”Iran är namnet på en kvinna som varje dag lidelsefullt sjunger en klagosång över sina barn.” Så ser verkligheten ut i ett land där regimen systematiskt dödar våra barn, skriver författaren Rana Soleimani som lever i exil i Sverige.
Bobby Sands:
Vår hämnd är våra barns skratt på självständighetsdagen
Den 8 december avrättades Mohsen Shekari i Iran. Han blev den första att dömas till döden under pågående revolutionen i Iran. Han dömdes för att ha varit guds fiende (Mohareb). Sedan dess har även Majidreza Rahnavard avrättats.
Regeringen i Iran utannonserat att ännu flera avrättningar som skall komma.
Föräldrarna vädjar nu genom sociala medier att omvärlden ska reagera och stopp avrättningarna.
Iran har i många år toppat listan på länder som avrättar flest människor. Bara förra året avrättade Iran, enligt Amnesty International, 314 personer.
Min bok Leve Livet handlar om fyra kvinnor som sitter i Evin-fängelset i väntan på sina dödsdomar.Guds fiender kallar regimen våra barn som de avrättar. Livets fiender kallar vi bödlarna som avrättar. Men det bödlarna inte förstår är att de inte kan begrava livet. Livet är vida större likkistan. Vårt rop är ju ”kvinna – liv – frihet”.
Men vi är fyllda av hopp för vi är försäkrade om att historien på vår sida.
Intensiteten i protesterna, i den pågående revolutionen, under de senaste åttio dagarna följer ett bekant och vackert mönster, ett logiskt och naturligt beteende hos segrarna, hos iranska folket.
För iranska folket bär inte inom sig bara en kollektiv erfarenhet och visdom, utan också en gemensam estetik, revolutions estetik. En intelligent estetik som förvandlade en folkresning, ett folkligt ursinne mot Mahsa Zhina Aminis död till en mångbottnad levande revolution som inte går att stoppa.
En revolution med berättelsen om kvinnorna i huvudrollen, berättad av kvinnorna.
En berättelse om mod, hopp och livet.
Men det är också en motberättelse.
För på andra sidan finns en annan berättelse, maktens och bödlarna berättelse. En blodig ofattbar berättelse om allt som står mot ”kvinna – liv – frihet.
Och ibland liknar det en berättelse som består av ledtrådar; demonstranter som spårlöst förvinner, söndertrasade kvinnokroppar som dumpas på sjukhus, ihjälskjutna unga demonstranter vars döda kroppar kidnappas och begravs i hemlighet, dödsfall i arresten som förklarats med självmord, anhöriga som väntar utanför hemliga arrestlokaler och fruktar den mest tragiska beskeden, anhöriga som hotas till tystnad och som tvingas leva med en hemlig sorg.
Som författare, som skönlitterär berättare vet jag att mina berättelser, den värld som jag skapar. må hämta sitt material från verkligheten men det är i slutändan en fiktiv imaginär värld som jag ”ljugit ihop” och läsaren är medveten om det.
Men den fasansfulla berättelsen som makten i Iran står för är högst verklig.
Det är de berättelserna som står mot varandra; ”kvinna – liv – frihet ” där vi är berättaren – och maktens berättelse som står för döden och omänsklig grymhet.
Nu är det vi frihetstörstande kvinnor, med männen på vår sida, som skriver det sista kapitlet av denna berättelse. Ett sista kapitel som är fasansfullt och fantastiskt på en och samma gång.
Rana Soleimani
Författaren Rana Soleimani lever i exil Sverige sedan några år tillbaka. Hennes bok Leve Livet, om fyra kvinnor som sitter i Evin-fängelset i väntan på sina dödsdomar blev en av de mest lästa böckerna bland exiliranier förr året. Boken har översatts till svenska av Nils Wiklund. Här kan du till exempel köpa den.
Läs också
|
Uppläsning av artikel
|
