KRÖNIKA. Ska biståndet minskas – eller tvärtom dubbleras från den nuvarande nivån? Är det rätt att stödja auktoritära regimer och vad kan vi lära av misslyckandet i Afghanistan? David Isaksson skriver om populistiska utspel, smaskiga humrar, kunniga biståndspolitiker och om vårt behov av att träffas och samtala på riktigt –utanför den digitala världen.
Detta är en krönika. De åsikter som framförs är artikelförfattarens egna.
Just nu handlar av förklarliga skäl väldigt mycket om biståndet till Afghanistan. Att Sida för några dagar sedan meddelade att man skulle avbryta allt samarbete med staten i Afghanistan var inte direkt oväntat, ändå fick det stora rubriker i media. På sista tiden har också svenska politiker tävlat i utfästelser om att vi absolut inte ska ge något bistånd till talibanerna.
Populistiska utspel av det slaget är förklarliga – men inte försvarliga – eftersom de inte hjälper till att svara på den oerhört komplicerade frågan: Hur ska vi nå de många fattiga i Afghanistan utan att samtidigt gynna talibanerna? Alla som arbetar med bistånd vet att insatser i landet kommer att kräva samarbete med talibanerna i någon form. Inte så att vi kommer att skicka pengar direkt till deras bankkonton i Schweiz (eller var de nu kan finnas), men alla resurser som förs in i landet kommer på något sätt att beskattas av talibanerna. Det är ofrånkomligt. Att blunda för detta faktum gynnar ingen.
Kanske behöver vi också lära oss mer om vilka talibanerna egentligen är. I en intressant artikel av forskare vid Indiana University som vi publicerar idag ges en bakgrund till talibanernas ideologiska rötter som går tillbaka till 1860-talets Indien. Det är en fascinerande läsning som kanske kan hjälpa oss förstå mer av som händer nu.
Samma dilemma finns i alla totalitära länder som vi ger bistånd till oavsett om de heter Afghanistan, Kambodja eller Tanzania. Allt bistånd genom stora aktörer som UNDP och Världsbanken genomförs i hög utsträckning i samarbete med staten i landet. Så är det bara. Så frågan är vad som ska hända nu. Av Afghanistans budget finansieras 70-80 procent av biståndsmedel. Världsbankens medarbetare har nu lämnat landet, och allt från datoriserade betalningssystem till jordbruksprojekt riskerar att falla samman.
I en studie som påpassligt nog presenteras den 31:a augusti görs just en genomlysning av det svenska biståndet till Afghanistan. Studien är en svidande vidräkning med tron att vi kan inför demokrati och skapa jämställdhet utan att ta hänsyn till den sociala kontexten i landet. Detta sammanfattas bland annat så här:
Det internationella biståndet till Afghanistan har i stort utformats utifrån fördefinierade lösningar på antagna problem. Det har funnits en begränsad förståelse för hur Afghanistan fungerar och hur interventioner i praktiken griper in i existerande samhällslogik. Svenskt utvecklingssamarbete är inte immunt mot denna kritik.
I en debattartikel i DN skriver rapportförfattaren bland annat att:
Antaganden som att det går att åstadkomma individuella beteendeförändringar hos kvinnor och män som därigenom frigörs från befintliga sociala och strukturella begränsningar är kontextlösa.
Ger vi för mycket i bistånd? Försvinner för mycket i korruption och borde biståndet vara organiserat på ett annat sätt? Det var bland annat dessa frågor som diskuterades under en biståndsdebatt mellan Magdalena Schröder, Annika Strandhåll och Anna Tibblin som ägde rum under Global Bar Talks och som du också kan höra i Global Podd avsnitt 79.
Det var en seriös, rolig och kunnig debatt med engagerade och pålästa deltagare. Om vi kan vi fortsätta diskutera biståndet på det sättet finns det mycket att vinna. Dessutom var det fantastiskt – tyckte alla – att återigen få träffas livs levande. De små informella möten, eller minimingel som uppstår vid såna tillfällen är oerhört betydelsefulla för om vi ska föra samtalet vidare. Och då spelar lite (mycket!) regn faktiskt mindre roll.
Och apropå det här med pengar till bistånd och risker för ineffektivitet och korruption. Sverige totala budget för insatserna i Afghanistan uppgår till drygt en miljard kronor per år. Det kan låta som mycket pengar – det är mycket pengar – men det finns annat i samhället där kostnaderna skenar utan att någon verkar kunna förklara varför – eller ens bry sig.
Så skulle till exempel renoveringen av Östermalmshallen i Stockholm ha kostat drygt 500 miljoner kronor, men slutnotan landade på den hisnande summan över en miljard kronor (!). Och då var ändå inga biståndsländer inblandade.
Så visst kan man ställa bistånd mot fler poliser. Men man kan också ställa Afghanistans flickor mot östermalmsdamernas humrar.
Smaklig måltid!
David Isaksson
