Kina: Kapitalismen har segrat, men vad kommer sen?


Tunnelbanan i Shanghai. Foto: David Isaksson

Kinas utveckling de senaste decennierna visar på en helt annan kapitalism än den vi tidigare trodde på. Men kommer den kinesiska politiska kapitalismen att ”lyckas”? Är det så framtiden kommer att se ut?, frågar sig Karl-Anders Larsson i denna tankeväckande essä.

I min ungdom trodde jag att det pågick en kamp i världen, mellan kapitalismen och ett annat system (ibland kallat ”socialismen”). Kapitalismen var visserligen ett historiskt framsteg, men skulle så småningom gå under och ersättas av ett bättre system. Marx analyserade kapitalismens inre motsägelser, både ekonomiska och moraliska, men pekade också på den kraft som slutligen skulle störta kapitalismen i graven, nämligen klasskampen.

På den globala nivån illustrerades allt detta av den koloniala frigörelsen och framgångar för rörelser baserade på marxism-leninismen, speciellt i Sovjetunionen och Kina. Men kapitalismen levde kvar och utvecklades i USA och Västeuropa, medan sovjetsystemet gick mot sitt fall. 1992 kom så Francis Fukuyama med sin bok om historiens slut, där han drog slutsatsen att kampen mellan samhällsystemen var slut och att det västliga systemet med kapitalism, marknadsekonomi och liberal demokrati hade segrat. Detta har dock kraftigt ifrågasatts. Även om det kalla kriget upphörde, lever fortfarande många idéer om alternativ till kapitalismen kvar. Frågan är bara hur det ser ut i verkligheten.

Nationalekonomen Branko Milanovic har tagit på sig den svåra uppgiften att analysera detta, i sin bok Capitalism, Alone, The Future of the System That Rules the World (Belknap Harvard University Press, 2019). Som framgår av titeln är han överens med Fukuyama om att det bara finns ett system, men slutsatserna är mer varierade, främst beroende på att det finns flera olika modeller av kapitalism. Speciellt skiljer han på den liberala, meritokratiska kapitalismen och den politiska, auktoritära kapitalismen.

När man talar om kapitalismen som ett system, måste man betona att det inte är, och aldrig har varit, ett rent ekonomiskt system. De grundläggande ekonomiska elementen är produktion i oberoende (privata) enheter och utbyte på en fri marknad. Men detta leder i sin tur automatiskt till relationer mellan människor och en fördelning av inkomster och rikedomar. För Marx handlade det främst om exploatering av arbetare, medan den liberala tolkningen var ersättning för prestation (meritokrati), men i båda fallen blir resultatet också beroende av en yttre (politisk) kraft, nämligen ”staten”.

Under nittonhundratalet minskade ojämlikheten i fördelning av inkomster och rikedom under den liberala kapitalismen kraftigt, fram till början av 1980-talet. Det berodde mest på nationalstaternas inflytande genom höga skatter och offentliga transfereringar och utbildning, men även på starka fackföreningar. De senaste 40 åren har inkomstskillnaderna ökat och statens möjligheter att motverka det har minskat, eftersom välfärdsstaten är utbyggd, men framför allt för att inkomsterna av kapital ökat mycket mer än inkomsterna av arbete. Det är i sin tur en effekt av globaliseringen, men också av att den statliga politiken gynnat kapitalägande.

För en marxist är detta inte förvånande. Vi kommer ju ihåg att staten och kapitalet sitter i samma båt. Statens roll är att stödja de kapitalister som identifieras som nationens, även om kapitalet blir allt mer internationellt. I detta ingår att stödja de innovativa krafterna, genom förmåner och infrastruktur, vilket leder till att en politisk och ekonomisk elit skapas och förstärks. Sådant är systemet och det har resulterat i imponerande ekonomisk och social utveckling.

Men det finns andra system som haft ännu större ekonomiska och sociala framgångar och det är framförallt de som letts av ett kommunistparti, baserat på marxist-leninistisk ideologi. Kina är förstås det viktigaste exemplet, men vi får inte heller glömma Vietnam. Båda länderna har haft en aldrig tidigare skådad utveckling under de senaste decennierna. Men vilket är det system som möjliggjort detta?

