ANALYS. Fokus på Ukraina, vårt östra närområde, västra Balkan och Turkiet. De övergripande målen ska uppnås genom näringslivsutveckling och mer handel. Antalet länder ska dras ned till 30 och biståndet ska bidra till att minska migrationen. Så kan man sammanfatta utkastet till ny biståndspolitik som regeringen just nu arbetar med.
Detta är en analys. De åsikter som framförs är författarens egna.
Texten har uppdaterats med en korrigering 22/8.
Regeringen arbetar just nu med ett nytt strategidokument kring biståndet, vilket Omvärlden var först att rapportera om. Dokumentet kallas ”Reformerat bistånd för en ny tid” och den version vi läst är daterad juni 2023. En ny version av dokumentet cirkulerar nu på UD där en del mindre justeringar tillförs. Huvuddragen ska dock vara desamma.
Med den nya reformagendan vill regeringen genom export- och investeringsfrämjande hjälpa länder ur fattigdom. Synergierna mellan bistånd och migration ska stärkas, den privata sektorns roll ska öka och svenska företag ska spela en viktig roll.
Att näringslivet ska få en större roll är något som framgår på i stort sett varje sida av dokumentet. Däremot sägs det knappast något om hur det ska gå till i praktiken. Biståndet är omgärdat av ett antal regler och förordningar och det går inte bara att sticka åt ett par miljarder till storföretag som Ericsson, ABB eller Skanska. Åtminstone inte om man ska följa reglerna. I en intervju med Global Bar Magazine menade biståndsministern att förändringarna skulle kunna ske inom ramen för DAC:s regelverk. Nu är det upp till bevis.
Ukraina i fokus
Ukraina och närområdet har högsta prioritet och i juli 2023 presenterade regeringen en särskild Ukrainastrategi. Ukraina är redan nu Sveriges största mottagarland och inte helt oväntat ligger fokus på Ukraina i dokumentet. Afrika, Asien och Latinamerika nämns överhuvudtaget inte i dokumentet.
Mer förvånande är kanske att regeringen lyfter fram Turkiet och Västra Balkan så tydligt. Sveriges reformsamarbete med Västra Balkan och Turkiet ska stärkas under mandatperioden. Målet är att länderna på Balkan ska kunna gå mot EU-medlemskap och när det gäller Turkiet så är förhoppningen att biståndet ska göra Turkiet demokratiskt och Europainriktat.
Att Sveriges relationer med Turkiet är komplicerade är knappast en överdrift, men frågan är hur biståndet ska kunna hjälpa oss i relation med Turkiet.
Klimatbiståndet ska både effektiviseras och utökas. Flickors och kvinnors egenmakt lyfts också fram i dokumentet. Även när det gäller flickor och kvinnor nämns Ukraina och företagande som viktiga områden. Regeringen vill också bidra till att 25 procent av det humanitära biståndet går direkt till lokala organisationer, det som brukar kallas för lokaliseringsagendan.
Civilsamhället har länge varit kritiskt mot regeringens agerande, inte minst när det gäller bristen på dialog och det faktum att regeringen – trots att man sagt motsatsen – faktiskt skurit ned på stödet till civilsamhället. Det faktum att regeringen nu skriver att man vill öka stödet till civilsamhället lär inte blidka kritikerna. Tvärtom så finns det en stor oro hos flera organisationer för att den nya inriktningen i praktiken kommer att göra att svenskt bistånd fokuseras på ett antal medelinkomstländer.
Paradoxalt nog – med tanke på att fokus är näringsliv – så visar regeringens dokument snarast en övertro till vad biståndet kan åstadkomma.
Vad kan man egentligen åstadkomma med hjälp av bistånd? En gång i tiden var länder som Tanzania eller Nicaragua extremt beroende av det utländska (svenska) biståndet. Då var det också – åtminstone i teorin – möjligt att använda biståndet som påtryckningsmedel. Idag är biståndet en mycket mer begränsad del av många länders budget, inklusive Tanzanias. Länderna har kommit ur sitt beroende – men det innebär också att våra ”möjlighet” att utöva påtryckningar kraftigt begränsats.
Paradoxalt nog – med tanke på att fokus är näringsliv – så visar regeringens dokument snarast en övertro till vad biståndet kan åstadkomma.
