Det finns två stora utmaningar mot fria medier i världen idag. Det ena är de inskränkningar i yttrandefriheten, hoten och våldet mot journalister som sker i många länder. Den andra handlar om pengar. För utan ekonomiska resurser blir det ingen oberoende journalistik.
Reportrar utan gränsers senaste årsrapport är en sorglig läsning. Årets pressfrihetsindex från organisationen visar att fri och oberoende journalistik helt eller delvis blockeras i 132 länder. Antal länder där pressfriheten anses bra har aldrig varit så få. Och pressfriheten går bakåt också här i Europa där bland annat den grävande journalisten Daphne Anne Caruana Galizia (Malta) mördades, ett mord med förgreningar till landets politiska och ekonomiska elit.
Det vanliga när man tänker på hot mot yttrandefriheten är just dessa mord på journalister. Demokratiskt valda ledare som använder demokratin för att montera ner demokratin och yttrandefriheten (och allt förstås i demokratins namn!) är något förhållandevis nytt. I det lilla centralamerikanska landet El Salvador som jag följ under mer än trettio år har utvecklingen gått ännu snabbare än i Ungern. Från att ha varit vänsterns borgmästare i huvudstaden San Salvador startade Nayib Bukele ett eget parti (och egna websiter som såg ut som tidningar). 2019 vann han presidentvalet med stor marginal. Året därpå var det dags för parlamentsval där han fick egen majoritet sedan både vänstern och högern imploderat, något vi både skrivit om och diskuterat i Global Podd.
I dagarna kom det tredje steget då Bukele avsatte misshagliga domare i landets högsta domstol. Nu har han total makt över landet. Det enda som kan hota honom är de få oberoende medier som finns – och så ironiskt nog – USA:s ambassad som idag står upp för demokratin i ett land där USA för bara några decennier sedan finansierade en brutal militärmakt.
Det som är extra obehagligt är att Bukele har majoriteten bakom sig, att varje steg mot att nedmontera yttrandefriheten och bygga sina egna regeringskontrollerade medier applåderas av en stor del av befolkningen.
Den andra sidan är hur medier ska kunna överleva ekonomiskt. Det är sant att många redaktioner inte förstått vidden av globaliseringen förrän det varit för sent och Google och Facebook tagit över en stor del av den sammanlagda annonsmarknaden. Några få överlever och växer sig starka tack vare resurser, gedigen journalistik och ett starkt varumärke. Ytterligare några förmår utnyttja den nya tekniken och skapa smarta, digitala medier som med minimala resurser skapar stor och viktig journalistik.
För många andra ser det mörkt ut. Ändå verkar de inte vilja ge upp, oavsett om de verkar i Georgien, Zambia eller El Salvador, om de riskerar allt som oberoende bloggare i Vietnam, eller reportrar på en lokalradiostation i Colombia. I de flesta fall är journalistjobbet oglamoröst, stressigt, osäkert och dessutom ganska dåligt betalt. Ändå fortsätt det att locka unga människor.
Den tredje maj är pressfrihetens dag och runt om i världen kommer journalister att skriva om mediernas roll för demokratin, väl medvetna om att varje artikel riskerar att uppfattas som om de talar i egen sak, om det egna jobbet eller det egna ägandet.
Och kanske skulle världens journalister och medieorganisationer önska att de slapp skriva om just detta en dag som denna, att det istället var politiker och näringslivstoppar som gick i bräschen för yttrandefrihet och pressfrihet.
Åtminstone för en dag.
David Isaksson
Chefredaktör, Global Bar Magazine
