En stor majoritet av de som arbetar inom svenska biståndsorganisationer är ”riktiga svenskar”. Denna icke-representativa fördelning är en naturlig följd av biståndets karaktär, det vill säga givandet. Hela givandeperspektivet är i sig rasistiskt, eftersom det skiljer på ”oss” och ”de behövande”. Det handlar inte om jämlikhet, utan om godhet, skriver Karl-Anders Larsson i artikelserien Bistånd – en branch för vita?
I svallvågorna efter den senaste rasismdebatten har nu rasismen inom biståndet blivit en stor fråga. Ett exempel är en krönika av Parul Sharma i Global Bar Magazine (10/7), Jag vill inte bli ett alibi för enfalden. Ett annat är en debattartikel i DN den 12/7, Bristande mångfald hos biståndsorganisationer av Maria Eriksson Baaz.
Det är förstås ett speciellt intressant ämne eftersom biståndsorganisationer alltid vill se sig som antirasistiska och förmodligen är det få individuella rasister som arbetar inom dessa organisationer. Det är alltså den strukturella rasismen det handlar om. Parul Sharma beskriver det som ”vita korridorer, vita utredningar, vita delegationer och vita perspektiv”. Det sistnämnda är kanske det viktigaste och gör att analysen, enligt henne, ständigt kommer från samma grupper och samma vita cirklar.
Det stämmer utan tvivel att en stor majoritet av de som arbetar inom svenska biståndsorganisationers administration och ledning, både enskilda organisationer och myndigheter som Sida, är ”riktiga svenskar”, även om det nog finns betydande mångfald vad gäller hudfärg och härkomst. Nyligen anlända invandrare är underrepresenterade. En annan mycket underrepresenterad grupp är män. Jag tror också att muslimer, ateister, moderater och personer från landsbygden eller arbetarhem, är underrepresenterade.
Givandet är rasistiskt
Denna icke-representativa fördelning är en naturlig följd av biståndets karaktär, dvs givandet. Hela givandeperspektivet är i sig rasistiskt, eftersom det skiljer på ”oss” och ”de behövande”. Det handlar inte om jämlikhet, utan om godhet. Biståndet uppstod ur missionen och det märks fortfarande mycket väl. Många av de största organisationerna är kristna och även de övriga har påverkats av givandeperspektivet. Biståndet kan aldrig komma ifrån givandeperspektivet, eftersom det inte skulle finnas utan det. Det stöd för det nuvarande biståndet (och enprocentmålet) som verkar finnas i den svenska opinionen baseras främst på synen på bistånd som en givare-mottagare relation. Det är en blandning av skuldkänslor och gottgörande. Mer moderna perspektiv som refererar till globala mål, har nog mindre betydelse. Ursprungligen var biståndet helt rasistiskt, det var givande från de vita till de svarta. Jag minns min lycka när jag i söndagsskolan fick lägga ner en slant i bössan med den svarta pojken som alltid böjde huvudet av tacksamhet. Sen kom 60-talet och vände på perspektivet, solidaritet blev huvudparollen och vi skulle stödja de svartas kamp mot de vitas förtryck. Men det var fortfarande med ett givarperspektiv och de nya självständiga staterna blev fångade i biståndsberoende. Mycket har skrivits om detta, sammanfattningsvis kan sägas att det skapade många negativa effekter när det gavs utan villkor och ytterligare nya problem när givarna började ställa villkor baserade på sina egna (vita?) modeller. En annan påstådd rasism är att biståndsorganisationernas arbete på fältet oftast utförs av lokala organisationer och enskilda (dvs icke-vita), men att bilden som ges fortfarande är att vårt givande är den avgörande faktorn och ofta illustreras arbetet med vita biståndsarbetare. Det är en helt naturlig följd av givarperspektivet. Men min erfarenhet är också att det råder en rasistisk relation i arbetet. Experterna och arbetsledarna är oftast vita och de lokalt anställda är underordnade och ses som problematiska, eftersom de har svårt att anpassa sig till organisationernas strategier och arbetssätt. I de fall de har getts likvärdig position som de ”internationellt anställda”, har det ofta lett till problem (t.ex. i form av korruption) för organisationerna och finansiärerna. Bakgrunden här är att biståndet grundats på bristande förståelse för de kulturella skillnaderna, vilken i sin tur baseras på att givarna utgått från en förenklad (”icke-rasistisk”) jämlikhetssyn.
