en positiv och fördjupad förändring”, som handlar om det grundläggande i samhället. ”Att återfinna våra värden och placera dessa värden i centrum av allt vi företar oss, det är basen”. 

Övergångsstadgans innehåll
Den 25 februari överlämnades Övergångsstadgan till president Damiba av kommissionens ordförande Mariamé Ouattara. Och den 28 februari antogs den av ett nationellt rådslag av ”Nationens alla goda krafter” (les forces vives de la Nation) bestående av närmare 350 representanter från det burkinska samhället: politiska partier, civilsamhället, traditionella och religiösa ledare, de väpnade styrkorna samt ungdoms- och kvinnorepresentanter och andra. Damiba bekräftades samtidigt som president för en treårig övergångsregim. Enligt stadgan får regeringen bestå av högst 25 medlemmar. Övergångsparlamentet kommer att ha 71 ledamöter. Och övergångspresidenten förbjuds ställa upp i president-, parlaments- och kommunalval.

Onsdagen den 2:a mars 2022 ägde ceremoni rum då Damiba definitivt installerades som Övergångspresident för en period av tre år. Med Övergångsstadgan antagen upphörde Acte fondemental att gälla. Istället är Övergångsstadgan det grundläggande dokumentet. Dagen efter utsåg Damiba den relativt okände och politiskt helt oerfarne ekonomen Albert Ouédraogo till premiärminister. Den 5 mars utsågs den nya regeringen, som bestod av en mix av erfarna politiker och civilsamhälleledare. Mest anmärkningsvärt var att försvarsminister i den avsatta regeringen, Aimé Barthélémy Simporé, fick förnyat förtroende. En fjärdedel av övergångsregeringen består av kvinnor.

Med tillsättningen av den nya regeringen kan Burkina Faso sägas ha börjat en lång väg tillbaka till en konstitutionell ordning. Nu återstår bara tillsättningen av Övergångsparlamentets 71 ledamöter. Och förstås en spänd väntan på omvärldens reaktioner.

Juridiska krumbukter
Tiden efter det militära maktövertagandet präglats av två viktiga drivkrafter. Den första är folklig. MPSR framhåller det folkligt legitima i att militärerna ”tagit sitt ansvar”. Det är förstås så det alltid går till vid ett maktövertagande. Men i det här fallet finns inget direkt motstånd. En person med många kontakter inom armén kommenterade: ”alla visste att en kupp skulle komma, men man visste inte när det skulle ske”. 

Folkligheten är en viktig beståndsdel i burkinsk politisk kultur. Under mer än 60 års självständighet finns referensen till det ”folkliga” som ett stråk. Det accentuerades under Thomas Sankaras revolution på 1980-talet för att återupplivas i samband med det folkliga upproret i oktober 2014. När de ofta tålmodiga och strävsamma burkinierna till sist säger ifrån då darrar makten, skulle man kunna säga.

Den andra drivkraften är legalism. Kuppmakarna har till varje pris velat skapa ett rättsligt utrymme för maktövertagandet. Sett utifrån kan det ibland te sig löjeväckande att de nya makthavarna ägnar sig år juridiska krumbukter i det som handlar om vapenmakt och militär styrka.

Författningsdomstolen bekräftade president Damiba som president tre veckor efter maktövertagandet för att skapa legalitet. Enligt författningen är det Nationalförsamlingens talman som ska ta över som statschef om presidenten blir sjuk, dör eller av andra skäl inte kan fullgöra sitt ämbete. Det var därför som det var viktigt att president Kaboré avgick. Och det var därför som det var viktigt att Nationalförsamlingen upplöstes. Utan president och utan parlamentets talman fanns ingen konstitutionell ersättare. Och då möjliggjordes Damibas maktövertagande genom en chimär av legalism. 

Strävan efter legalism är mycket viktig del i burkinsk politisk kultur. Det folkliga upproret 2014 handlade om att ”försvara författningen” mot dåvarande presidenten Compaorés försök att trixa sig kvar vid makten. Så legalismen i Burkina Faso är en lång historia av juridiska krumbukter.