Den kommunistiska modellen var från början dominerad av planekonomi och statligt ägande, men detta har succesivt förändrats sedan 1990-talet. I Kina är idag den privata sektorns andel av BNP ca 80 procent och statsföretagen svarar för enbart 9 procent av sysselsättningen. Över 90 procent av alla priser är marknadsbestämda. Det är inte fel att kalla systemet för kapitalistiskt, men det skiljer sig ändå från kapitalismen i västvärlden.

En viktig skillnad är statens roll. Staten sitter kanske i samma båt som kapitalet, men det är en motorbåt som styrs av staten.

En viktig skillnad är statens roll. Staten sitter kanske i samma båt som kapitalet, men det är en motorbåt som styrs av staten. Milanovic menar att staten i detta system som han kallar ”politisk kapitalism” karakteriseras av två faktorer: att staten utgörs av en effektiv byråkrati som har som mål att åstadkomma hög tillväxt och att samhället saknar ett oberoende rättssystem. För Kina och Vietnam gäller också att all styrning sker via ett parti. Staten kan därför karakteriseras som en partistat. Partistaten var framgångsrik i att förvandla feodala samhällen till nationell kapitalism genom en kombinerad social och nationell revolution. Det var en revolution uppifrån, av en stat som inte hade rollen att skapa förutsättningar för klasser och intressen, som i väst, utan att styra utvecklingen genom auktoritär maktutövning.

I boken China´s Future, av David Shambaugh (Polity Press 2016), presenteras Kinas ekonomiska modell, som var så framgångsrik från slutet av 1970-talet till början av 2010-talet. Den baserades på två drivkrafter: stora inhemska investeringar i främst infrastruktur och enklare industriproduktion för export, baserad på låga löner. Redan under 2007-08 hade svagheterna med att fortsätta denna strategi blivit uppenbara, på grund av ökad skuldsättning, outnyttjad kapacitet, höjda löner, ökade behov av konsumtionsvaror och problem att anpassa teknologin och produktionsstrukturen till nya förutsättningar. Det dröjde dock till 2013 innan en ny strategi antogs av den nye ledaren, Xi Jinping. Den nya modellen byggde främst på inhemsk konsumtion och satsning på innovationer och tjänstesektorn. Den har inte förenats med politisk liberalisering, utan tvärtom med ett än mer auktoritärt styre av partistaten.

Inkomstskillnaderna, som tidigare var relativt obetydliga, har ökat kraftigt i Kina och är enligt Milanovic betydligt större än i USA (Ginikoefficient på ca 0,5 år 2010). Det beror delvis på strukturella och regionala skillnader, men på senare tid ännu mer på ökade inkomster från privat kapital. Det beror i sin tur på den omfattande privatiseringen av boendet (över 90 procent av boendet är privatägt) och ökat privat ägande av företag, genom privatisering och tillväxt av nya privata företag. Det har definitivt skapats en kapitalistisk elit i Kina, med betydande rikedom, men utan politisk makt. Men det är inte bara kapitalägande som ger rikedom, utan också en omfattande korruption. Den är en integrerad del av systemet och bidrar till ökande ojämlikhet och ineffektivitet.

En annan viktig skillnad mellan liberal och politisk kapitalism är alltså att i den senare finns inte en självständig borgarklass, utan alla aktörer är på olika sätt direkt beroende av partistaten. Det är en bakgrund till den, enligt både Milanovic och Shambaugh, största svagheten i den kinesiska kapitalismen, nämligen bristen på anpassningsförmåga, vilken leder till svårigheter för kreativitet och entreprenörskap att få genomslag.  Det var ett mindre problem i den gamla modellen, med fokus på tunga investeringar, men blir ett stort problem i den ny modellen där innovationer ska spela en huvudroll.

Konsumera, konsumera! Foto: David Isaksson.

