Från krabbor och Trumpanhängare i Maryland till plundrade affärer och nyinvigda Black Lives Matter Plaza utanför Vita huset. Helena Thorfinn berättar om några dramatiska dygn i och kring USAs huvudstad Washington.
Oroliga lämnar vi kusten och krabborna och kryper med bilen upp mot Washington DC. Bilen, barnen, badstranden vi lämnar bakom oss, och mobilerna som brinner av uppdateringar från vännerna som är i demonstrationer utanför Vita Huset.
”Affärerna utanför min skola är sönderslagna”, meddelar tonårsdottern som fått besked på Snapchat. ”Och folk ligger ner och demonstrerar med masker på.”
Vi snirklar oss genom ett landskap söder om DC som är fuktig och grönt, där Federalistflaggor vajar utanför slitna trailerparker och där vi just ätit hos en man som av sina gäster kallas ”the fiercest Trump supporter i Maryland”.
Redan när vi kommer in på Courtney´s Crab House nere i Chesapeake Bay är Tim Courtney´s Trump-entusiasm tydlig. MAGA-kepsar är upphängda lite överallt i lokalen, som på grund av coronan bara består av en bardisk och några stolar. Den stora serveringen är fortfarande nedstängd. Väggarna är draperade av en gigantisk amerikanska flagga som hänger på just det där sättet som bara Trump supportrar hänger flaggor på, och på väggen en stor affisch med någon som spyr på CNN och texten ”lies, lies, lies”.
Bakom den ganska röriga och kladdiga bardisken står FOX News på med bilder från demonstrationer över hela USA. Tim Courtney ursäktar röran med att de haft stängt så länge, på grund av ’det satans viruset’, och torkar halvengagerat av bardisken med en trasa. Varken han eller hans rejält överviktiga dotter som serverar oss har ansiktsmask. Ett tydligt politiskt statement, det också.
”Det där”, Tim Courtney nickar mot nyheterna. ”Det är George Soros’ verk. Vad som helst för att inte få Trump omvald. Soros har placerat ut tårgas och gummikulor, det är inte polisen som attackerar demonstranterna. Tro mig. ”
Trots det bisarra i detta påstående, som dessutom motbevisas i realtid på FOX News bakom honom, får han stöd av den andra gästen på Courtney’s Crab House denna eftermiddag i tidiga Juni. Frank är en före detta militär som väntar på sina crabcakes och följer händelserna på FOX från ett bord en bit bort. Sekvensen där Trump marscherar till en photosession utanför St John´s Episcopal Church spelas upp igen och igen, och vi börjar förstå att det skrivs historia i vår hemstad några mil norrut. De två vita männen i övre medelåldern har dock en egen tolkning av vad som pågår.
”Allt våld sker på platser som styrs av Demokraterna. Varför gör de inget? Det är deras problem. Polisen som satt på Floyd´s hals var säkert Demokrat. Varför? Han var en polis i storstad, folk i städerna är Demokrater. Vi Republikaner vill bara ha lugn och ro.”
Mannen som heter Frank berättar att han är trött på vad som pågår i städerna, trött på att hans president dras i smutsen och att folk inte visar respekt för flaggan.
När jag börjar ställa frågor om George Soros och Trump är Frank snabbt framme vid bardisken och pekar mot TV-rutan. Små svettdroppar bildas på hans överläpp när han berättar att FOX också är lögnare och att han helst ser på YouTube kanaler, där de verkligengräver fram fakta. Som så ofta i USA går det snabbt att väcka heta känslor genom att prata om presidenten.
Tim Courtney putsar på ett glas och skjuter upp kepsen i pannan och håller med om allt Frank hasplar ur sig. Han är lugnare än sin gäst, vill bara leva sitt enkla liv med krabbfiske och båtar, som han säger.
”Demokraterna skickade mig till Vietnam. Demokraterna startar alla krig. Jag hatar dom. Obama satte idéer i huvudet på folk, och se nu. Oro och splittring. De tror de äger världen, liberalerna. De kommer att få se. Trump vet vad han gör.” Han sätter undan glaset, full av tillförsikt.
Frank å sin sida verkar lite generad över att han blivit så uppretad och mumlar något om att Trump kanske borde sluta vara så aktiv på twitter. Det hade nog varit bra. Och som kristen gillar han inte att Trump har haft så många äktenskap.
”Men Trumps politik. Den älskar jag. Allt han gör är rätt. Allt!” Han lyser upp, tar emot sin crabsandwich och gör något som ser ut som en liten militär bugning mot mig, innan han vänder på klacken och försvinner ut.