Förbättra säkerhetsproblemen – medborgarnas krav
Enligt de flesta källor verkar människor avvaktande stödja – eller åtminstone acceptera det nya styret. Många opinionsbildare och politiker har deklarerat att de är emot militärt maktövertagande, men att de samtidigt har förståelse för att det blev så även den här gången. Demokratiska fri- och rättigheter, som yttrandefrihet, mötesfrihet och föreningsfrihet garanteras i Acte fondamental, Övergångsstadgan och förstås i författningen. Det är egentligen bara valda församlingar, inklusive kommun och regionfullmäktige, som nu ersatts med administrativa delegationer. 

Säkerhetsproblemen som i nuläget orsakat 1,6 miljoner internflyktingar är prekära. Terrorismen som vinner mark hela tiden gör att många ser det militära maktövertagandet som den enda möjligheten. Två utomordentligt blodiga attacker under 2021 var avgörande för Kaborés fall. 

I juni 2021 skedde en fruktansvärd attack i kommunen Solhan i nordöstra Burkina Faso på gränsen till Niger. 173 personer, mestadels civila, dödades natten mellan den 4:e och 5:e juni. Det var en av dödligaste attackerna som Burkina Faso upplevt. President Kaborés vallöfte när han omvaldes i slutet av 2020 – att göra allt i sin makt för att bekämpa osäkerheten och terrorismen – blev allt mer ifrågasatt. Landssorg utlystes och regeringen ombildades. 

Och den 14 november 2021 skedde en attack i Inata i nordvästra Burkina Faso i november 2021 då 53 gendarmer samt ytterligare fyra personer dödades. Det blev början på slutet för Kaboré. För när det framkom att denna militärförläggning upplevt stora logistiska problem – soldater som inte fått mat och som väntade på avlösning kunde inte försvara sig mot terroristerna – kom frågan om korruption och vanstyre att läggas till den redan allvarliga frågan om säkerhetsproblemen. Trots att Kaboré höll tal till nationen, avskedade statministern och ombildade regeringen, var förtroendet uppenbarligen förbrukat. Få om några klev fram och försvarade Kaboré efter kuppen, vilket skiljer sig markant från kuppförsöket i september 2015 då burkinierna gjorde motstånd och lyckades stoppa kuppgeneralen Diendéré (men det är en annan historia).  

Med det sagt är säkerhetsproblemen så allvarliga att det knappast varit någon eufori till stöd för MPSR. Det finns en uppenbar wait-and-see attityd bland burkinierna. Och det kommer att bli en mycket kort smekmånad för övergångsregimen, som förväntas ”leverera” när det gäller medborgarnas säkerhet och trygghet.

Vad händer med demokratin?
Säkerhetsfrågan toppar dagordningen, eftersom den berör statens grundläggande ansvar att skydda medborgarna. Det är som om inte ens en grundläggande definition av staten – det som brukar kallas nattväktarstaten – finns i Burkina Faso idag. 

Burkinierna tycks vara relativt överens om att det inte går att genomföra demokratiska val värda namnet så länge en så stor del av landet är så farligt att leva och bo i. Ett flertal politiska partier har också uttryckt stöd till den nya regimen. En anonym ledare i Kaborés MPP sa exempelvis: ”Det som skulle hända har nu hänt. Det fanns alltför många beskyllningar och anklagelser mot partiets sätt att regera”. En annan källa slog fast att ”varken gatan eller ECOWAS kan rädda Roch. Vi måste lära oss att vara i opposition och förbereda oss för de kommande valen”.

Samtidigt kan man inte bortse ifrån att hittills har ingen president förlorat makten i demokratiska val i Burkina Faso. Sedan självständigheten 1960 har samtliga maktskiften skett genom kupper och/eller revolter. Det är ett tecken på att den burkinska demokratin visat en grundläggande oförmåga att säkerställa fredliga maktskiften.

Vad säger omvärlden? 
Hittills har omvärlden reagerat med avvaktan kombinerat med principiella beslut. Burkina Fasos har uteslutits från ECOWAS (de västafrikanska staternas ekonomiska samarbetsorganisation), eftersom organisationen inte accepterar militära maktskiften. Demokratiska val är det enda acceptabla. Biståndsgivare, inklusive Sverige, har annonserat att samtliga stöd och utbetalningar till den burkinska staten stoppats, eftersom rättsstaten åsidosatts. 