Men jämlikhet, mångfald och integration måste baseras på kunskap om de kulturella olikheterna. Att bara kvotera in ”icke-vita” löser inte problemet. Kunskapsutveckling är nödvändig hos både givare och mottagare. Men det måste också finnas ett tidsperspektiv, inget bistånd ska vara för evigt. Det kräver i sin tur att givarna anpassar sina förväntningar efter de lokala förhållandena.
Ibland kommer det att lyckas, men kanske oftare misslyckas. Nu har redan några biståndsorganisationer ”pudlat” och erkänt sin strukturella rasism. Men inte mycket kommer att förändras. Det statliga biståndet, via Sida, kan naturligtvis minskas och kommer under alla omständigheter att minska på grund av den ekonomiska nedgången. Det tvingar den övriga ”biståndsbranschen” till ökad konkurrens och tiggande om allmänhetens bidrag, vilket ytterligare stärker givarperspektivet. Det vore mer hederligt om organisationerna bemötte kritiken så att det blev en debatt, men precis som poliserna på Black Lives Matter-demonstrationerna väljer man att gå ned på knä och skämmas. Varför kommer ingen fram och säger att ”vita” faktiskt kan administrera och finansiera ett bra bistånd? För debattens skull alltså.
Ge näringslivet större plats
Parul Sharma tar också upp näringslivets relationer som ett alternativ till givarperspektivet. Det är en intressant, men komplicerad fråga. Jag tror att näringslivet, liksom statliga myndigheter och forskningsinstitutioner måste få större plats i framtidens utvecklingssamarbete, men det kan inte ersättas av privata relationer med vinstmotiv. Däremot kan privat filantropi ha intressanta ansatser som är mindre influerade av givarmentaliteten, beroende på större risktagande och entreprenörskap. George Soros ger i sin bok Till försvar för det öppna samhället, många exempel på det.
”Rasism” har plötsligt blivit det stora debattämnet, på grund av det fruktansvärda mordet på George Floyd, fångat i en video som spritts över världen. Mordet har gett upphov till ovanligt starka reaktioner både i USA och i omvärlden. I centrum står rörelsen ”Black Lives Matter” (BLM). Protesterna riktas inte enbart mot de inblandade poliserna, utan mot den amerikanska poliskårens våld mot svarta och mot rasismen i USA och även i Europa. Det har väckt en helt ny generations engagemang, en generation som inte var född när något liknande manifesterades under 60-talet. I grunden är det positivt att rasfrågor åter ställs högt på agendan, men det finns flera problem och frågetecken kring denna rörelse. För det första var tidpunkten olycklig, eftersom den sammanfaller med den värsta pandemin på hundra år. Att stora människomassor samlas leder sannolikt till ökad smittspridning av covid-19 viruset, något som i sig drabbar t.ex. svarta amerikaner förhållandevis hårt. Men det tillbakavisas av aktörerna med att rasism är värre och mer långsiktigt än en pandemi.
Rasism som skällsord
Ett annat problem är användningen av begreppet ”rasism”. Det är det jag kommer att diskutera här. Rasism används oftast som ett skällsord för att beskriva en person eller en händelse som man ogillar. I rapporten Rasist? Inte jag av Anders Hellström (Forum för levande historia), görs en mer utvecklad analys av begreppet och en slutsats är att det finns flera olika former av rasism. Ett problem i debatten är att det sällan görs klart vilken rasism som avses, antingen på grund av okunnighet, eller på grund av ett medvetet intresse att driva en särskild fråga.
