Ingenting får världen just nu att förändras så snabbt som corona-viruset. Sådant som vi inte trodde skulle ske har redan inträffat, och vi kan långtifrån föreställa oss vad som ska hända i framtiden, både politiskt, ekonomiskt och socialt. Vi lever i skrämmande – men också spännande – tider!
Ebola, SARS och hiv var alla skräckinjagande farsoter, men med den stora skillnaden att de framför allt drabbade fattiga och marginaliserade. Corona är ett virus för de rika – något inte ens de kan skydda sig från – och därför extra skräckinjagande.
Det finns säkert de som säger att corona är straffet för globaliseringen, men så här långt är det i så fall inte de fattigas globalisering, inte flyktingarnas och kontraktsarbetarna, utan de rikas globalisering: de som åker till alperna på skidresor, de som kan åka mellan tre kontinenter inom loppet av några dagar. Ja, jag hör själv till den sistnämnda gruppen.
Jag skriver den här texten på väg mellan New York och Bogotá, Colombias huvudstad. Några dagar dess för innan åkte jag från Stockholm med många fall, till New York med färre – och mot Colombia med ännu färre (även om landet precis fått sina första). Jag ska sen vidare till länder som ännu inte officiellt drabbas, kanske därför att de ligger i den globala ekonomins utkanter. För med corona har världen på något sätt blivit uppochned-vänd där de fattigaste och farligaste länderna nu är de säkraste, åtminstone om det är corona man oroar sig för. Att det under tiden sker rekordmånga utbrott av dengue-feber i Latinamerika och massor av människor i Afrika fortsätter att dö i malaria är förstås en helt annan sak: det berör ju inte oss.
Nu ser vi på satellitbilder från Kina hur luften förbättrats tack vare kraftigt minskad industriproduktion. Det kinesiska luftrummet, som var ett myller av plan, är nu harmoniskt lugnt och snart stannar industriproduktionen också hos oss i brist på delar för tillverkningen. De containrar som ska frakta varorna vidare är alla kvar i Kina, verkar det dessutom som. Vi är helt enkelt väldigt beroende av varandra.
Mässor, konserter och FN-möten är inställda, vi sitter hemma, bunkrar de mest absurda saker. Den som kämpar för en bättre miljö har anledning att jubla. Corona har så här långt lyckats med det som inga FN-möten kommit i närheten av. Men vad som händer sen vet vi förstås inget om.
Corona ritar också om den politiska världskartan. Saudiarabiens politiska elit skakar med sjunkande oljepriser, Kina ser sin makt smulas sönder, Trump svamlar vidare men lyckas han inte hantera spridningen kan detta bli betydligt tyngre politiskt än alla Ukraina-utredningar i världen och i Danmark har det absurda ”handskakar”-kravet vid medborgarskapsceremonier fått läggas på hyllan, åtminstone temporärt.
Plötsligt är det inte längre lika självklart att man måste skaka hand med alla, hela tiden. Det går utmärkt att hälsa på andra sätt.
Kommer corona att kunna fälla regimen i Iran, kan viruset bli det som svetsar samman Italien? Och hur kommer det att gå för det kinesiska ledarskapet? Kommer någon någonsin i framtiden att kunna lita på vad de säger.
Blir corona en game-changer?
Också för oss svenskar som är vana vid att kunna resa hur vi vill, blir corona en påminnelse om en värld stadd i förändring: Liberia, som för bara några år sedan var sönderslaget av ett brutalt inbördeskrig, vill inte längre släppa in några svenskar: vi är för riskabla för ett land som hittills klarat sig från corona. Fler länder lär följa i Liberias fotspår.
Så, vad kan vi förvänta oss framöver?
Trenden att produktionen flyttar närmare marknaden lär fortsätta. Sedan flera år tillbaka ökar antalet industrijobb i Sverige och den ökningen lär fortsätta. Vi kommer att semestra mer hemma och lokalt och tillbringa ännu mer tid framför våra bildskärmar i ständiga videokonferenser. Flygpriserna kommer att gå upp i takt med att allt fler flygbolag går i konkurs och konkurrensen minskar. Färre flyger, åtminstone för en tid, men om oljepriserna ligger kvar på sin låga nivå så minskar kanske återigen flygbranschens intresse av omställning. Även det lokala livet med barer, restauranger och små möten som vi gillar (inte minst i Italien!) kommer att drabbas hårt. Ja, även tågresandet kommer att minska.
Frågan är hur vår syn på världen påverkas om vi inte vågar resa ut och möta den. Men kanske är delar av allt det som nu sker också en nyttig tillnyktring från en överkonsumtion som varken vi eller planeten har råd med.
Och om – förhoppningsvis när – sjukdomen tyglas så kommer vi kanske bättre kunna uppskatta det vi faktiskt har: att gå på konserter eller fotboll, äta middagar med familj och vänner, hänga riktiga nära andra människor i en bar och inte vara rädda för lite fysisk närkontakt.
Och vi kommer förhoppningsvis att njuta än mer av de där resorna till andra länder och andra kulturer nu när de inte är lika lätta att göra.
David Isaksson