Jag har varit här förr, i diskussion med Trump supportrar under mina år i USA. Det går inte. Man kommer ingenstans, det blir aldrig någon öppning eller något ”å andra sidan”, eller ”jag förstår hur du menar, men…”. Det är metalliskt, allt studsar av. Fakta skapas i samma ögonblick som de behövs, ord står mot ord, världsbild mot världsbild, och som icke amerikan blir jag alltid lämnad med att jag inte har tillräcklig koll på det som trots allt är vedertagen fakta. Startar Demokraterna allakrig? Hm…?
Vi lämnar Courtney´s Crab House och kör vidare norrut, får uppdateringar från vänner som säger att K-Street, gatan där min makes kontor ligger, är avspärrad och att ’looters’ har passerat igenom. Dottern ser exalterad ut i baksätet, en av hennes vänner deltar i demonstrationen utanför Vita Huset, och säger att hon fått tårgas i ögonen.
”Får jag demonstrerar i helgen? Typ alla ska det!” Vi vuxna växlar blickar och svarar något svävande. Tårgas?
Vi kör in i DC från Anacostia, den del av Washington DC där befolkningen är till 99 procent afroamerikaner. Till skillnad från när vi gjorde vår Covid 19 test här för några veckor sedan är gatorna fulla med folk. Flera personer står ute i gatukorsningarna med handgjorda skyltar. ”Black Lives Matter” och ”A million people in demonstration on Saturday.” och sedan en ny, som jag inte sett förut. Den är bra, uppfordrande. ”Your silence is violence”.
Det är full aktivitet på gatorna, men det är inte hotfullt. Till och med de trasiga tiggarna utanför Chipotles bär ansiktsmask.
Precis när vi svänger in bakom Capitol Hill börjar alla våra mobiltelefoner larma samtidigt. Ett pulserande bröl genom bilen och mobilerna blinkar. Det har aldrig hänt förut och känns onekligen alarmerande. Sedan kommer uppdateringen – DC´s borgmästare har utlyst utegångsförbud igen och vi uppmanas att inte lämna våra hem efter klockan 23. Nåja, då är det väl lugnt? Stora helikoptrar rör sig av och an över staden, och förstärker känslan av att vi kanske ändå ska skynda oss hem.
Vi snirklar oss vidare genom DC. Affären som plundrades vid dotterns skola har hunnit få upp plywoodskivor i fönstren. Ny graffitti syns på elskåp och busshållplatser.
Väl framme i vårt 99 procent vita och välmående grannskap känner vi oss lättade, men olustiga. Det finns så mycket spänningar i detta land, så många lager av uppdämd och rättmätig vrede. Jag hade aldrig förstått hur djupt misstron skär, och hur gammalt och sårigt hatet är mellan den priviligierade vita gruppen och de orimligt diskriminerade afroamerikanerna. Det dånar genom generationerna och slår igenom i statistik och vardag för miljoner.
På ett träd utanför vårt hus sitter ännu en hemmagjord skylt. Återigen: ”Your silence is violence.” och ”A black man was murdered by a police officer. What are you doing about it?”. Vi packar ur bilen. Nog borde vi demonstrera. Det vore det minsta vi kan göra. Men i dessa tider. Med munskydd? Kommer folk att hålla avstånd? Dottern upprepar sin önskan.
En granne kommer ut när han får syn på att vi är tillbaka. ”Hörni! Visst är det för jävligt? Vi protesterar mot att bli belagda med utegångsförbud, det är mot vår First Amendment. Klockan 8 ikväll, vi går ut och skramlar med grytor och slevar. Är ni med?”
Det blir inte så mycket skrammel, han blir stående ensam på gatan med sin slev och ett grytlock och vi vinkar lite från fönstret, oklara över om just detta är vår strid att ta.
Striden som istället skärps i Washington DC under dessa dagar, parallellt med protesterna mot polisvåld och #blacklivesmatter, är den ständigt bubblande kampen om huvudstadens själ. Huvudstaden älskar inte denna president, nämligen, och eftersom ”the District” inte är en stat, saknar den senatorer och en governor som kan föra dess talan, och invånarna riskerar ständigt att hamna under klacken av en lynnig president.
Men den svarta och högt uppskattade borgmästaren i DC, Muriel E Bowser, har sitt sätt att protestera och stötta demonstranterna på. Under fredagen ger hon den gata som går utanför Vita Huset och passerar St John´s Church, som var scenen för presidentens kontroversiella fototillfälle tidigare i veckan, ett nytt namn. ”Black Lives Matter Plaza”.
Namnet skrivs med gigantiska, gula bokstäver mot den svarta asfalten, väl synliga från Vita Huset.
Tydligare än så kan inte konflikten uttryckas under dessa dagar i juni.
Helena Thorfinn