Mycket om migration
Migration upptar en stor del av skrivningarna i dokumentet. Regeringen vill använda biståndet som en ”utrikespolitisk hävstång” för att förbättra samarbetet om migration med mottagarländer och man vill ha en ”fördjupad dialog med berörda regeringar.”
Tanken är också att villkora den del av biståndet som går till staten – eller till aktörer som ligger nära staten – om landet vägrar ta emot medborgare som Sverige vill sparka ut. Biståndspengar ska också kunna används för att stärka nationella migrationsmyndigheter.
Det här är förstås en följd av de skrivningar som Sverigedemokraterna fört in i Tidöavtalet. Frågan är dock om ens regeringen själv tror att detta är en framkomlig väg. Mängden bistånd som går till staten i till exempel Irak är klart begränsad, så tomma hot lär knappast tömma Sverige på informella irakier. Och när Diana Janse var i Somalia och krävde att regeringen där skulle ta emot medborgare blev hon enligt uppgift närmast utskrattad.
Det här är också ett komplicerat område, för ska man göra allvar av hoten så krävs det ju att vi drar in de medel som går till Världsbanken, UNICEF och andra som arbetar just nära staten i länder som till exempel Somalia.
Men det ser ju snyggt ut på pappret.
Ska då Sverige börja ställa mer krav på mottagarländernas regeringar på andra områden än migration? Som vi tidigare rapporterat så tittar regeringen på möjlighet att minska bistånden till staten i länder som stödjer Rysslands krigsföring. Det skrivs dock ingenting om detta i dokumentet.
Vilka ska göra jobbet?
Vid sidan om näringslivet finns det även ett antal andra aktörer som ska genomföra det svenska biståndet: civilsamhället, FN, EU och de multilaterala utvecklingsbankerna. Här vill regeringen ”förbättra” arbetssätten i sin samverkan med FN-systemet. Man tänker sig bland annat större flexibilitet och kortare perioder för det så kallade kärnstödet. Och sen så ska allt förstås också effektiviseras.
Regeringen vill också få in fler svenskar i FN-systemet, något som sker samtidigt som möjligheten för unga personer att ta de första stegen mot en FN-karriär i form av MSF-studier tagits bort (redan av den förra regeringen).
När det gäller utvecklingsbankerna vill regeringen ”positionera konkurrenskraftiga svenska företagslösningar”. Problemet är dock att när multilaterala upphandlingar görs blir det ofta italienare och kineser som kammar hem vinsten. Regeringen vill också utreda möjligheten att skapa en svensk utvecklingsbank. Men behövs det verkligen fler banker – och fler högavlönade biståndstjänstemän som flyttar runt pengar?
Antalet strategier inom biståndet är något som diskuterats länge och i dagsläget är de ett 70-tal, varav 35 avser specifika länder. Dessa 35 ska ned till 30 fram till 2025, vilket inte är så stor minskning när allt kommer omkring. Man kan här tänka sig att länder i Västafrika (Mali, Burkina Faso) ligger i farozoner liksom Sydsudan, Zambia och kanske Guatemala. En arbetsgrupp ska tillsättas för att utreda hur Sverige ska gå vidare. Man kan tänka sig att Sidas nya styrelseordförande Gunilla Carlsson – som under sin tid som biståndsminister gjorde stora neddragningar – får en viktig roll i detta arbete.
Ett antal andra strategier med bland annat FN-organ kommer också att fasas ur.
Arbetsgrupp ska föreslå löpande förbättringar
Regeringen planerar att tillsätta en permanent arbetsgrupp på UD som löpande ska titta på effektiviseringar och förbättringar av biståndet. Som möjliga medlemmar i gruppen nämns Business Sweden, Swedfund och EBA. Civilsamhället ska kunna ”konsulteras”, men uppenbarligen inte ingå permanent i gruppen.
Vad händer nu?
Sannolikt kommer dokumentet nu att att gå runt på förhandling mellan de partier som utgör regeringsunderlaget, för att sedan ingå i den budget som presenteras för riksdagen den 30 september. Om det innan dess blir någon ytterligare konsultation med civilsamhälle, näringsliv och andra återstår att se. Om inte så lär ”dialogen” föras med hjälp av debattartiklar och läckta dokument.
Fortsättning följer.
David Isaksson
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
