Dagar i Beirut: Väntan i folkmordets skugga


ADFA giving food to those in need in Beirut: Photo: ADFA.

Deras familjemedlemmar mördades av ISIS, de har fördrivits och förföljts, nu kämpar de för att överleva dagen. Nuri Kino, journalist och grundare av organisationen A Demand For Action, berättar om intensiva dygn av hjälparbete i Beirut, samtidigt som han och många andra väntar på en viktig signal. Kommer Biden att erkänna det Osmanska rikets folkmord?

Det är ett symboliskt datum. Natten den 24 april 1915 arresterades mer än 100 armeniska intellektuella i Konstantinopel (Istanbul). De avrättades kort därefter. Det var början på folkmordet på kristna*. Minst 1,5 miljoner kristna armenier, assyrier/syrianer och greker slaktades sedan. Många av oss håller nu andan. Det har läckt ut från Vita huset att president Joe Biden den 24 april kanske kommer erkänna det Osmanska rikets folkmord på kristna 1915.

Jag är i just nu i Libanon. I mer än sex år har vi hjälpt offer för folkmordet 2014. Tre dagars anteckningar från min volontärsresa i Libanon beskriver hur folkmordet 1915 är kopplad till vad som skett på 2000-talet:

Vi är många som sedan 2004, då grymheterna startade mot landets urbefolkningar kämpat för att göra omvärlden medveten om dem. Det har tagit 17 år för medier att rapportera någorlunda tillfredsställande om deras situation. Påvens besök var en enorm vinst. Media från hela världen tvingades citera honom om grymheterna mot kristna, yazidier, mandéer och andra. Han valde också strategiskt ut platser där våldet mot kristna varit som värst. Ett folkmord. Det var ett ögonblick i mörkret, ett skinande ljus över ödet för Iraks kristna urbefolkningar och andra minoriteter. Men strålkastarna från påvens besök i Irak har nu slocknat.

Jag är väl medveten om att krigen i Syrien i Irak har påverkat alla landets invånare, oavsett religion och etnicitet mycket svårt. Jag har också hjälpt till att avslöja det fasansfulla och oändliga lidandet yazidier lever i. 8 000 av deras kvinnor och flickor kidnappades och såldes på slavmarknader. Senast förra veckan visade en ung man i Tyskland hur han kämpat att köpa sin syster på darknet. I augusti 2020 saknades fortfarande 3 000 av dem. Hundratusentals har inte kunnat återvända till sina hem och befinner sig i läger för internflyktingar i norra Irak och lever under svåra förhållanden.

Nyligen såg jag Once Upon a Time in Iraq, en brittisk dokumentärfilm på fem avsnitt från 2020. Jag blev förvånad över att de knappt nämner yezidierna. De nämnde inte heller de hundratals kyrkor som förstörts, alla präster, biskopar och nunnor som dödats. De valde bort den systematiska rensningen av kristna i Irak. Som om den inte existerat. Ett folkmord. Jag har levt med denna kunskap i 17 år. De första tio åren som journalist och författare, och sedan 2014 också som aktivist, eller snarare, en av de ohördas röster.

Hösten 2004 dök den första skrämmande videon från Irak upp på min bärbara dator. Mindre än ett år efter Saddam Husseins fall började den etnoreligiösa rensningen av Irak med en fruktansvärd video från Mosul som visade morden på tre unga män. Den dagen fick vi lära oss en ny term, ”beheading”. Vi har inte ens ett ord för denna brutala avrättning på svenska.

En av männen var den unga Raymond Shamoun. Han såg rakt in i kameran, man såg skräcken i hans ögon när han bad för sitt liv. Sekunder senare skar en långsam kniv av honom huvudet. Enligt terroristerna var Raymond, liksom Fadi, även han kristen från Mosul, och en egyptisk man ”kuffar”, otrogna och förrädare.

Snabbspolning fram till den 15 april 2021 och Beirut. Vår sverigebaserade gräsrotsorganisation för mänskliga rättigheter och välgörenhet, A Demand For Action (ADFA) startade som en reaktion på terrorgruppen ISIS folkmord sommaren 2014. Det första året skickade vi hjälpsändningar till Irak. I sex år har vi nu delat ut mat och förnödenheter i Libanon, Syrien och på senare tid också i Armenien. De flesta flyktingar som registrerat sig hos oss i Beirut har flytt terroristernas våld i Syrien och Irak. Idag delade vi ut 30 ton mat och hygienartiklar till totalt 830 familjer som vi registrerat på förhand.

15:e april, matutdelning i Beirut. Foto: ADFA.

