Glädje över ett viktigt möte, sorg över våldet och de krafter som bara gynnar extremismen. Magnus Walan, policyrådgivare på Diakonia, åker en känslomässig berg-och-dalbana när han följer det som just nu sker i Israel och Palestina.
Detta är en krönika. De åsikter som framförs i texten är artikelförfattarens egna.
Jag är så glad över att den palestinska ickevåldsaktivisten Issa Amro träffade USA:s utrikesminister vid besöket i Israel. Issa Amro är en aktivist i Hebron som fängslas och trakasseras av Israels militär, men han är även en nagel i ögat på den palestinska myndigheten som han ofta har kritiserat för ineffektivitet och korruption.
Issa Amro uppmanade Antony Blinken att inte villkorslöst ge militärt stöd till ockupationen, men också att sätta press på den palestinska myndigheten att genomföra valet. ”Ockupationen och diskrimineringspolitiken kommer inte ta slut förrän den kostar för mycket för Israel”, sa han.
Jag kan inte låta bli att fundera mycket på vad som sker i Israel och Palestina. Jag följer på avstånd och samtalar med vänner i både Gaza, i Israel och på Västbanken. Tänker att det är så lätt att hamna i fasta positioner som försvaras från redan förutfattade narrativ. ”Israel försvarar sig mot Hamas och raketer, punkt!”. Eller: ”Palestinierna försvarar sig bara mot ockupationen – det är en del av deras legitima befrielsekamp som motsvarar kampen i Sydafrika eller i andra länder.”
Men, Hamas bär ansvar för sina handlingar. De är ingen befrielserörelse som grundar sin ideologi på människors lika rättigheter och demokrati – som ANC gjorde i Sydafrika. Raketer skiljer inte på militära och civila mål, lika lite som israeliskt artilleri gör det i tätbefolkade områden i Gaza.
Finns det några militära och säkerhetsmässiga fördelar för Israel som kan motivera sådan förstörelse och över 60 dödade barn i Gaza? Det tror inte jag.
Jag tror att det finns stora risker att opinionen låter sig dras med i ett spel som bara gynnar extremisterna. Nej, jag tror inte det var en tillfällighet att Benjamin Netanyahus nya vänner med den ökända extremisten Itamar Ben-Gvir i spetsen löpte amok i gamla stans gränder i Jerusalem och misshandlade palestinier under rop som ”död åt araberna”, eller att polisen stoppade människor på väg till fredagsbönen i Al-Aqsamoskén där högtalarsystemets sladdar hade klippts sönder. Det tror inte polischefen i Jerusalem eller oppositionsledaren Yair Lapid heller.
Jag läste en kommentar från en palestinsk kristen ledare som var besviken på Hamas och deras raketer: ”I feel sad, angry, that Hamas is trying to kill one of the most beautiful peaceful movements that attracted the attention of the whole world, #Sheikh_Jarrah started humanizing our cause as Palestinians and refugees before Hamas militarized it”.
Det är inte en konflikt mellan två jämbördiga parter. Som ockupationsmakt är det Israel som har kontroll över palestiniernas dagliga liv, det innebär att miljoner människor sedan flera decennier inte har någon möjlighet att rösta eller påverka den regeringsmakt som styr deras liv i detalj!
När omvärlden, inklusive EU, bara orkar kritisera Hamas våld och tystnar när kriget är slut och det vardagliga ockupationsvåldet tar över, så finns det en risk att unga palestinier inte längre tror på rättsstatens principer och på att demokratierna i EU står upp för dem. Liberaler och konservativa i EU är inte att lita på, blir deras slutsats.
De senaste veckorna har tiotals palestinier på Västbanken dödats av bland annat skarp ammunition från Israel. Tusentals har arresterats i godtyckliga processer, där både den palestinska myndigheten och Israel agerar på ett liknande sätt.
Israeliska polisen arresterade en tioårig palestinsk pojke. Tio år! Netanyahu sa till polisen: ”Oroa er inte för utredningar”, vilket tolkades som en signal att gå hårt fram.
Den israeliska regeringen går nu in hårt för att backa upp bosättarorganisationer att ta över allt fler hus, både i Silvan och i Sheikh Jarrah i östra ockuperade Jerusalem. 800 människor står inför ett omedelbart hot om att vräkas till förmån för extrema bosättare i stadsdelen Silvan.
Flera av familjerna som hotas av vräkning har sagt att de kan flytta frivilligt om de får tillbaka sina hus som Israel konfiskerade och gav till israeliska familjer 1948. Men här har Israel lagstiftat så att hus som tillhört judiska israeler kan krävas tillbaka, men att inga andra grupper har samma rätt. Här skiljer sig israelisk lag från hur det ser ut i exempelvis västerländska demokratier, där privat äganderätt är skyddad, oavsett etnicitet. (https://www.amnesty.org/en/latest/news/2021/05/israel-opt-scrap-plans-to-forcibly-evict-palestinian-families-in-silwan/)
EU gör ingenting. Unionen blir allt svagare på grund av hur de högerpopulistiska regeringarna i Österrike, Polen och Ungern agerar för att försvaga EU:s folkrättsliga hållning. EU lägger uttalanden på hög, men inget som motsvarar styrkan mot till exempel Ryssland för samma brott mot FN-stadgan.
Detta bidrar till att Israels vardagsvåld fortsätter.
Mina vänner i Israels freds- och människorättsorganisationer menar att EU:s agerande i längden absolut inte bidrar till någon säkerhet för Israel. Tvärtom. Mycket talar för att det i stället stärker extremisterna. Men skulle Sverige och EU minska sitt bistånd till kvinnoorganisationer, till människorättsorganisationer och till antikorruptionsarbete så bidrar man bara till den nuvarande bosättarregeringens agenda.
Blinken är smartare än en del svenska politiker – han lovar tvärtom att öka biståndet. Och det gör mig glad.
Magnus Walan
Policyrådgivare på Diakonia
Läs också!