En grundläggande fråga är, vad är egentligen en ”ras”? I grunden är det ett sätt att klassificera människor. För Linné var utgångspunkten en biologisk klassificering, på samma sätt som för växter och djur. Han har nu utsetts som rasismens grundare och föremål för statykrossande. Men är enbart klassificering lika med rasism? Antirasisternas slagord har ju varit att ”vi gillar olika”, alltså ett erkännande om att människor är olika. På vilka sätt och hur det värderas, är en annan sak.
Idag kan det slås fast att det inte finns någon entydig biologisk grund för rasbegreppet. Det används ändå ofta för att skilja på grupper av människor. Det verkar finnas ett mänskligt behov av att identifiera sin grupptillhörighet och att betona skillnaden mellan ”vi” och ”de andra”. Men det är inte bara rasbegreppet som ligger till grund för detta, utan också många andra dimensioner, framförallt nationstillhörighet. Den ovan nämnda skriften betonar också det starka sambandet och att den moderna nationalstatens utveckling är intimt sammankopplat med rasbegreppets utveckling. Jag är inte säker på det sistnämnda, det kan gälla i USA, men knappast i Sverige. Detta leder fram till en viktig distinktion. Skillnaden mellan rasism i allmänhet och den svart-vita rasismen. Den har visat sig tydligt under de senaste veckorna. Medan protesterna i USA helt handlar om våld och förtryck av vita mot svarta, handlar protesterna i Europa mer om allmän rasism och polisvåld. Det finns dock ingen klar gräns, i fd kolonialmakter som England och Frankrike är det svart-vita inslaget starkt. Även i Sverige finns en rasdimension, men mer om ”vita män” mot alla andra. Den grupp som finns tydligast i denna konflikt tycks vara ”vita”. På andra sidan finns ”icke-vita”, vilket ju kan innefatta alla andra folkgrupper. En annan viktig skillnad är mellan individuell rasism och samhällelig (s.k. strukturell) rasism.
Utan tvivel finns det omfattande individuell rasism (kallat fördomar eller främlingsfientlighet) både i USA och i Sverige. Det är svårt att mäta hur stor den är och om den ökar eller minskar, eftersom det inte upplevs som accepterat att erkänna rasism. Det finns förstås högljudda rasister, både organiserade och mer individuellt i sociala medier, men jag vet inte om antalet ökat eller bara röststyrkan.
Utmaning konfrontera problem
Så länge man inte konfronteras med problem är det lätt att vara öppen, men den verkliga testen kommer när ”rasfrågan” blir verklighet. Antag t.ex. att en afrikansk, muslimsk, familj plötsligt flyttar in som min närmaste granne och att de uppför sig mycket störande och även kriminellt. Vilken blir min reaktion? A) jag accepterar det eftersom de kommer från en annan kultur, (om de hade varit vita svenskar hade jag protesterat och polisanmält), B) jag protesterar (kanske tillsammans med andra grannar), på samma sätt som jag skulle gjort mot en vit granne som uppfört sig på liknande sätt, C) jag drar igång en rörelse för att köra ut alla afrikaner och muslimer från området, kanske också från Sverige (blir kanske Sverigedemokrat).
Vilken eller vilka reaktioner är rasistiska? Enligt min mening, A och C. Jag väljer alltså B och är inte rasist (detta var förstås bara hypotetiskt). Men i teorin tycker jag det är enkelt att vara ickerasist. Det handlar om att bortse från ras, religion, nationalitet, kön, sexuell läggning etc. Men det betyder inte att behandla alla lika. Den som begår brott ska straffas, den som är mest kompetent ska få ett jobb som flera söker och lika lön som andra med samma jobb, barn som är duktiga i skolan ska få högre betyg.
Men problemet är att dessa fina principer leder till ett samhälle där vissa grupper sätts mer i fängelse, blir mer arbetslösa, får lägre lön, sämre utbildning och allmänt lägre levnadsstandard. Trots att jag inte är individuell rasist, har jag bidragit till ett samhälle med ”strukturell rasism”. Kanske jag är rasist i alla fall? Begreppet strukturell rasism används flitigt nu. Ändå tycks innebörden inte vara helt klar. Ofta blandas en rad olika faktorer (och olika rasismer) ihop. Framförallt fokuseras diskussionen på effekter, utan att de bakomliggande orsakerna tas fram. Att det sker en systematisk diskriminering av ”icke-vita” är inte helt enkelt att bevisa. Eftersom det är en grupp som begår mer brott än genomsnittet, är det rimligt att ”icke-vita” åtalas och fälls oftare. Eftersom gruppen generellt har lägre utbildning är det rimligt att lönerna är lägre, osv.