I kön fanns även cirka 100 oregistrerade som vägrade att gå därifrån. Spridningen av coronaviruset är mycket hög i Libanon. Vi bad dem att vara försiktiga, de stod för nära varandra och hade varit där i timmar. Ingen lyssnade. De hade på sig masker och vi sprayade händerna med desinfektionsmedel för att försöka förhindra smittspridning. Eftersom de var oregistrerade kunde de inte få med sig något av det vi delade ut. De var desperata, vissa hade förfalskat information för att på så sätt få mat till sina barn. Det blev snabbt bråk, vi försökte lugna ned volontärer och behövande som skrek åt varandra. Jag kan förstå varför folk försöker lura sig till mat, de vill ge bröd till sina hungriga barn. De flesta av oss hade kanske gjort samma sak.

”Du borde skämmas, du vet mycket väl vem min bror var och vad min familj har offrat för att rädda andras liv, och nu är vi inte värda ens en bit bröd!”, ropade en kvinna till mig. Jag hade ingen aning om vad hon menade. Hon visade mig en bild av sin bror på sin mobiltelefon. Sedan bröt hon ihop, grät, snyftade, slutade andas och svimmade.

Jag kan förstå varför folk försöker lura sig till mat, de vill ge bröd till sina hungriga barn. De flesta av oss hade kanske gjort samma sak.

Vi tog henne och hennes syster åt sidan. När hon fick tillbaka medvetandet fick vi veta att hon heter Meyada. Hennes syster, som höll i hennes händer, heter Ghada och hennes man Salah. Ingen av dem var registrerad hos oss. Och Meyada hade rätt, när hon åter visade oss bilder på sin bror kände vi igen honom, eller åtminstone hans namn. Han kämpade mot ISIS i Mosul 2014 och det sägs att han räddade 48 kristna familjer från döden. Det sista Meyada hörde från honom var när han ringde och sa: ”Islamska staten har tagit mig.” Samtalet avbröts. Det var för nästan sju år sedan. Systrarna och deras familjer har varit flyktingar i Beirut i över fem år. Utan hjälp. Gömda bland det enorma antalet flyktingar i Libanon och i världen. Medan de berättade om dagen ISIS målade bokstaven N för Nazari (kristna) på deras hus i Mosul insåg jag plötsligt att de måste ha varit grannar med Raymond Shamoun, den unge man jag först såg halshöggs i den hemska videon, tio år innan ISIS tog över deras hemstad.

Läs fler artiklar av Nuri Kino

”Vi var grannar, jag såg när de tog honom. De var inte ens maskerade. De tvingade honom in i bagageutrymmet på en bil. Det var sista gången vi såg honom fram tills videon cirkulerade i hela Mosul. De sålde till och med kopior av den i butiker”, berättade Salah.

Vi lovade Meyada och andra som maten inte räckte till för att de kunde komma till vårt kontor nästa dag för att få hjälp. Den första som kom fram var Leyla. En av våra volontärer (själv en flykting från Irak) frågade Leyla hur hon hade det. Leyla brast omedelbart ut i gråt. Hon visade oss foton av sin familj. Hon har bara en son kvar. Hennes två andra söner dog i Irak. En dödades när han stoppades och ombads visa sitt ID-kort. Det stod ”Masihi” (kristen) på det. Det var tillräckligt för att terroristerna skulle meja ned honom. Hennes bror dödades på samma sätt. Hennes andra son dog av en stroke “orsakad av all sorg, stress och panik”. Hon har en överlevande son, nu 36 år gammal. Han föddes med en hjärnsjukdom och har ett funktionshinder.

Leyla kunde inte sluta gråta och våra volontärer började även de att gråta. Hiba, från Damaskus fick mig att lova att inte berätta hennes historia. Den går knappt att ta in, hjärnan kan inte hantera den. En annan av våra volontärer, Lena, bodde i helvetet i Bagdad. Endast genom ett mirakel överlevde hon, hennes man och barn efter hot om att döda dem om de inte lämnade sitt hus och sitt land.

Vi stängde dörren till kontoret, av rädsla för covid-19 eftersom de behövande som köade för mat, både libaneser och flyktingar, inte var försiktiga. Sedan släppte vi in dem två och två. Feryal, en annan av våra volontärer, visade Raqqiya och hennes syster Fatima in. De gav oss sina dokument. Hon och hennes dotter överlevde massakern som utfördes i den syrisk-katolska kyrkan i oktober 2010 i Bagdad. Sex självmordsjihadister attackerade kyrkan under mässan och dödade 48 församlingsmedlemmar och skadade ytterligare 80.

