Regimen i Belarus har meddelat att man stoppar det svenska biståndet. Samtidigt har Sverige redan tidigare avbrutit i stort sett samtliga samarbeten med staten i Belarus. Frågan är vilka ytterligare konsekvenser beslutet från regimen få för Sveriges möjlighet att påverka utvecklingen i Belarus.
Detta är en analys. De åsikter som framförs i texten är författarens egna.
Uppgiften att Belarus stoppar det svenska biståndet fick UD att reagera och kalla upp den belarusiske ambassadören för samtal. Sverige har nu enligt informationen en månad på sig att avsluta pågående stöd.
Det var i augusti 2020 som Global Bar Magazine avslöjade att 35 procent av det svenska biståndet till Belarus gick till staten. Den svenska regeringen valde senare att avsluta dessa samarbeten, men något mindre undantag för program inom miljöområdet. Senare beslutade Sida att frysa ytterligare samarbeten.
I en kommentar till regimens beslut att slänga ut Sverige säger Sida att man håller på att se över vilka konsekvenser beslutet kan få. I dagsläget kan man inte säga något om vilka program som eventuellt kan komma att påverkas.
Logiskt från regimens perspektiv
Utifrån Sveriges tidigare beslut är den belarusiska regimens beslut att stänga ned övrigt svenskt stöd möjligtvis logiskt, sett från regimens sida: För vad är poängen med att utländska organisationer ger stöd till organisationer inom civilsamhället som man kan misstänka arbete för demokrati och mänskliga rättigheter? Samtidigt finns det ett antal aktörer även inom civilsamhället som verkar inom ”ofarliga” områden och dessa kommer nu med stor sannolikhet att drabbas. Frågan är om detta ändå kan påverka regimen negativt?
För flera av de organisationer som bedriver bistånd i landet är beslutet samtidigt inte oväntat, men man konstaterar att det kommer att öka riskerna och göra det svårare för civilsamhället att verka.
Forum Civ har ett omfattande program i Belarus som sannolikt kommer att påverkas av regimens beslut. I ett uttalande på organisationens hemsida konstaterar Forum Civ …”att den belarusiska regimen nu vill avbryta allt svenskt bistånd till det egna landet är ett kvitto på att svenskt demokratibistånd till civilsamhället fungerar.”
– Vi väntar nu på fler detaljer och förtydligande. Men vad vi kan se är att trycket mot civilsamhället kommer att öka i och med det här och att behovet av stöd därmed bli ännu större, säger Ognjen Radonjic som är chef för Forum Civ:s arbete i Östeuropa.
Sedan tidigare kräver regimen att organisationer inom civilsamhället registrera alla projekt som de genomför med stöd utifrån. Många av dessa projekt är relativt icke-politiska, till exempel inom miljö- och kulturområdet och att dessa många gånger också omfattar samarbete med olika statliga aktörer, t ex när det gäller vatten och miljöfrågor. Dessa program riskerar nu att drabbas.
– Sedan flera veckor tillbaka har vi sett hur domstolar och lokala åklagare drar in registreringen för lokala icke-politiska organisationer i civilsamhället. Det kan till exempel handla om en teater i en mindre stad och detta får självklart konsekvenser för många, fortsätter Ognjen Radonjic.
Är det rätt att ge bistånd till auktoritära regimer?
Frågan om det är rätt att ge bistånd till staten i totalitära regimer är något vi diskuterat mycket de senaste dryga året, inte minst när det gällt länder som Tanzania, Kambodja, Myanmar och Belarus. Å ana sidan finns de som menar att ett sånt bistånd faktiskt kan underlätta för civilsamhället, forskare och andra att ändå verka. Andra menar tvärtom att biståndet till staten snarare riskerar att legitimera regimens förtryck.
Forskaren Nic Cheeseman som medverkat i Global Podd menar att det är viktigt att stödja civilsamhälle och demokratiska institutioner i auktoritära regimer, men att stor försiktighet bör råda i finansiering av staten. Han skriver i en längre essä bland annat följande:
Utan internationellt stöd till viktiga demokratiska institutioner och det civila samhället kommer dessa regimer troligen att förbli auktoritära än längre. Men det betyder att man ska minska budgetstödet till förmån för riktade initiativ som syftar till att stärka demokratin och erkänna nödvändigheten av en politisk inkludering av flertalet, för att kunna åstadkomma en hållbar ekonomisk tillväxt. Det här innebär också att man bör avsluta finansieringen av auktoritära stater som inte visar några framsteg när det gäller att skydda medborgerliga friheter och politiska rättigheter och istället kanalisera resurserna till länder där förbättringar sker. På det sättet både bygger och belönar biståndsgivarna demokratiseringen.
I en aktuell debattartikel argumenterar Martin Uggla från Östgruppen för att bistånd enbart ska ges till de som kämpar för demokrati. Han skriver bland annat:
I ett fullt tänkbart scenario där Lukasjenka lyckas återupprätta sin kontroll över Belarus, utan att behöva använda lika våldsamma metoder som sommaren 2020, vore det likväl förkastligt att återuppta finansieringen av biståndsinsatser som involverar, eller till och med styrs av, statliga aktörer under Lukasjenkaregimens strikta kontroll.
Just nu känns detta dock mycket långt borta och sannolikt blir situationen för de som arbetar för demokrati och mänskliga rättigheter i Belarus än svårare under de närmaste månaderna.
Men att civilsamhället skulle ge upp bara för att det svenska biståndet stoppas – nej det kan nog Lukasjenka bara drömma om!
David Isaksson
