KRÖNIKA. Sorg och vrede, tårar av glädje och sorg, men också ett stort engagemang som förenar människor från alla riksdagspartier. Nuri Kino skriver om känslan av att vara en av många i kampen för ett fritt Iran.
Detta är en krönika. De åsikter som framförs är författarens egna.
Norrmalmstorg i Stockholm den 12 oktober 2022. Det är ännu en demonstration för att stödja iranska kvinnors och flickors kamp för frihet. Flaggorna vajar över torget. Den äldre modellen, den iranska innan den islamiska regimen ändrade till sin. 1979 skakades Iran av en revolt. Shahen av Iran lämnade landet och mullan, den religiöse ledaren, Khomeini införde en islamisk republik med en ny flagga. På demonstrationen i den svenska huvudstaden har det också förstorats foton på Shahen till stora plakat, men också på den svenska politikern Charlie Weimers tillsammans med Shahens son. Det hålls några tal av namnkunniga iranskor, till exempel av författaren och kvinnoaktivisten Soheila Fors. Hon har här i Sverige varit hotad för sin kamp mot regimen i Iran. Mellan talen spelas iranska kamplåtar med rytmer av modern pop. Moderaternas Arin Karapat talar också. Han är armenier från Iran. Han lyckas få extra liv i demonstranterna med sin vädjan om att fortsätta kampen, att revolutionen inte får avta, den nya, den där man bränner slöjor. Sedan är det liberalen Robert Hannas tur, han skräder inte heller orden. Ner med mullorna där och med islamister i svenska förorter, är hans paroll.
Det blir tyst en stund. Sedan ber man Sverigedemokraternas Europaparlamentariker Charlie Weimers komma upp på scenen. Det blir förvånansvärt högljudda hurrarop från demonstranterna. Även han avfyrar ett hejdundrande kamptal för frihet och mot den iranska regimen och mullorna. När han går av scenen rör sig en stor del av iranierna mot honom. Tiotals, kanske hundra står i kö för att fotografera sig med honom. Via bland annat Sverigedemokraternas advokat och svensk-iraniern Nima Rostamis sociala medier har de i flera år fått ta del av Weimers politik i EU för ett fritt Iran.
Det har gått drygt en månad sedan den unga kurdisk-iranska kvinnan Jina Mahsa Amini greps av sedlighetspolisen i Teheran. Poliserna ansåg att hennes sjal borde täcka mer av hennes hår. Tre dagar senare, den 16 september, dödförklarades hon. Det utlöste först en jättevåg på sociala medier och sedan på gator i Iran och bara någon dag senare över hela västvärlden.
Demonstranter i Iran visade sin avsky genom att skandera hennes namn. Flickor och kvinnor kräver sin frihet. De tar av sig den påtvingade sjalen, klipper sitt hår och ropar ”död åt diktatorn”. Protesterna fortsätter runtom i landet och slagorden ”kvinna, liv, frihet” (Zan, Zendegi, Azadi) är på de flestas läppar. Kvinnor som män. Studenter, idrottare, artister, många ansluter sig till protesterna. Över 200 av dem har dödats, bland dem ett tjugotal barn. Iranskor i diasporan, i Sverige och resten av västvärlden kallar protesterna för ”den första feministiska revolutionen” och iranskor i Iran svarar att de är beredda att offra sina liv för den, för friheten att välja vem de ska gifta sig med, friheten att studera, att åka var de vill utan manligt sällskap, och rätten till stopp av våld i hemmet och av sexuellt våld utanför hemmet. Rätten till den egna kroppen.
Tillbaka till Norrmalmstorg.
Nima Rostami kommer fram till mig och frågar om jag vill tala. Jag känner mig överraskad och avböjer vänligt. Samtidigt som demonstranterna fortsätter ropa ”stäng, ambassaden, stäng ambassaden, ökar kön till selfies med Weimers. Jag känner Charlie Weimers, jag har inte träffat eller pratat med honom på flera år men jag är Charlie med honom. Han var stabschef åt Kristdemokraternas Lars Adaktusson. Tillsammans gick de i täten i kampen mot terrorsekten ISIS. Adaktusson drev kampen för Syriens och Iraks urbefolkningar internationellt, för kristna assyrier/syrianer, armenier och för yezidier. Det var Adaktusson, Weimers och pressekreteraren Martin Källstrand som 2016 fick Europaparlamentet att erkänna det pågående folkmordet på de folkgrupperna. Något som sedan både USA och FN följde upp. De tre svenskarna utsattes under detta jobb för ett terrordåd i Syrien. De var där för att ”med egna ögon ta del av förföljelsen” och det sköts en missil mot den pansarbil de var i. De klarade sig utan några kroppsskador men blev mycket omskakade.