Men egentliga sanktioner har ännu så länge uteblivit. Dels finns en avvaktande inställning från det internationella samfundet. Man vill se vartåt det barkar innan beslut om regelrätta sanktioner fattas. Dels utsätts grannlandet Mali för mycket hårda sanktioner, vilket lett till  folkliga protester i hela Västafrika. Malis övergångsregering sätter hårt mot hårt mot ECOWAS och Frankrike och har hittills fått mycket starkt stöd från det maliska folket. Det internationella samfundet vill undvika att Burkina Faso får en likande utveckling som den i Mali. I båda länderna finns starka opinioner mot fransk politik i Sahel.

Det finns också en dubbelmoral hos det internationella samfundet. Man beslutar om sanktioner mot militärt maktövertagande, men accepterar i tysthet när sittande presidenter trixar med författningen. Man blundar med andra ord för det som många ser som en ”författningsvidriga kupper” – år 2020 lyckades president Ouattara i Côte d’Ivoire och president Condé i Guinea bli omvalda en tredje gång i strid med respektive författning – men fördömer folkligt stödda militära maktövertaganden.

Vad gör Frankrike?
En viktig aktör är Frankrike. Sedan president Macron i februari 2022 meddelat att den militära insatsen Barkhane kommer att lämna Mali för att omgrupperas på andra håll i Västafrika är det uppenbart att Frankrike är avvaktande när det gäller utvecklingen i Burkina Faso. Franska truppers närvaro har också ifrågasatts i landet. I november 2021 blockerades en stor militärkonvoj på väg från Côte d’Ivoire till Niger i den burkinska staden Kaya där uppretade folkmassor demonstrerade mot fransk militär närvaro och tvingade konvojen att vända tillbaka

Detta var ett svårt slag mot Frankrike. Macron har angivit att en större fransk trupp kan komma att omgrupperas till Niger. Men sanningen är att det inte går särskilt bra för Frankrike i Sahel. Säkerhetsproblemen har förvärrats under de snart åtta år som Barkhane-insatsen funnits på plats. 

Med Malis utökade militära samarbete med Ryssland kan den franska dominansen vara på väga att brytas i Västafrika. Och i ljuset av dessa geopolitiska faktorer är det förståeligt att Frankrike är lite mer försiktig i sina fördömanden av maktövertagandet i Burkina Faso.

Lyssna på västafrikanska röster
Avslutningsvis menar jag att det är mycket viktigt att lyssna på vad medborgarna säger i Burkina Faso och även i andra västafrikanska länder. Eftersom burkinierna hittills aldrig sett ett demokratiskt, författningsenligt maktskifte av presidenten finns en grundmurad misstro mot makthavarna. När svågerpolitik, korruption och stöld av offentliga medel tar fart – ovanpå en redan mycket allvarlig säkerhetssituation i landet – behövs stöd, förståelse och inte minst solidaritet från omvärlden, snarare än pekpinnar.

Den burkinska politiska kultur som präglas av juridiska krumbukter och folkliga förhoppningar är djupt förståelig och logisk utifrån ett medborgerligt perspektiv. Men icke desto mindre illustrerar den samtidigt de svåra demokratiska dilemman som Burkina Faso har att hantera här och nu.

Sten Hagberg
Professor i kulturantropologi, Föreståndare för Forum för Afrikastudier, Uppsala universitet

Läs också

Nyhetsbrev

Samtycke

Global Reporting kommer att använda informationen du tillhandahåller på det här formuläret för att hålla kontakt med dig och uppdatera dig kring Global Bar och andra projekt.

Du kan ändra ditt samtycke när som helst genom att klicka på unsubscribe länken i sidfoten på email du mottar från oss, eller genom att kontakta oss på info@globalreporting.net. Vi behandlar din information med respekt. För mer information om våra sekretesspraxis, besök vår hemsida. Genom att klicka nedan godkänner du att vi får behandla din information i enlighet med dessa villkor.

We use Mailchimp as our marketing platform. By clicking below to subscribe, you acknowledge that your information will be transferred to Mailchimp for processing. Learn more about Mailchimp's privacy practices here.