Men bortsett från att utgångsläget är olika, finns säkert en hel del ren diskriminering. Exempelvis när arbetssökande sorteras bort enbart på grund av sitt namn (eller kanske Facebook-profil). Bostadsmarknaden är också ett exempel där det förekommer betydande diskriminering/segregering. Det finns också individuell rasism som direkt blir strukturell, nämligen hos representanter för olika former av makt. Mest aktuellt är polis och ordningsmakt som sannolikt representeras av ovanligt många individuella rasister. Det gäller både i USA och i Sverige. Det är inte främst deras utövande av makt, utan att de försvaras av systemet, som gör den till strukturell rasism.
Rasism också i Sverige
En bok som behandlar strukturell rasism mer ingående är Varför jag inte längre pratar med vita om ras, av Reni Eddo-Lodge, en svart brittisk journalist. Hon menar att den strukturella rasismen är dominerande i Storbritannien, och det mesta hon skriver skulle kunna gälla även i Sverige. Hon anklagar framförallt den vita, liberala (antirasistiska) medelklassen, som hon menar är farligare än de öppet rasistiska grupperna. Anledningen är att de enbart ser på orättvisorna och diskrimineringen, men inte den bakomliggande strukturella makten. Framförallt förstår de inte de ständigt närvarande vita privilegierna. Hon menar att vita och icke-vita aldrig kan mötas på samma plan och det är därför hon bestämt sig för att inte prata med vita om ras. Vita kan också diskrimineras, men det finns ingen ”omvänd rasism”, eftersom det inte finns någon svart maktstruktur som skulle kunna utöva den. Maktstrukturen är vit och alla vita har särskilda privilegier, även om de inte alltid är medvetna om dem, eftersom den vita strukturen är deras normala omgivning.
Vilka slutsatser kan då dras i samband med den aktuella situationen? Black Lives Matter baseras på en stark ”svart” identitet, speciellt i USA. Men hur förhåller den sig till andra icke-vita? De flesta vita å sin sida har ingen stark identitet som vita, just beroende på den vita strukturens dominans. Är bilden av en dominerande vit maktstruktur verkligen korrekt? Och hur upprätthåller den i så fall sin makt? Ett svar är att som Daniel Mathisen (Dagens Arena 12/6) sätta likhetstecken mellan rasism och kapitalism: ”Rasismen som ideologi och maktstruktur är tätt sammanflätad med och upprätthåller kapitalismen som ekonomiskt system”. Men vad är i så fall viktigast: ras eller klass?
En annan fråga är vad BLM betyder för Afrika, som ju har den viktigaste erfarenheten av vit maktstruktur. Men Afrika har de senaste 60 åren dominerats av svarta ledare som verkat mer för att skapa och behålla egna maktpositioner än för att skapa grund för ”svart makt”. Det är en svaghet hos många organisationer för svart frigörelse, att de inte tagit ställning till detta. Fortfarande betraktar de ofta ledarna för de tidiga befrielserörelserna som hjältar, trots deras katastrofala resultat som politiska ledare (t.ex. Mugabe i Zimbabwe).
Det är viktigt att besvara dessa frågor för att veta hur vi ska reagera på mordet på George Floyd. Att det var en enskild polisman (eller en mindre grupp poliser) som utförde mordet är klart, men representerar de polismakten i USA, presidenten och regeringen eller den vita maktstrukturen i hela världen? Och hur bekämpar vi rasismen?
Karl- Anders Larsson
Biståndsekonom, tidigare bland annat verksam vid svenska ambassaden i Kambodja.
Texten har tidigare publicerats på författarens blogg.