Jag var bland de första som hade hört talas om attacken, en man ringde mig från kyrkans toalett. Han ville att jag skulle rapportera om det, i hopp om att det skulle kunna rädda liv. Han hade mitt nummer eftersom han var en av de asylsökande som Sverige hade deporterat tillbaka till Irak, olagliga utvisningar som jag undersökte för Sveriges Radio. Via telefonen hörde jag två unga präster vädja till terroristerna om att inte döda någon. När de hittades efteråt hade prästernas kroppar slitits sönder av kulor.

Senare på eftermiddagen föreslog Feryal att vi skulle besöka Ashurs mor som var sjuk och svag. Ashur kidnappades samtidigt som Feryal. Han och två andra tvingades sedan bära orangea fångkläder och sköts i huvudet bakifrån, samtidigt som en ISIS-kamera rullade. Jag lovade att ta mat och medicin till hans mor.

Från köket hörde jag barns röster. När jag gick för att se vilka de var kunde jag inte tro mina ögon. Feryals döttrar. Nu tonåringar. När jag kramade dem kunde jag inte låta bli att tänka på deras kusin som en av terroristerna tog som hustru medan de var fångar. Idag vet ingen vad som hänt med henne. Tillsammans med 200 andra kidnappades Feryals hela familj av ISIS i februari 2015 i Khabour, nordöstra Syrien. De fördes sedan till Shadiya – hon, hennes man och deras barn. Det de har upplevt är nästan omöjligt att absorbera, det med. Dessa barns liv och andra i samma situation – som befriats – har stagnerat helt under deras tid som flyktingar. Barndomen har tagits ifrån dem, skolplikten, allt. 

Ett annat barn sprang från balkongen för att krama mig och de andra vuxna – lilla Waskin vars familj vi hittade i ett slumområde i Beirut. Hans far hade bekämpat terroristerna och var efterlyst av dem, så familjen lämnade sitt vackra hus för att fly från Syrien och hamnade i Beiruts slum. Mötet med Waskin påminde mig om ett annat barn, hon från Hassake, vars far fick sin arm avhuggen för att han hade jungfru Maria tatuerad på den. Senare, samma dag som de torterade honom, skickade de ett meddelande med hot till hans fru Iptisam, om hon inte tog dottern och lämnade deras hus skulle de döda honom. De flydde, men han dödades ändå. Det var huset de ville åt. Varför Iptisam och dottern skonades vet hon inte. Men jag var glad av att höra från våra volontärer att Iptisam hade fått mat och att vi hade iplanerad att besöka henne och andra änkor i hennes situation.

Senare samma kväll åkte jag till en lägenhet i Burj Hamoud, det armeniska kvarteret i Beirut, nära hamnen som exploderade den 4:e augusti 2020. Fem personer hade ringt mig, alla från den syriska staden Qaryatayin. Två av dem kidnappades 2015. De släpptes efter att en lösensumma hade betalats. Två har familjemedlemmar som fortfarande saknas. Ingen vet vad som har hänt dem.

Jag lämnade den knappt möblerade, kalla lägenheten och kände att jag inte hade någon styrka kvar. coronasituationen, flyktingarnas lidande, hela Libanons trauma och den nya accelererande fattigdomen tömde mig på energi. Det fick vara nog för en dag. 

Nästa dag åt jag lunch med en kär vän, libanesiska filmare Eliyas Salameh. Han har gjort två dokumentärer om irakiska och syriska kristna och deras trauman. Han påminde mig om Rita, en av kvinnorna vi intervjuade för vår kortfilm Limbo. Hon kidnappades också av ISIS och såldes flera gånger, men lyckades fly. Bara de tre dagar hon planerade och sedan flydde är en thriller – eller en roman – i sig. Efter min sex timmar långa telefonintervju med henne filmade Eliyas och besättningen en ny intervju med henne. Hon berättade att hon är fast som alla andra – i limbo. Hon kan inte återvända till Irak. Hon har inga rättigheter i grannländerna och hon har inte fått visum till ett tredje land. 

Jag bytte samtalsämne, jag ville veta hur Eliyas familj hade det. Jag ville också höra hans analys av situationen i hans hemland Libanon, som förändrats från att vara ett av de mest blomstrande länderna i Mellanöstern, till en plats där kostnaden för mat tredubblats på bara ett år. Samtidigt som lönerna sänkts dramatiskt: om du tjänade 5 000 kronor för ett år sedan kan du tvingas jobba för 1 000 kronor nu.

Enligt en studie som publicerades av FN har andelen fattiga i Libanon nästan dubblats från 28 procent av befolkningen år 2019 till 55 procent år 2020. Samtidigt har de som lider av extrem fattigdom ökat från 8 till 23 procent under samma period.

