Är det verkligen okej att göra ingenting? Har pandemin fått oss att äntligen reflektera över våra liv och vad vi gör med vår tid? Kanske har vi ett och annat att lära oss av Rollo May och Søren Kierkegaard, skriver Maria Thulin i denna krönika.
Många av oss är permitterade eller arbetslösa även i höst. Middagar och partyn är det inte tal om längre. Vi ska träffas mindre i små kluster eller helst inte alls. Teatrar och biografer har klappat igen och man kan inte längre gå på en fotbollsmatch. Så vad ska vi göra? Kanske är det dags att lära sig konsten att göra ingentingi väntan på att världen blir normal igen, postpandemin.
Ja, jag vet att miljoner kvinnor världen över fått dubbla bördor, att de tar hand om barn, hem och skolgång samtidigt som de försöker jobba (om de nu inte blivit av med jobbet redan), men det här handlar framför allt om oss som suttit fast i en spiral av konsumtion – och prestation.
Det man kallar att inte göra någonting är för många liktydigt med ha tråkigt eller slösa bort tiden, något som gör en rastlöshet. Efter fem minuters paus i köket till exempel hittar man på något som behöver utföras. Hemarbetet avlöser snabbt de lediga stunderna och frikopplar de tankekedjor som hade börjat ta form i det pausade tillståndet.
Men att inte göra någonting behöver faktiskt inte vara detsamma som försitta möjligheten till produktivitet. Enligt vissa forskare inom ämnet, är lugn och stillhet faktiskt indirekt ett produktivt tillstånd. Utan pauserna förlorar vi en del av vår förmåga att prestera och att tänka kreativt.
Den som är van med att saker avlöser varandra har ett tempo där det inre lugnet sällan får plats. Men kanske vore det bra att inte alltid söka efter nästa förströelse, något som den franske tänkaren Blaise Pascal ger uttryck för i skriften Tankar:
Den som är van med att saker avlöser varandra har ett tempo där det inre lugnet sällan får plats.
”Det enda som kan trösta oss i vårt elände är förströelsen, och ändå är denna den största av alla våra plågor. Det är nämligen den som särskilt hindrar oss att ge akt på oss själva och som omärkligt gör att vi kommer i olycka.”
Vi blir så klart starkt påverkade av våra vanor. Personer som arbetar är ofta mer aktiva på sin fritid medan personer vars dagar mest består av fritid välkomnar passivitet. Det kan både tyckas märkligt och rimligt på samma gång. Den som arbetat hela dagen borde väl uppskatta att bara ta det lugnt och vice versa? Vanan har dock ”programmerat” dessa respektive personer olika. Med andra ord kan debatten om sofflocket vara relevant så till vida att vi vänjer oss vid att inte arbeta och kanske tom finner det skönt.
Att uppleva den kontemplativa verksamheten som tillräcklig är svårt för de som upplever stillasittandet där bara tankarna är i rörelse som meningslöst, eller kanske aningen skrämmande. En som betonade pausernas värde var Rollo May; Numera en bortglömd amerikansk psykolog som under 60-talet var mycket populär och inflytelserik.
Han skrev böcker om människans psyke med humanistisk / existensiell inriktning. Rollo May hade tbc som ung och tillbringade tre år instängd på ett sanatorium. Där fanns inte mycket annat att göra än att läsa böcker. May plöjde bland andra Søren Kierkegaard vilket påverkade hans fortsatta filosoferande om människans tillvaro och psyke.
Han skriver i sin bok Frihet och öde att ”förmågan att kunna ta emot fritiden i stället för att förstöra den med överdriven planering är väsentliga förutsättningar, om en människa skall vara mottaglig för kreativa impulser”. Att vi väljer att ständigt rusa vidare sker ”på bekostnad av besinningens rikedom”,
Aktiviteter kan leda till att vi stöter bort tankar, menade han. Vi upptas inte av tankar när vi är sysselsatta med något som kräver vår uppmärksamhet. Det kan vara skönt att slippa tänka, men om vi inte låter tankarna breda ut sig riskerar vi att distansera oss från oss själva. Vi låter inte livet komma nära inpå oss om vi ständigt förskingrar det i konkreta göromål.
Att göra ”ingenting” utan att drabbas av oro är ett bevis på harmoniskt lugn. Att kunna låta bli att utföra något tyder på en tillfredsställelse att vi just i detta nu inte behöver söka oss vidare mot något annat. Där tankevärlden är rik kan succén vara väntan på ingenting. Allt enligt Rolla May.
Han menar att konsten att vara overksam och förvandla det till en berikande upplevelse går först då vi inte känner oss stressade och ser stillasittandet som en förlust av tid och därför bortkastad. Oförmågan att behärska denna ”icke-konst” kan ses som en inskränkning av friheten genom att vi då är uppbundna i väntan på vad som sker härnäst. Det behöver inte gå så långt att vi övergår till en vegeterande tillvaro, utan bara att vi ibland lägger ifrån oss sakerna och saktar ner tempot.
Är det kanske dags att plocka upp Rolla Mays tankar igen? Det är nu det behövs så statusen av alla de sysslolösa tillvaro uppgraderas. I en resultatinriktad värld är det dags att en omvärdering görs av vad som verkligen anses viktigt – sysslolösheten. Eller som John Lennon en gång sa: ”livet är det som pågår medan vi sysslar med annat”.
Maria Thulin
