KOMMENTAR. Om Sverige tidigare hade en uppblåst internationell självbild verkar det nu snarast som om vi försöker krympa oss själva till oigenkännlighet – vilket också drabbar näringslivet. Kan någon förklara hur det går ihop? Frågar sig David Isaksson.
Detta är en kommentar. De åsikter som framförs är författarens egna.
Den som rest en del i världen vet att man inte sällan får höra smickrande ord om hur fantastiskt Sverige är och vilken stor roll vi spelar i olika frågor. ”Ni skulle bara veta hur det är egentligen”, tänker jag ibland. Men för det mesta gillar vi den där bilden. Den ger ju också oss en hel del utrymme, både när det gäller att sälja produkter (svenskt exportberoende) och för att driva frågor som står nära våra kärnvärderingar som jämställdhet, yttrandefrihet och hbtqi-rättigheter.
Men nu verkar det som om regeringen väljer att krympa Sverige.
I flera artiklar har Global Bar Magazine visat hur Sverige drar ned på sina internationella ambitioner: Personalen på svenska ambassader minskas, bidrag till organisationer som likt Föreningen för utvecklingsfrågor (FUF) arbetar för att öka det globala intresset skärs ned. Idag berättar vi också om hur det så kallade JPO-programmet försvinner och hur Sverige nu avskaffar systemet med att skicka ungdomsdelegater till FN.
Allt det här sker i en tid då den värld vi lever i blir alltmer turbulent och på många sätt också svårare att förstå: Allmänhetens stöd för Ukraina är betydligt mindre i Afrika, Asien och Latinamerika än vad många tror och den ”antivästliga” propagandan är förvånansvärt effektiv, något som bland annat visats av reaktionerna på de militärkupper som genomförts i flera länder i Västafrika.
På den globala arenan fortsätter kampen om de metaller och råvaror som behövs för den globala omställningen att accelerera. Kinas inflytande i Latinamerika (där en stor del av dessa råvaror finns) blir allt större. Ändå väljer Sverige att dra ned.
Samtidigt råder det ett växande underskott av svenskar inom EU och sannolikt också inom FN-systemet där flera svenskar på höga poster nyligen lämnat sina tjänster och återvänt till Sverige. Det är redan nu svårt att få svenskar att vilja jobba i FN och EU.
Allt detta talar för att Sverige snarare borde öka sitt internationella engagemang – något som regeringen också säger att den vill göra. I det utkast till ny politik, ”Reformerat bistånd för en ny tid” , som cirkulerat skriver regeringen bland annat att man vill in fler svenskar på FN-jobb.
Men när Sveriges regeringen oroas av propagandakampanjer och av ett ökat ryskt (och kinesiskt inflytande) väljer vi ändå att skära ned de möjligheter som finns för unga människor att komma in i FN, EU och andra internationella sammanhang.
Det går inte ihop.
I linje med regeringens tankar om närmare samarbete mellan bistånd och handel – och behovet av att öka det globala stödet för Ukraina – borde regeringen tvärtom satsa på att stärka Sveriges röst. Här är biståndet ett av flera instrument för att öka Sveriges inflytande i världen – men också för att hantera de kampanjer som vi utsätts för.
Ett sätt att motverka koranbränningarnas negativa effekter skulle till exempel kunna vara att återställa en del av det neddragna biståndet till Palestina. Det skulle sända en signal om att Sverige alltjämt är det goda samvete som många upplever oss vara – och dessutom hjälpa oss att sälja både lastbilar och mobilsystem. Jämfört med de förlorade exportintäkter vi ser är ”biståndskostnaden” sannolikt försumbar.
Så om regeringen menar allvar med att stärka banden mellan bistånd och näringsliv borde den snarare växla upp. Satsa på unga människor i FN-systemet och i EU, öka ambassadernas bemanning och agera mer offensivt i bland annat Latinamerika.
Om det sker så kan vi tillsammans bli ännu bättre på att sälja både värderingar och varor.
För det är väl detta regeringen vill – eller hur?
David Isaksson
Chefredaktör
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