När Adaktusson slutade som europaparlamentariker och Weimers inte fick ta över den rollen så bytte han parti till SD, ungefär så tror jag att det har gått till. Weimers hade ett väl utbyggt internationellt nätverk och flera års erfarenhet av arbete i Europaparlamentet. Och nu några år efter tas han, av en del av den iranska diasporan i Sverige, emot som en folkhjälte, iraniers folkhjälte. Han är flankerad av livvakter och sina partikollegor Jessica Stegrud och Björn Söder. Alla ser mycket nöjda ut.
Min gamle iranske vän Fuat tar mig åt sidan. Han och en vän till honom visar mig livesändningar i grupper i appen Telegram. Iranier som använder mobilkameran i så gott som hela Iran sänder live från demonstrationerna där. Vi får följa det brutala våldet i realtid. Det ger demonstranter i Sverige och andra länder i väst bränsle, de måste fortsätta kampen säger Fuat och tittar på ännu ett klipp där några poliser med batonger och kängor slår ned en demonstrerande kvinna. Tre kvinnor går förbi oss. De är klädda som kvinnoslavarna i den populära amerikanska tv-serien The Handmaid’s Tale. Det går inte att inte få rysningar av kombinationen, av att stå i Stockholm, se utklädnaden och samtidigt se hur kvinnor misshandlas brutalt bara för att de vill klä sig som de vill.
Den 15 oktober är det demonstration igen. Denna gång på Sergels torg, min vän Zinat Pirzadeh är konferencier. Många svenskar känner henne som författare, skådespelare, och komiker, men för den massa som samlats på torget är hon människorättsaktivist och förkämpe för kvinnors kamp. Hon och arrangörerna har bjudit in hennes vänner Carola, Dr Alban och Tusse till demonstrationen. Tillsammans med den unga svensk-iranska artisten Natali Noor får de Sergels torg att gunga.
Stämningen är mer hätsk under denna demonstration än under den 12 oktober. Sociologen och forskaren Mehrdad Darvishpour, en av arrangörerna, som i Sverige i många år kämpat mot Irans regim låter mycket upprörd. Men det finns också en sorts stolt hållning över hans uppenbarelse. Han och andra har fått luft under vingarna. Revolutionen de har längtat efter är äntligen igång. Protester har de senaste fem åren blossat upp ofta i Iran men varenda gång har regimen, efter ett stort antal döda demonstranter, lyckats slå ned dem. Darvishpour är övertygad om att det inte kommer att bli så denna gång. Han och Maghsoud Ranjbar, en annan iransk aktivist fäller tårar av glädje och av sorg timmarna på Sergels torg.
Dr Albans It’s my life har sällan haft en sådan stor betydelse som nu. Texten flödar över Sergels torg ”det är mitt liv och jag ska leva det som jag vill”.
It’s my life take it or leave it
Set me free what’s that crap papa-knew-it-all
I got my own life you got your own life
Live your life and set me free
Mind your business and leave my business
You know everything papa-knew-it-all
Very little knowledge is dangerous
Stop bugging me stop bothering me
Stop bugging me stop forcing me
Stop fighting me stop yelling me
It’s my life
Nu börjar många demonstranter gråta. Jag går fram till den ena, hon säger att hon heter Suzi och att hon gråter för att hon känner att hon kanske kan vara fri i Sverige, att hon slipper tänka på att hennes systrar i Iran, både hennes biologiska systrar och andra iranskor ska behöva straffas för att bli fria. Hennes lillasyster har misshandlats av den iranska polisen och fått sin rygg förstörd och hennes syssling är borta. Ingen vet var hon är. Hon har varit försvunnen i fyra dagar. Suzi, fortsätter sjunga ”It’s my life” och fäller tårar. Hon kramas om av en annan demonstrant.
Tusse går på scen, han börjar med ett tal. Han ber varje svensk att lägga ned en timme av sitt liv för att stödja kvinnorna i Iran ”de som riskerar sina liv”. Han ger också en känga till utrikesminister Ann Linde. Av en iransk pressfotograf får jag veta att Linde under en intervju ska ha sagt fel namn på Mahsa Amini. Detta tillsammans med att Ann Linde inte anses ha tagit avstånd från den iranska regimens förtryck mot kvinnor och att hon och andra företrädare för Sverige bar hijab (huvudbonad) under sitt besök i Iran 2017 har väckt starka känslor bland iranier. Flera iranska feminister har anklagat svenska feminister, däribland svenska statsråd, för att vara hycklare. De är också upprörda över Sveriges handelsavtal med Iran.
Tusses text fick publiken att åter gråta. Plötsligt fick hans Million voices också en ny betydelse:
Can you hear a million voices
Calling out in the rain?
You know we’ve got a million choices
So go get out and let it rain
A million voices, voices
A million voices, voices
A million voices, voices
A million voices
När han sjungit klart tog han fram en sax och klippte av sig håret. Demonstranterna var närmast i extas.
Nu var det Carolas tur. Och mer extas. Den iranske sångare Shervin Hajipour låt Baraye har hörts av hundratals miljoner människor världen över. Han har satt ihop texten av en massa tweets på Twitter, ”för min syster, din syster, vår syster”, ”för barnarbetaren och hans drömmar”, ”för den förorenade luften”, ”för de illegala morden på gatuhundarna”, ”för de saknade mördade barnen”. och så vidare.
