Nu har vi gjort det som vi inte trodde gick: dragit i bromsen, agerat som om vårt hus ”brinner”, för att citera Greta Thunberg – och nu står vi alla på okänd mark. Idag växer engagemanget, samtidigt kan rädsla fortfarande få oss att kliva över lik, skriver Ylva Bergman i denna krönika.
Minns ni alla samtal vi hade som unga? Telefonsladdar som släpades in bakom garderobsdörrar för att den som bodde trångt skulle få tala ostört, eller tvärs igenom en hall. När sinnet var ungt och världen var ny, var samtalen en av flera vägar till att pröva sina tankar, drömmar och känslor.
De samtalen pågår alltjämt inom konst, litteratur och i möten med andra. Men vi kan stelna ju äldre vi blir.
”Usch, folk blir så tråkiga när de blir gamla. Pratar bara om barnbarn och Mallorcaresor”, brukade min mamma säga. Hon gillade bäst ungdomens fräschör. Tankens höjd. Nyfikenheten.
”I want you to act like your house is on fire”, sa Great Thunberg för inte så länge sedan. Det känns som en evighet sen.
Runt har vi flåsat efter diverse belöningar, något som får oss att känna oss levande, kanske lite bättre än någon annan. Så där har det hållit på sedan 80-talet. När punken och hippie-idealen ersättes med yuppierans vadderade axlar och glittrande yta.
Lukten av pengar
”Jag kände lukten av pengar”, skrek på 80-talet rubriken på en av Sveriges större morgontidningar om två unga börsmäklare.
Och vi blev alla en del av den accelererande globala framgångsdrömmen som aldrig tycktes ta slut. Allt gick framåt, allt gick uppåt, några smärre svackor kunde inte besegra optimismen om en ständig pågående positiv utveckling.
Miljö- och människorättsaktivister har under årtionden försökt säga att det inte är hållbart. Se på vattendragen som förstörs, smoggen över städerna, uteliggarna, migranterna. Vad är det för samhälle vi skapar?
Nu har vi dragit i bromsen. Nu har vi gjort det som ingen sa gick. Stannat upp. Agerat som om huset brinner.
Covid-19 gör ingen skillnad på fattig eller rik.
Och så – på mycket kort tid blev himlen blå över städer som Beijing.
Det finns hopp om en vapenvila i Jemen.
I Kalifornien har staten stoppat vräkning av dem som inte kan betala sina hyror.
Andreas Wallström,chefsekonom på Swedbank föreslog medborgarlön på 10 000 kronor som en lösning i kristider. En bankman!
Många har anmält sig som frivilliga inom vården. Människor vill ha ett sammanhang och känna att göra nytta.
Spotify stöttar musiker under genom en särskild corona-fond. Musiker har tidigare kritiserat företaget för låga ersättning och själv träffade jag en anställd där som sa: ”Det är ingen mänsklig rättighet att tjäna pengar på sin musik”, ”det finns hela tiden nya hungriga musiker”.
Men just nu är det ingen som talar lukten av pengar. Alla känner väl hur det brinner i ladorna.
Parul Sharma skriver här på Global Bar att pandemin blottar vad vi misslyckats med, om de utblottade människor som vandrar hem till sina byar, livrädda för Covid-19, men lika livrädda för fattigdom och polisvåld. Vi står inför en vändpunkt.
Det är många som nu funderar över vad som kommer att hända när krisen är över. Vi pratar om att vi inte kommer att resa så mycket, göra annat med våra liv. Allt är annorlunda nu.
Men jag är inte så säker. En ekonomi i spillror behöver inte väcka de vackraste drömmar.
Rädslan fick oss att dra i bromsen. Men rädsla kan fortfarande få oss att kliva över lik.
Vi är fåfänga, lättledda varelser, och att överleva är en av våra starkaste instinkter.
Men en sak vet vi i alla fall nu. Vi kan agera snabbt, som om huset brinner, om vi måste.
Ylva Bergman