Eliyas ville inte prata om det. ”Jag lever i förnekelse, jag vill inte känna av desperationen. Jag stänger av. Om jag tänker på det kommer jag att tappa mitt förstånd. Jag pratar hellre om till exempel det armeniska folkmordet, det du på ditt språk kallar Seyfo. Kommer Biden att erkänna det den 24 april? Känner amerikanerna till sambandet mellan det folkmordet och det som skedde 2014 ”.

Så – Turkiet, Irak, Syrien och till Libanon – en familj på flykt i över 100 år. 

Eliyas påminde mig om hur allt hänger ihop. Ett av många exempel: Feryals farfar flydde från folkmordet i det osmanska riket, från Haqqari sydost i dagens Turkiet, till Simele i Irak 1915. De massakrerades igen 1933. De överlevande, bland dem Feryals farföräldrar, flydde den här gången till Syrien. I februari 2015 upplevde hon och många andra ännu ett folkmord. ISIS kidnappade dem från Khabour i nordöstra Syrien. Så – Turkiet, Irak, Syrien och till Libanon – en familj på flykt i över 100 år. 

Före Saddams fall beräknas 1,3 miljoner kristna ha bott i Irak. Idag är cirka 200 000 av dem kvar. Var är de andra? Vissa har kommit till USA, Sverige, Kanada och andra länder i väst. Men många, alldeles för många, är utspridda över grannländerna Libanon, Jordanien och Turkiet. Utan rättigheter. I limbo. 

Man vet inte exakt hur många kristna som flytt från Syrien sedan krigets utbrott 2011, men kyrkor har uppskattat att siffrorna kan vara runt 600 000.

”Juli”, som vill vara anonym, plockade upp mig med sin bil någon timme efter att Elyas lämnat Beirut för bergen. Hon ville att jag skulle besöka en pojke som kan bli blind om han inte opereras. Hans föräldrar har inte ens råd med undersökningarna, allra minst med en eventuell operation. På väg till dem sa hon: ”Tack för att ni samlade in pengar för akut kejsarsnitt för flyktingen från Syrien, hon födde en frisk pojke som fått namnet Tony”. När vi lämnade huset och pojken som kanske behöver en operation sa Juli: ”Är inte amerikanerna ansvariga för dessa människor öden? De invaderade ju Irak, eller har jag fel?”

Tony, nyfödd i Beirut. Foto: ADFA.

”Juli” är från Sadad. Under folkmordet i osmanska riket, år 1915 hittades min mormor Meyyo i en brunn, hon hade slängts in i den tillsammans med sina familjemedlemmar, alla antagna döda. Hon överlevde, kidnappades och uppfostrades som muslim fram till den dag hon kunde fly. Nästan hundra år senare, år 2013, informerades jag om en annan brunn, den här gången i Sadad i Syrien, där en syrisk-ortodox familj hittades; men den här gången fanns inga överlevande. Julis släktingar.

Så varför är det viktigt att president Biden erkänner folkmordet från 1915? Svaret på den frågan finns i alla dessa (och många fler) berättelser som jag och andra tvingats lyssna på genom åren. Inte minst därför hoppas jag att kunskaperna om folkmordet 1915 ska stoppa framtida folkmord, men också för att de överlevande från 2014 ska få hjälp och upprättelse.

Nuri Kino
Nuri Kino är en prisbelönt undersökande journalist, författare och grundare av organisationen A Demand for Action.

Christofer Axelsson har översatt texten från engelska.

Fotnot: De flesta kristna i Syrien och Irak tillhör urbefolkningen och kallar sig assyrier, kaldeer eller syrianer. Dessa är olika namn för samma etnicitet som är rotad i de mesopotamiska konungariken som blomstrade mellan floderna Tigris och Eufrat tusentals år före Jesus. De är stolta över att både vara ättlingar till den moderna civilisationens vagga och att de delar Jesu modersmål arameiska. Det armeniska folket är nära dem geografiskt och kulturellt och har drabbats av samma folkmord.

Uppläsning av artikel

Nyhetsbrev

Samtycke

Global Reporting kommer att använda informationen du tillhandahåller på det här formuläret för att hålla kontakt med dig och uppdatera dig kring Global Bar och andra projekt.

Du kan ändra ditt samtycke när som helst genom att klicka på unsubscribe länken i sidfoten på email du mottar från oss, eller genom att kontakta oss på info@globalreporting.net. Vi behandlar din information med respekt. För mer information om våra sekretesspraxis, besök vår hemsida. Genom att klicka nedan godkänner du att vi får behandla din information i enlighet med dessa villkor.

We use Mailchimp as our marketing platform. By clicking below to subscribe, you acknowledge that your information will be transferred to Mailchimp for processing. Learn more about Mailchimp's privacy practices here.