Carola förvånar alla med att ha översatt hela texten. Demonstranterna förstår först inte, sedan hör de melodin och försöker att sjunga med, på både persiska och svenska. Åter extas bland publiken. Nu finns världens just nu mest lyssnade kampsång också i en svensk version.
Natali Noor entrar sedan scenen. Den svensk-iranska popartisten som håller på att slå igenom internationellt. Hennes låtar är på engelska, men här väljer hon att sjunga på persiska. Nu vajar flaggorna och mobiltelefoner med påslagna lampor. Sången handlar om den feministiska kampen och demonstranterna sjunger med.
Bland politiska talare fanns Centerpartiets Alireza Akhondi, Socialdemokraternas Lawen Redan, Daniel Riazat för vänstern och Märta Stenevi för Miljöpartiet.
Akhondi och Rezart är båda från Iran och Redan har släktingar i Iran, bland dem hennes mormor. Det går inte att ta miste på deras engagemang och hur de personligen är drabbade av våldet i landet. Amineh Kakabaveh var också på plats och hade taltid, av politikerna fick hon nog flest applåder. Mest kanske för att hon lyckades få in kritik mot politiker i Sverige som väljer att kalla sig feminister men som fram till nu inte stöttat de iranska frihetskämparna.
Och även på denna demonstration kommer kravet på att den iranska ambassaden i Stockholm måste stängas, om och om igen skanderas ”stäng ambassaden”.
2006 skrev jag ett antal avslöjande artiklar om den iranska regimens utbredda spionage bland exiliranier här i Sverige och andra västländer. På den tiden gick det som journalist att knappt få någon iranier att med namn och bild kritisera Iran. De vågade inte alltid demonstrera sin misstro mot regimen i födelselandet. I dag är det annorlunda. Nu stod två av dem jag tvingades lova anonymitet då framför tv-kameror och öppet kritiserade regimen.
På kvällen gick Zinat Pirzadeh, Nahid Persson, Vida Mehrannia och jag på middag på den persiska krogen Divan på Östermalm. Vi gick igenom de senaste dagarnas aktivism i Sverige och rapporteringen om den. Vi skrollade också igenom internationella medier. Nahid Persson Sarvestan är Sveriges och kanske en av världen mest uppskattade dokumentärfilmare, med filmer som Drottningen och jag samt hennes senaste Be my voice (Var min röst) som handlar om aktivisten och journalisten Masih Alinejad.
Alinejad som från sitt hem i New York, av så gott som alla världsmedier, ses som förgrundsfiguren och ledaren för den feministiska revolutionen i Iran har de senaste nio åren jobbat outtröttligt för att påminna omvärlden om de iranska kvinnornas situation. Många kvinnor har genom åren skickat videoklipp till Alinejad. Hon har sedan publicerat dem på sina sociala medier och i Voice of America där hon jobbar. Perssons film om Alinejads kamp med sig själv, om sina tvivel, om huruvida hon gör rätt eller fel när hon utsätter sina medsystrar i Iran för fara, är bland det starkaste man kan se om modern tids aktivism och kamp, och om hur sociala medier kanske kan få en regim på fall.
Jag frågar de tre iranskorna varför det var den svenska högerns politiker som talade på demonstrationen på Norrmalmstorg och varför det var vänsterns som talade idag.
”Det var nog flest rojalister på den första, de har alltid stått högern i västvärlden närmare än vänstern, Shahens anhängare det vill säga”, svarar Persson.
Medan vi intar maten kommer de första notiserna om att det brinner på Evinfängelset i Teheran. Det fängelse där intellektuella och andra politiska motståndare till Iran sitter. Jag frågar Vida Mehrannia vad hon gör, vad hon jobbar med. Hon svarar att hon är kemist. Nahid Persson inflikar och berättar att det är Vidas man som är svenskiraniern, forskaren Ahmadreza Djalali som är dömd till döden i Iran. Han som sitter i Evinfängelset. Utan några som helst bevis är han anklagad och dömd för spionage.
När jag kommer hem fortsätter jag att skrolla på sociala medier, jag kollar till exempel vad den svenskiranske dj:n och tandläkaren Armin Zamani som jag känner och uppskattar delar. För bara någon vecka sedan fick hans kusin sina ögon förstörda av den iranska polisen. Vilken av hans släktingar kan vara drabbad av den senaste dagens våld mot demonstranterna? Det går sedan inte att sova. Videos i Telegramgrupper från Evinfängelset och rapportering om att flera av fångarna kan ha dödats håller mig vaken. Lever svenskiraniern Djalali?
Nuri Kino
Oberoende, prisbelönt undersökande journalist och expert på minoriteters rättigheter. Grundare av http://ademandforaction.com och http://tellcorona.com
Lyssna på
|
Uppläsning av artikel
|