Detta är direkt kopplat till det politiska systemet. Det har funnits idéer om politiska reformer under olika perioder, men utan långsiktig effekt. Sedan Xi Jinping kom till makten har trenden entydigt gått mot ett allt mer auktoritärt styre. Oberoende rättsstat, parlamentarism, universella mänskliga fri-och rättigheter avvisas helt som uttryck för fientliga idéer från USA och västvärlden.

Den stora frågan är om Kina kan fortsätta att utvecklas, enligt den nya ekonomiska modellen, under en partistat med hårt auktoritärt styre, eller om framtiden kommer att visa på nya typer av framgångsrik politisk kapitalism. Man kan skilja på fyra olika scenarier för Kinas framtid: 1) en fortsättning av det nuvarande hårt auktoritära styret, 2) en återgång till ett än mer totalitärt styre och isolering från omvärlden, 3) ett mjukare auktoritärt styre med vissa av de liberaliseringar som infördes mellan 1998 och 2008, 4) en helt ny väg med ett delvis demokratiskt styre av den typ som råder i Singapore.

En fortsättning av den nuvarande strategin, anser Shambaugh, kommer garanterat att leda till ekonomisk stagnation. Kina kommer att fastna i den så kallade medelinkomstfällan som många utvecklingsländer hamnat i. Det finns inga exempel på att ett hårt auktoritärt system lyckats utveckla den moderna kapitalismen på ett effektivt sätt. Ett exempel på de problem som Kina redan har i detta avseende är att den politiska och ekonomiska eliten i stor utsträckning flyttar utomlands och ser till att deras barn får utbildning i Nordamerika och Västeuropa. Alternativet med en tillbakagång till ett än mer totalitärt system menar han är än mer negativt och dessutom osannolikt på grund av den dominans som den privata sektorn fått i ekonomin. Framtiden, menar han, borde därför ligga i en uppmjukning och ökad öppenhet av den politiska kapitalismen, eller i införande av begränsade demokratiska element. 

Shambaugh bedömde 2015 att utsikterna för en uppmjukning var begränsade, men såg ändå en möjlighet till förändring vid partikongressen 2017. Nu vet vi att detta inte hände, utan att partistaten ytterligare förstärktes och i det fallet var hans prognos att Kinas ekonomiska stagnation skulle förstärkas och kommunistpartiets makt därför på sikt skulle minska. Men är det den enda tänkbara slutsatsen? Det finns inget idag som tyder på en kinesisk omvändning. En viss ekonomisk stagnation är sannolik, men den kinesiska kompetensen och kapaciteten på IT-området är mycket stark och även om systemet kan verka hämmande på innovationstakten i de ekonomiska sektorerna, kan det kompenseras genom en alltmer utvecklad kontroll av medborgarna. Det innebär förstås risker, men det är den väg som partiet nu har valt.

Kinas modell är inte längre enbart en nationell utvecklingsstrategi, trots det uppenbara nationalistiska inslaget. Den har mer och mer utvecklats till en strategi för global expansion. Det är en strategi som skiljer sig från den klassiska imperialismen, som främst motiverades av ekonomiska faktorer. Den kinesiska strategin handlar om en total expansion på alla områden. Den innehåller både statliga och privata ekonomiska faktorer, men partiets intressen är alltid överordnade och är framförallt ideologiska. Målet är att införa en helt ny global kultur där begrepp som demokrati och mänskliga rättigheter är totalt omdefinierade. Metoderna för detta exemplifieras bra i en ny bok, Den dolda handen, av Clive Hamilton och Mareike Ohlberg (Daidalos 2021). Grundläggande för den kinesiska expansionen är att skapa en alternativ global institutionell struktur som på sikt kan ta över den västerländska efterkrigsstrukturen. De bästa exemplen hittills är ”Belt & Road Initiative” (BRI), på svenska ofta kallad Nya Sidenvägen, och ”Asian Infrastructure Investment Bank” (AIIB). Kinas agerande i FN är ytterligare ett exempel.

Kinas globala strategi handlar inte i första hand om att dra fördelar genom handel och investeringar och inte heller om direkt politisk makt. Huvudsyftet är att skapa en säker omvärld för den kinesiska utvecklingen under kommunistpartiets ledning. Säkerheten skapas främst genom spridning av idéer och kultur, det kinesiska synsättet på alla viktiga frågor. Men naturligtvis också genom militär makt, som visas av de snabbt stigande militärutgifterna.  

Hur är det då med kapitalismens framtid? Först måste man inse att det har skett betydande förändringar på grund av den teknologiska utvecklingen under 2000-talet. Vi är inne i en ny industriell revolution när digitaliseringen når nya dimensioner. Det handlar inte längre om enbart globalisering och automatisering, utan om en ny typ av exploatering av människor. Det handlar inte främst om exploatering av arbetskraft i produktionen, utan om exploatering av människan i konsumtionen. Det är en utveckling av vad Marx kallade ”varufetischismen”. Han syftade på att människor under kapitalismen kommer att förhålla sig till varandra som varor, inte som sociala varelser. Men dagens dominerande aktörer är inte längre industriföretag som är beroende av varumarknader, utan företag som med avancerad teknologi kan förutsäga människors beteende på marknaderna. Det är denna information som är företagens produkter. Det handlar om några av världens största företag (främst Google och Facebook). Produkterna baseras på data om människors dataanvändning, och köparna är andra företag som säljer sina produkter till konsumenter på marknader för varor och (i ökande grad) tjänster, eller vidareförädlar informationen till andra företag. Hela detta system har kallats för ”övervakningskapitalism” och har analyserats av Sushana Zubuff i boken The Age of Surveillance Capitalism (Profile Books 2019).

Det paradoxala är att den övervakningskapitalism som utvecklats från den liberala kapitalismen kommer i motsättning till den liberala demokratin, men däremot passar bra ihop med den politiska kapitalismen. Milanovic ser något av detta, genom att den liberala kapitalismen blir hyperkommersialiserad och plutokratisk. Målet för liberal och politisk kapitalism blir detsamma, nämligen eliternas bevarande. I det fallet behövs en effektiv övervakningskapitalism i båda systemen. Zubuff ser samma mönster, med stor risk för att det leder till demokratins globala nedgång och fall.

Kapitalismen är idag starkare än någonsin tidigare i historien och inget alternativt system finns till synes. Den kinesiska politiska kapitalismen blir alltmer politisk genom partistatens förstärkning. Den västliga kapitalismen rör sig alltmer bort ifrån den klassiska modellen från Adam Smith och Milton Friedman och blir mer politisk, men inte under statens styrning, utan genom koncentration av makt till ett begränsat antal kapitalister som också går över gränsen och själva blir politiska. Det beror delvis på att de på så sätt kan öka sin vinst, men inte bara det. Det finns också egna politiska ambitioner hos ledande kapitalister, som behandlats bl.a. av The Economist (17/4 2021). Tidskriften ser en fara i detta och hoppas på en återgång till klassisk kapitalism. Men är det möjligt och, även om det är möjligt, är det önskvärt? Skulle kapitalisterna i väst istället kunna bli en politisk kraft som står för försvar av de demokratiska institutionerna?

Karl-Anders Larsson

Biståndsekonom, tidigare bland annat verksam vid svenska ambassaden i Kambodja.
Texten har tidigare publicerats på författarens blogg.

Uppläsning av artikel

Nyhetsbrev

Samtycke

Global Reporting kommer att använda informationen du tillhandahåller på det här formuläret för att hålla kontakt med dig och uppdatera dig kring Global Bar och andra projekt.

Du kan ändra ditt samtycke när som helst genom att klicka på unsubscribe länken i sidfoten på email du mottar från oss, eller genom att kontakta oss på info@globalreporting.net. Vi behandlar din information med respekt. För mer information om våra sekretesspraxis, besök vår hemsida. Genom att klicka nedan godkänner du att vi får behandla din information i enlighet med dessa villkor.

We use Mailchimp as our marketing platform. By clicking below to subscribe, you acknowledge that your information will be transferred to Mailchimp for processing. Learn more about Mailchimp's privacy practices here.